Månadsarkiv: juli 2014

Det är lite komiskt nästan. Eller sorgligt. Eller så är det jag som bara inte förstår hur det hänger ihop.

Inför min bok läser jag igenom våra journaler från både BUP, Mellanvården och utredningar. Mellanvården var vi på när vi föräldrar misstänkte ADHD och vi hade det tufft med dottern som var tre och ett halvt år. Hon skulle inte utredas, utan vi skulle få samspelsbehandling då samspelet med vår dotter inte fungerade. Eller, jag skulle få träning i hur jag skulle samspela med min dotter. För jag hade ju haft en förlossningsdepression.

I en journalanteckning läser jag; "ger psykoedukativa råd om samvaro mellan flickan och föräldrarna".

När jag så här i efterhand googlar på psykoedukativa råd läser jag på flera av de första länkarna som kommer upp (under psykoedukativa metoder) att man till personer med ADHD, bipolaritet, schizofreni, ensamkommande flyktingbarn och ganska svåra psykiska besvär använder psykoedukativa metoder. Vi ges dessa råd, vad det var minns jag inte just nu, och i meningen efter i journalen står; "Undertecknad ser inga koncentrationssvårigheter".

Varför gavs vi dessa råd när de sen avfärdade alla våra misstankar och all vår oro för att det var något med vår flicka som inte riktigt stämde med hur "det borde vara"? Jag tycker i alla fall det är märkligt.

Budskapet från Mellanvården under den där perioden var tydligt. Det var jag som mamma, som haft en förlossningsdepression och därför inte kunnat knyta an till min dotter, som var orsaken till att vi hade så många bråk hemma.

Frågeställningen var tydlig: Vi misstänkte att hon hade ADHD.

Vad jag ville jobba med: Hur ska jag bli av med skuldkänslorna kring första årets förlossningsdepression?

Målet för samtalen var: Föräldrarnas konflikt kring gränssättning.

Så här i efterhand tycker jag inte att frågeställning och mål riktigt hänger ihop. Jag önskar att jag hade förstått och vetat mer från början. Att jag hade kunnat säga ifrån. Att jag hade haft insikt i neuropsykiatrin och hur det kan te sig, framför allt för flickor, med svårigheter med koncentration, impulsivitet och hyperaktivitet. Jag önskar att jag då hade klarat att sätta ner foten och säga "Nej, detta har inte med min eventuella förlossningdepression att göra (ingen har satt den diagnosen på mig). Detta är något annat."

Lägg skulden där den bör vara. Och lyssna på föräldrarnas upplevelse av sitt barn. Ingen söker hjälp för att det är roligt.

1 Kommentar

Det var dags för semester igen. Semester för vem? Och från vad? Sofia har inte haft ett normalt jobb på över två års tid. Vad har hon att ta semester ifrån? Bara för att Martin är ledig i många veckor under sommaren betyder inte det att Sofia plötsligt också blir ledig. Sommaren ställer bara en massa konstiga krav. Krav på att man ska åka bort. Man ska ge barnen upplevelser som de kan komma tillbaka till förskola och skola och berätta om sen. Det ena mer storslaget än det andra. Men om varken barn eller föräldrar orkar med att ha det på det sättet då? Om fyra nätter borta är allt vad Vilda klarar och det slutar med skrik och gråt och inställningsfas när man har kommit hem igen, är det värt det då?

Den här sommaren tänker Sofia att det ska bli annorlunda. Hon har varit noga med att planera in tid för sig själv. Den tid hon ändå får när barnen är i skola och förskola är nödvändig för att hon ska orka med vardagen. Det är den tiden hon ägnar åt att komma tillbaka igen, för att med tiden kanske kunna arbeta i alla fall några timmar om dagen. Inte som nu då hon arbetar några timmar i veckan. Plus allt arbete runt omkring Vilda och Hugo förstås. Är det något hon faktiskt har semester ifrån förresten så är det från möten, kurser, förberedelser, ansökningar och planering för att få Vilda att få den skolgång och utveckling som hon behöver, för att hon ska må bra. För att familjen ska må bra.

Ja, om du har möjlighet till det så, svarar läraren när Sofia frågar om det är okej om hon är med en del vid skolstarten till hösten.

Om hon har möjlighet? tänker Sofia tyst för sig själv. Det är den enda möjlighet hon har. Fungerar inte skolan, så fungerar ändå ingenting. Men allt det där slipper hon just nu. Just nu är det sommar och semester och barnen är lediga och springer ut och in hos kompisar och Sofia och Martin förbereder som bäst en härlig semester till.............. Nej vänta lite nu, vad är egentligen semester förresten?

Sofia och Martin har delat upp veckorna och dagarna, så att det ska bli tydligt för barnen och mindre slitningar mellan sig själva. Allt för att slippa skavet när man har olika förväntningar på sommaren och när varken barnen eller Sofia klarar av när allt är flytande och inget är förbestämt.

  • Sofia har fem förmiddagar i veckan som hon får ägna sig åt det som är viktigt för henne.
  • Då är det okej för barnen att skrota omkring i pyjamas om de vill. Och de får se på teve eller film om de önskar.
  • Innan lunch ska de ha fått av sig pyjamasen. För Hugo är det sällan något problem, han springer oftast bara i kalsongerna i alla fall. För Vilda däremot, brukar det innebära att Sofia krånglar av henne nattlinnet och trär på en klänning över huvudet samtidigt som hon lotsar Vilda till matbordet, varpå Vilda börjar springa omkring och dröjer ytterligare en halvtimme innan hon kommer.
  • Eftermiddagarna ser lite olika ut, men tanken är att de ska göra något tillsammans då. Komma ut genom dörren, antingen alla fyra tillsammans, eller två och två. Om det så är för att köpa en dricka på ett café eller för att gå till en närbelägen lekplats så är det ett framsteg bara det.

Vilda är rädd att en gädda ska bita henne i tårna om hon inte ser i vattnet, så att åka till en sjö och bada är något de ska träna på i sommar, har Sofia tänkt. Och att hänga på offentliga utomhusbad med hundratals människor skulle antagligen kosta mer än det smakar, i alla fall för Sofia och Martin. Så för att hjälpa barnen att bli vattenvana har Sofia köpt en pool, där hela familjen får plats men som ändå inte är större än att båda barnen bottnar. Där kan de bada tillsammans och låtsas att de är på semester. Gärna utomlands någonstans där det är all-inclusive och de slipper planera och fixa med mat varje dag också.

Fast, så var det det där med skräcken för katter som Vilda har. Utomlands stryker det ofta omkring katter lite varstans, precis som det gör där Vilda, Sofia, Hugo och Martin bor. Sofia får planera in lite träning på det också under sommaren. Semester kan de ha ett annat år. Kanske.

 

På Neurobloggarnas facebooksida kan du läsa fler inlägg som handlar om semester.