Att avbilda saker som man lärt sig att det ska vara

IMG_0215_2Den här teckningen är en av de första avbilder på människor som jag såg min dotter göra. Hon var då knappt fem år fyllda och vi förberedde oss på att åka till en av de allra första utredningstillfällena. Jag berättade vad vi skulle göra och hon ritade, efter att jag hade ritat några bilder redan. Det blev en lång berättelse i den interaktiva gratisappen för iPad - Educreations.

Hon har ritat sig själv till vänster och mig till höger. Att hon ritade sig själv med en trekantsklänning och mig med en annan kroppsform beror enbart på att när jag började rita scheman för att förbereda henne på hur hennes dagar såg ut behövde jag hitta en form som lätt visade vem som var vem i familjen. Flickorna fick därför klänning medan pojkarna blev lite rakare i kroppsformen. Mormor blev rund, fast hon inte alls är rund på riktigt, men det är väl så mormödrar "ska" se ut kanske.

Hon tog alltså efter mitt sätt att avbilda personer eftersom det blev det enda sättet hon visste hur hon skulle göra. Så har det varit med allt som vi har ritat (det lilla vi nu har gjort det) tillsammans. Hon behöver en ritad mall att titta på för att veta hur hon ska göra. Hon kan inte rita utifrån hur hon själv tänker att något ser ut. För att kunna göra det krävs en viss form av föreställningsförmåga, eller om det kanske handlar om hur man kan omforma informationen från saker man har sett till papper. En för barn med autism ganska avancerad funktion.

Att jag visar just den här bilden är också för att visa hur hon har ritat både hennes och mina öron  väldigt stora och nästan ilsket röda samtidigt som vi ju ändå är väldigt glada på bilden. Min dotter är väldigt ljuskänslig och med åren har vi förstått hur stor del just hennes hörsel har i allt hon gör. Hur hon lär sig, hur hon känner igen andra personer på rösten och inte på ansiktet osv. Hon har helt enkelt ritat öronen så stora för att de i hennes sinnevärld tar just så där stort utrymme.

Hade vi inte redan då känt till hennes ljudkänslighet hade jag nog funderat över varför det var så rött just där på teckningen och så hade jag nog nyfiket frågat lite hur hon tänkte där. Nu förstod jag att det var öron, eller om hon berättade det under tiden hon ritade kanske, och jag kunde ställa några frågor som bekräftade det jag misstänkt så länge. Att hennes hörsel och ljud i olika former har en mycket stor inverkan på hennes vardag.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *