Månadsarkiv: februari 2015

– Är det här kyckling mamma? frågar hon när att hon lyckats pilla bort allt skal på ett kokt ägg.
Bara det att hon gav sig på att skala ägget är en bedrift i sig. Men även att hon intresserar sig för vad det faktiskt är hon har framför sig. Jag är däremot inte helt säker på att jag gillar själva samtalsämnet.
– Nej, det är ju ett ägg.
– Men skulle det ha varit en kyckling?
Tankarna för mig plötsligt till en måltid för bara några dagar sen. Ett skalat ägg utan gula på en tallrik. Skeden i min hand som bit för bit matade henne med den delade äggvitan medan hon var fullt upptagen med något annat. Ett tappert försök att få i henne lite omväxlande näring än den kalla ostekta Kumlakorv hon för tillfället äter fem dagar av sju.
– Nja, det där hade inte kunnat bli en kyckling eftersom en höna inte ruvat på ägget.
– Men är det här, säger hon och petar på den gummiaktiga vitan, är det här kyckling? Det här vita?
– Nej, det är ju ett ägg. Innan man kokar ägget ser det inte ut så här.
Hon ser på mig med en min som avslöjar att hon trots sina snart åtta år faktiskt inte vet hur ett ägg ser ut innan det kokas.
– Men det skulle ha blivit en kyckling?
– Nej, inte just det där ägget. För hönan fick inte behålla sitt ägg.
– Fick den inte?
– Nej, för att man tar ägget ifrån hönan för att vi ska få äta ägg.
– Va? Så det här är ett hönbarn?
– Nej. Hönor värper ägg. Det kommer ut ur... rumpan. För att det ska bli en kyckling måste hönan ruva på ägget. Tar man ägget ifrån hönan så kan det inte bli någon kyckling.
– Som pingviner. Jag tycker att pingviner kan ruva på hönägg och hönor kan ruva på pingvinägg, konstaterar hon glatt och lägger ägget en bit ifrån sig.
– Ska du inte ha ägget du skalade?
– Näpp.

Jag inser att den där gången vi matade henne med äggvita för en vecka sen var den sista på väldigt väldigt.

Snälla mänskligheten, berätta inte för mitt barn att pannkakor innehåller ägg. Och berätta för guds skull inte vad vad man fyller korvskinnet med.

1 Kommentar

Jag har kommit på att det blir mycket lättare att acceptera min vardag med telefonsamtal, mötesbokningar, läkarbesök, skolmöten, hab-möten, samverkansmöten, kortidsboendemöten, förberedelser inför alla dessa möten samt alla anpassningar, uppoffringar och förberedelser jag gör just för barnet i fråga, om jag ser det för vad det faktiskt är. Ett heltidsjobb.

Det hade varit trevligt att få vara bara mamma.

Vi har haft sportlov den här veckan. För att vara vi har vi haft ganska mycket saker inplanerade. Få dagar som fått vara bara vilodagar, vilket det finns ett stort behov av för både barn och vuxna i den här familjen.

Idag är det sagt att vi ska åka och bada. Roligt och mysigt javisst, den stund vi är i vattnet. Allting före och efter som ska fungera, not so mysigt. Och idag har vi vuxna inte riktigt den energi vi behöver för just ett badhusbesök.

När vi sagt något ska det mycket till för att kunna ändra det. Typ egen sjukdom, hennes alltså, är väl det som kan ge giltigt förfall. Att säga "det funkar inte idag, vi gör det på lördag eller i morgon istället", är helt uteslutet. Det enda skulle kunna vara att vi lyckas erbjuda något annat som är mycket mer intressant. Leksaksaffär? Nej. Bio? Bio kan funka.

– Kom så får ni titta på ett litet klipp här med mig.
– Vadå?
– Det är en film som heter Paddington.

Filmen börjar om ett par timmar. Gillar dem trailer och sneakpeaks så kan det funka. De skrattar och tycker björnen verkar rolig. Lillebror mest. Hon har lite svårare att förstå det komiska i vad som sker på skärmen.

– Det är en film som går på bio nu, lägger jag till för att locka fram lusten att se mer.
– Nu?
– Ja.
– Går den på bio just nu?
– Nej, alltså inte just just nu. Men, det går på bio idag.
– Nu?
– Lite senare.
– Den vill jag se, utbrister lillebror som alltid är den som är mest avledbar.
– Hörrö, säger hon avmätt och ser på honom. Vi ska faktiskt bada efter lunch.

Jaja, det hade ju kunnat fungera.

 

(null)

I Hedemora finns ett "berg" som kallas Hedemoraberget.

- Men hur kan de veta att det är ett berg? Det kan ju vara en sten.
- För att det kallas Hedemoraberget.
- Det kan ju lika gärna vara en sten.
- En sten? En väldigt stor sten i så fall.
- Ja, eller nej inte en. Man kan ju ta många små stenar och sätta ihop dem med lim.

Ja, så kan man ju också tänka.

Vi småpratade lite vid semmelfikat idag. Om att inte våga sova i eget rum. Om att sova i vårt rum. Då hennes rum målades om i somras, i egen design, kan hon inte se framför sig hur hon skulle kunna byta till ett rum närmare mitt och makens sovrum. Färgerna blir ju kvar i det andra rummet då. Så mitt förslag med att sova i ett angränsande rum till vårt var inte heller aktuellt.

