Månadsarkiv: december 2014

Nästan lite tvångsmässigt sådär bara måste dela en annan sida av julen. Som motvikt mot alla fina och vackra julgranar och juligt dekorerade pepparkakor som florerar i det aldrig sinande flödet i sociala medier kommer den osminkade sanningen. Nåväl, nästan i alla fall.

  • Julklapparna inköpta nästan i tid i år. Det sista inköpet gjordes runt kl 18 den 22 dec. Bara för att logistiken inte möjliggjorde några senare avvikelser.
  • Julklapparna inslagna, enligt tradition, tillsammans med maken över en öl vid köksbordet den 22 dec, en kväll tidigare än vanligt. Bara för att vi visste att hon inte skulle somna i tid för att vi ens skulle hinna sova om det inte var klart i förväg.
  • Julklapparnas innehåll detaljerat informerade till dottern, som starkt ogillar överraskningar. Förväntningarna inför jul är stora nog och väntan alldeles på tok för omöjlig, för alla parter, om hon inte vet vad som komma skall. Hon vet vad hon får och hon vet vad hon inte får, av det hon önskar sig. Hon vet dock inte vad lillebror får, även om hon gärna skulle vilja.

Dan före dan

Dan före dan har spenderats med nogsam planering under eftermiddagen, medelst bilder på Memo Day Planner-tavlan. Jag gav direktiven på de fasta hållpunkterna. "Middag/Gröt kl 18. Hårtvätt ska göras före det. Nu eller kl 5?" Svar: "Kl. 5." Sen välja ordningen för pepparkaksbaket och marsipanfigurerna. Lagom lång stund att baka pepparkakor visade sig i år vara cirka tio minuter. Tror hon ändå lyckades få till två eller tre egna. Lättare var det med marsipanbollarna som doppades i choklad. Jag la upp lika många bitar på varsin tallrik, allt för att minimera att någon riskerade att få fler än någon annan.

marsipangodis

Efter maten en stunds tv efter att hon planerat julklappsjakt med gåtor till lillebror. Även här anpassat för att det skulle fungera för henne, med en lillebror som för länge sen har förstått spelreglerna...

Innan läggdags hängde vi en julklappssäck på dörren, ställde ut en lykta och en tallrik gröt ifall tomten skulle vara hungrig när han kommer. Det där med att han kommer på natten är också en väldigt känslig avvägning här hemma. Risken är stor att hon då inte sover alls, för att hon bestämmer sig för att vara uppe och se när han kommer. Till oss kommer han därför aldrig före klockan 06 och för att säkerställa att hon inte ska gå upp bara för att se på tavlan vad klockan är, har jag ställt en timer på en julstjärna i sovrummet. Om den är släckt när hon vaknar, kan hon ligga kvar, och kanske somna om. Hur vi nu inbillar oss att det ska vara möjligt. Om den däremot lyser, är det helt okej att gå upp och se om det ligger något i strumpan.

När vi alla sen har kommit upp, vilket lär vara som längst fem minuter efter att första barnet har vaknat, öppnar vi alla julklappar. Ja, lite kläder ser vi väl till att få på oss innan. Förmågan att vänta är som sagt inget våra barn blivit begåvade med. Vi har därför gjort avvägningen att julafton, och hela upplevelsen av julen, blir så mycket bättre om barnen är glada och nöjda, istället för stressade och rastlösa över att få vänta.

Resten av dagen spenderar vi så lugnt det går tillsammans med vissa fasta hållpunkter. Vi pysslar med julklappar och spelar kanske något spel, om vi får den samvaron att fungera.

Julafton, memo day planner

I en förhoppning om att införa traditionen att se Kalle Ankas Jul har jag i år skrivit ut bilder på några av de olika inslagen och satt upp på tavlan. Jag vet att lillebror tex gillar Piff och Puff, och tomteparaden pratade jag med dottern om förra veckan och då var hon i alla fall nyfiken. Så nu återkopplar jag till det och ser om det kan fungera.

Som en sista åtgärd innan hon somnade, för att få julafton att flyta så smärtfritt som möjligt, ritpratade vi lite i sängen om julklappar och att låna ut/inte låna ut. Mer om det en annan dag. Nu är det dags för mig att önska en God Jul! Oavsett hur anpassad, annorlunda eller alldeles alldeles vanlig julafton du har med tomtebesök efter Kalle Anka, hoppas jag att du får en bra dag. Snart är det januari och det mesta återgår till det normala igen.

Jag sprang på en bok på biblioteket härom veckan. Först blev jag lite illa till mods när jag såg titeln, men tog den ändå med mig och tänkte att kanske har den något jag kan dra nytta av. Än så länge har jag bara läst lite i början, men den verkar lovande, så här långt.

Besvärliga flickor? Om samspelssvårigheter på neuropsykologisk grund. Inger Utholm

Det står inte så mycket på baksidan just om npf eller autism, men i inledningen beskriver hon just att en del av flickorna hon mött genom sitt arbete inom habilitering, barnpsykiatri, som psykolog i ett team för barn med autism och som psykolog i ett psykoterapiteam för barn och ungdomar med funktionsnedsättningar har fått diagnoser som autis, ADHD eller Asperger, med flera.

 

1 Kommentar

Lucia 2014

I helgen har det varit Lucia. För åttonde gången i Flickans liv. De första två gångerna minns jag nog inte så mycket av, mer än att vi från november till februari det första året ägnade tiden med provtagningar och oro kring ryckningar hon hade i ansiktet. De läkte till slut ut av sig själv, men innan vi visste vad det var, var naturligtvis oron stor.

Tredje gången gick hon på dagis, två och ett halvt år gammal. Förskolans personal hörde av sig några dagar innan och föreslog att hon nog inte alls skulle vara med i luciatåget. Hon verkade bli alltför stressad, bara då de tränat tillsammans på gården. De firade utomhus i mörkret med de andra cirka hundra barnen på förskolan och säkert mer än dubbelt så många vuxna som skulle titta på. Vi kom till slut överens om att hon skulle vara ombytt och gå med de andra barnen in på gården. Vi skulle stå i närheten ifall hon hellre ville stå med oss. Hon som annars aldrig, ja aldrig, har gillat att bli buren satt klistrad i min famn hela ceremonin. I efterhand undrade jag för vems skull vi över huvud taget stannade kvar. På vägen hem fick vi bära lillebror som då bara var några månader gammal och överlåta vagnen till Flickan. Hela kvällen efteråt var totalt kaos.

När hon var tre år var hon med och tränade på förskolan och sjöng glatt alla luciasångerna hemma. På förskolan verkade hon bara se fram emot Lucia. Hemma såg vi en annan bild. När det väl var dags kräktes hon och kunde förstås inte vara med. Magsjuk eller inte, jag minns att jag tänkte att det var hennes oro och minnet från året innan som gjorde henne illamående. Hon själv sa inget om att det var tråkigt att hon missade Lucia på förskolan.

När hon var fyra år gammal hade vi föräldrar starka misstankar kring hennes svårigheter. Vi hade försökt öppna ögonen på personalen om autism och kanske även ADHD, men allt det som tidigare varit fundersamt kring Flickan var inte längre något anmärkningsvärt i deras ögon. Hon var orolig inför luciafirandet, men det gick ändå över förväntan. Den här gången var det på morgonen och då även lillebror var med detta år, var det hans tur att bli ledsen. Det gjorde mig en aning splittrad varpå Flickan storgrät över att hon trodde att jag gått utan att säga hejdå. Vilket jag naturligtvis också var på väg att göra mitt i min egen stress.

Nästa år var året hon genomgick två utredningar varpå den andra gav henne autism, högfungerande och ADHD, samt en koordinationsstörning. När vi nått fram till Lucia hade Flickan varit hemma från förskolan i två veckor. Hon orkade inte längre och vi orkade inte heller stånga huvudet blodigt i våra försök att få förskolechefen att ta till sig Flickans behov av anpassningar och stöd. En underbar pedagog kom till slut hem till oss och förklarade och hjälpte Flickan att ändå kunna vara med på Lucia. Det var en liten grupp, de firade inomhus och hon fick själv välja om hon ville vara med eller inte. Jag gjorde en noggrann planering för vad som hände innan och under tiden. Jag stod på knä intill henne under hela luciatåget, allt för att möjliggöra hennes deltagande. Jag såg hur hon kämpade med ångesten och allteftersom sångerna fortlöpte slappnade av och njöt av att få sjunga. Dessvärre hade jag totalt missat att förbereda vad som skulle hända efteråt, vilket naturligtvis skapade en både utbrott och låsningar.

