Månadsarkiv: juni 2015

1 Kommentar

Det är mycket tankar och känslor i omlopp här.

Sommarlovet är igång sen en knapp vecka. När skolan slutade fick hon vara kvar några dagar på fritids bara men nu blir det ledigt fram till skolstart i augusti. 

Efter sista dagen på sommarfritids såg vi hur hon på riktigt andades ut av lättnad samtidigt som hon sa "nu är det verkligen sommarlov på riktigt."

På flera sätt kan jag se hur hon börjar slappna av. Hon äter mer, om än fortfarande väldigt selektivt, men vi upplever att hon får i sig mer när hon äter och att hon är inte heller är svårtrugad på samma sätt som hon varit sen i höstas. 

Jag hoppas att det är en återhämtning av hennes utmattning som vi kan se med den ökade aptiten. 

Dessvärre ser jag också andra saker som gör väldigt ont att behöva se sitt barn gå igenom. Ser jag tillbaka på somrarna sen hon började gå på dagis nitton månader gammal är det alltid på sommaren saker fungerat bäst med henne, inom ramarna för hennes behov så klart. Då har hon oftast bara varit go och glad och harmonisk, på ett sätt vi inte upplever lika mycket under skolåret. 

Även om aptiten och koncentrationen på att äta är något bättre just nu, så är ångesten högre och låsningarna djupare än jag upplevt det på länge. 

Skälet till varför funderar jag på, jag kan tänka mig att det kan vara flera anledningar. Men det får jag återkomma med i ett nytt inlägg om någon dag. 

Idag är jag upptagen med att blicka tillbaka till hur det var när vi först förstod hennes svårigheter och sökte  utredning och hjälp på BUP.

******

I sommar har Neurobloggarna "öppet tema" om Npf. På deras Facebooksida kan du läsa mer. 

Och ibland kan det bli så att när någon som har sin profession inom autism, efter att ha observerat ett speciellt barn ett par timmar på skolan, säger "oj, jag ser att hon har det riktigt tufft", så börjar föräldern att gråta.

Inte för att det direkt kom som någon överraskning. Utan bara för att någon talar om att de ser det som föräldern ser. Och som rakt och ärligt säger som det är.

Jag är inte blind. Jag hittar inte på. Jag överdriver inte.

Och ändå...

4 Kommentarer

Ibland kan det komma sig som så att ett barn säger till den gravida klassläraren att man faktiskt inte borde få barn när man har barn i skolan som behöver en. Och kommer med den briljanta lösningen att pappan kan ju vara hemma istället.

Och ibland kan det bli så att ett barn talar om för den som fungerar som elevens resurs i skolan, men som nekas av rektorn att vara det, att det blir som att byta skola om den personen inte kommer finnas kvar på skolan efter sommaren. Och att barnet då inte kommer att må bra.

Ofta ser det ut som så att i inget av ovan nämnda fall finns det någon ansvarig på skolan som tar höjd för hur barnet verkligen mår, på insidan, av att behöva skiljas från den trygga vuxna barnet slutligen lyckats knyta an till. Och ingen på skolan hjälper eleven att få en trygg övergång mellan det gamla och det nya.

Att barnet säger att det har ont i magen, efter rasterna, är det heller ingen mer än den resurs som inte får följa med till hösten, eller ens får någon info om vad som ska ske, som är intresserad av att lyssna till.

Och ibland kan det bli så att föräldern till det barnet istället för att vara glad för att barnet faktiskt vågar berätta för den vuxna hur det känner, inser att det inte på något sätt kommer hjälpa barnet att få någon ny trygg person, med särskilt ansvar, att knyta an till.

Skolan kommer snarare använda det som skäl till varför det är så viktigt att barnet lär sig att hantera flera olika vuxna, snarare än hjälpa barnet skapa tillit och trygghet till en först, för att sen kunna bygga vidare sina trygga kontakter med vuxna.

Ibland, eller ganska så ofta, borde vi lyssna mer på vad barnen själva uttrycker, även om de är flickor och inte agerar ut sin frustration i skolan.

Man ska göra så att barnen har det bra, inte så att de inte har det bra.