Ibland är jag sådär vansinnigt impulsiv rent verbalt så när jag kommer på en sak måste den liksom ut genom munnen i samma sekund som idén kommer in i huvudet. Var kommer de ifrån egentligen? Idag var inget undantag. Jag sa: "om det varit så att ni kunnat nattas tillsammans, ligga i varsin säng och somna själva, då hade ni kunnat ha sängar tillsammans i ett rum och ha det andra rummet som lekrum."

Tanken på hur urkorkat det var att ens yppa denna idé slog mig någonstans mitt i, med andra ord alldeles för sent. Tänk om hon skulle tycka att det var en jättetoppensuperidé, hur skulle jag då ta mig ur det? För som vi har det, vore att ha dem i samma rum på kvällen den absolut sämsta tänkbara lösningen på våra kvällbestyr. Nu hade jag i alla fall en väldig tur. Hon såg nämligen ett helt annat bekymmer med den lösningen än jag gjorde.

– Nu tänkte inte du så bra faktiskt. Hur skulle vi göra med färgerna då?!

 

Om man tolkar bokstavligt och dessutom är noga med regler och inte vill riskera att göra fel, då är det viktigt att ta reda på vad som faktiskt gäller.

I veckobrevet från skolan står att barnen på den förestående friluftsdagen behöver ha med sig skidor, pulka, hjälm och matsäck. Hon har ingen pulka, och tycker inte särskilt mycket om att åka just pulka. Däremot åker hon gärna på en bräda, när hon väl lyckas ta sig över tröskeln att komma ut, med allt vad påklädning av vinterkläder det innebär. Men en bräda är inte en pulka. Hon pustar ut när hon hör att friluftsdagen inte är förrän i mitten på veckan, för då hinner hon fråga fröken om hon får ha med sig en bräda istället för en pulka. Att vi har förmågan att kategorisera pulkor och åkbrädor som liknande åkdon på snön, hjälper inte henne. Fröken har satt upp en regel för vad som gäller. Regler är till för att följas. Mamma och pappa kan inte veta om frökens "regel" om att man behöver ha med en pulka är okej att ändra på eller inte.

En bräda är en bräda och en pulka är en pulka.

Välja mat

Vi har ungefär EN sak som fungerar utan tjat, tjafs, påminnelser och motiveringar här hemma. Eller, vi börjar komma fram till den kritiska punkten när en fungerande rutin slutar fungera, så hur länge det fungerar vet jag inte än.

På en whiteboardtavla har jag satt upp bilder på ett antal olika maträtter som hon kanske kan tänka sig att äta. Varje dag, efter skolan eller kanske en timme innan vi ska äta ber jag henne gå till tavlan och välja bild och sätta upp under klockbilden för middag. I början (vi började strax efter nyår) kunde hon tycka att vi skulle göra det åt henne eller åtminstone tala om vad hon hade att välja på. Själva vitsen med att ha bilder att välja ifrån är för att hon ska se maten framför sig och utifrån det välja. Dessutom har det aldrig fungerat när vi givit henne valmöjligheten verbalt, så det var uteslutet. På något sätt måste hon ha förstått att detta system faktiskt hjälper henne så nu gör hon det nästan alltid utan flera påminnelser.

Sen äter hon ändå inte alltid, och framför allt inte utan påminnelser eller direkt hjälp, men det är en annan fråga. Just nu är jag glad att jag hittat en sak som fungerar. Och drömmer om att det ska fortsätta så.

Man får va glad för det lilla.

Hon har det lite tufft just nu min lilla tjej. Det är rörigt i skolan på grund av olika personalomständigheter. Hemma märker vi det på att hon blir mer kontrollerande än vanligt, med allt vad det innebär.

Förutom att vi hela tiden anpassar vår tillvaro utifrån hennes varierande behov, innebär hennes just nu lite sämre mående ett oändligt antal möten och samtal och förberedelser för att också omgivningen ska förstå och kunna anpassa sig till rådande omständigheter. En hel del av min tid, och energi, går därför just nu åt till att bara få vardagen att gå ihop.

Det där med att skriva, både här och på mina pågående projekt, hamnar i skymundan. Det finns helt enkelt varken tid, energi eller inspiration till att skriva. Tills den där dagen då vi är ute och åker bil, bara hon och jag. Det är där det händer. Det är där inspirationen kommer till att skriva om alla missförstånd som kan uppstå med en flicka som tolkar allting extremt konkret och kräver att allt in i minsta detalj förklaras på det sätt som hon kan förstå. Minsta lilla avvikelse går henne förbi och varje liten detalj behöver förklaras. Att hon alls hanterar en skolvardag med lektioner, olika vuxna, klä på sig inför raster, avbryta efter raster, få i sig mat på lunchen och äta frukt på förmiddagen, samt att avbryta lekar och andra aktiviteter är för mig en gåta. För att inte tala om att plocka ihop sina saker vid varje övergång. Det övergår mitt förstånd. Faktiskt. På riktigt.