Förra året, när hon var sex år och gick i förskoleklass på en ganska stor skola, hade rektorn ordnat plats till mig längst fram i publiken så hon hade en reträttväg om det skulle behövas. Inomhus. Stolt stod hon med sin klass och parallellklassen och sjöng, med illrosa hörselkåpor istället för luciakrona, och en resurs tryggt intill sig. Lillebror krälade på golvet under stolarna för att komma undan folkhavet. Efteråt var det gemensamt fika i en stor, stökig och nersläckt matsal med mängder av föräldrar och barn. Perfekt för barn med autism och perceptionskänsligheter... Hon vann inte det hon hade tänkt sig i lotteriet med mängder av vinster, stora som små. I desperation köpte jag fler än planerat i ren desperation för att stävja ett annalkande utbrott. Krafterna var slut och jag fick bära henne ut till bilen.

I morgon är det dags igen. Dags för Flickan att fira midvinterns högtid lucia. Tillsammans med sina klasskompisar och andra barn i de yngre åldrarna på skolan ska hon sjunga för föräldrar och kanske även för syskon och morföräldrar. Utomhus igen. Tidigt på morgonen eftersom man vill att det ska vara mörkt, förstås. På skolan har hon visat upp en glad och positiv sida, som vanligt. Hemma framkommer en helt annan bild.

Jag har med mina skygglappar på gått och tänkt att i år, i år, kommer det att fungera. I år är året då saker faller på plats och jag inte behöver vara med och rodda och styra och ställa omkring henne hela tiden. Eller, så är jag bara så trött och utmattad av de senaste tre årens slit att jag helt enkelt inte har orkat göra mer än jag har gjort. Ack så fel jag hade. Den här gången också.

Lucia är minsann en vacker och stämningsfull tradition. Eller inte.

Vill du läsa fler inlägg om traditioner? Gå in på Neurobloggarnas facebooksida.

Pratar med lillbror på fem år på vägen hem från förskolan. Han funderar just nu en del kring döden och livet, hur det blir när han blir vuxen och så.

– H visste inte att ni mammor och pappor bestämt att ni kommer att vara vuxna fortfarande när vi är vuxna.
– Ja så är det ju.
– Det visst inte han att ni bestämt.
– Fast det är ingenting vi har bestämt. Det är bara så livet är.
– Jaha. När man är noll år, det är då man föds.
– Ja, då man föds. När man är så liten så sover man, skriker, bajsar och äter man mest.
– Äter man mest? Nähäädu. Jag gillade mango först när jag blivit ett år.

Ungefär alla referensramar i femåringens liv rör sig runt mango.

IMG_9752

Så var årets julkalendrar utdelade, öppnade och färdigbyggda. Igår. Den första advent. Att vänta var liksom inte meningsfullt.

Tjatet innan var visserligen mindre än förra året, men av erfarenhet vet jag att när hon väntar på något hon längtar efter är det inte bara svårt att somna. Hon vaknar också betydligt tidigare än vanligt, typ klockan tre eller fyra på morgonen, för att få komma till skott med det hon längtar efter. Förra året var alla luckor öppnade, inspekterade och omsorgsfullt stängda igen när vi andra vaknade klockan sju. Hon klarade bara inte av spänningen att inte veta vad hon skulle finna bakom varje lucka. Så fort hon visste vad som gömde sig där bakom klarade hon att vänta med att ta ut dem ur sina små hålrum, en dag i taget.

02-041040_360

I år var det nog mer femåringen som triggade att alla luckor skulle öppnas på en gång. Jag förklarade att julkalender har man, egentligen, för att kunna räkna dagarna fram till jul. Att varje dag få öppna en lucka för att väntan efter julafton och den möjliga tomten ska bli mindre. Han såg bara på mig med märklig min och bestämde sig sen för att sätta igång.

Flickan var snabbast och öppnade lucka ett, två och tre innan han var igång. De upptäckte att datumen på luckorna satt på samma ställe på bådas kalendrar. Det var också då Flickan utbrast;

"De sitter på samma ställe som de gjorde på min förra lego friends kalender. Den som jag fick för två år sen."

Jag är inte ens förvånad längre över vilken typ av information hennes hjärna lyckas lagra.

imagesNu är det december, med allt vad det innebär med schemabrytande aktiviteter och lov.