ADHD

2 Kommentarer

Flödet svämmar över av somriga avslutningsbilder på finklädda, välborstade barn som firar sina sommaravslutningar och jag önskar det fanns en knapp så jag slapp se.

Slapp se glädjen i ögonen på barnen som klarat ännu ett skolår. Slapp läsa om stoltheten föräldrarna känner för deras växande barn som nu är värda ett långt och härligt sommarlov fyllt med upptåg, äventyr, utflykter, resor och spontanitet.

Det är inte så att jag missunnar dem glädjen. Eller jo, det kanske är precis det jag gör. För jag önskar så innerligt att det hade kunnat få vara vi. Önskar så innerligt att mina barn hade fått känna glädjen och delaktigheten i att tillsammans med sina klasskompisar få träna inför avslutningen för att sedan stolta få sjunga in sommarlovet framför föräldrar, mor/farföräldrar och syskon.

Det är ju egentligen inte så att jag inte vill att andra ska få uppleva den glädjen och stoltheten. Det är bara det att jag så gärna själv hade fått stå där.

Jag önskar så att mina barn sluppit svara "jag har ändå inte tränat med dem så jag kan lika gärna sitta kvar när de ska sjunga" och "jag vill inte ha några finkläder, jag ska ändå inte vara med när de sjunger" på frågan hur de önskar sin avslutning.

Jag önskar att de fått samma möjligheter som alla andra att få känna sig som en av alla de andra och att det varit självklart att inkludera dem i förberedelserna inför avslutningen. Ett barn med problematisk skolfrånvaro hinner uppleva sig misslyckat, oviktigt och exkluderat ganska många gånger under sina veckor och månader borta från skolan.

När hjärnan är så slut att den inte förmår omvandla den enklaste information till något barnet minns över tid är en skola som ser lika ut som innan utmattningen inte att tänka på att vara i. När den samtida längtan efter att få vara tillsammans med kompisar i skolan är tillfällena till misslyckanden och besvikelser långt över gränsvärdet för vad som kan räknas rimligt för ett barn i låg- eller mellanstadiet.

När man vill vara som alla andra och lägger all sin tid på att tolka och förstå sin omgivning samtidigt som man för länge sen förstått att man aldrig kommer fungera som de flesta, blir utanförskapet så oändligt stort när man inser att ansvaret ligger på ens egna axlar. Om man inte klarar att visa utåt att man inte förstår eller klarar av de oskrivna regler för vad som gäller i den "vanliga" normskolan där alla ska inkluderas, så får man inte den hjälp man behöver. För syns det inte så finns det inte. Åtminstone verkar väldigt få veta hur de ska hantera sånt som inte syns.

När man tidigt lär sig att hjälpen går till de som skriker, slår eller kastar stolar och man själv inte kan tänka sig att inför någon annan än de tryggaste i familjen visa sina innersta uppgivna känslor och frustration, är vägen lång tilld man kan känna att ens egna känslor är lika viktiga som andras.

När de som ska finnas där som förebilder, som ska stå för stöd och lärande och gemenskap, inte finns där, inte visar sig och inte hör av sig, vecka efter vecka, månad efter månad, blir vägen obarmhärtigt lång till att man kan känna sig inkluderad och viktig i världen utanför hemmet och familjen.

Om bara några dagar slipper alla dessa barn vara annorlunda. Då får de vara lediga som alla andra. De slipper känna oket av att de borde vara i en skola de inte förmått vara i och där de på flera sätt inte heller varit välkomna till. För så länge miljö, personal, lokal och undervisning är samma som innan frånvaron är de inte välkomna på sina villkor. De är välkomna på de andras villkor.

Nästa vecka får mina barn vara som alla andra. De får också vara lediga och ha sommarlov, på samma villkor som alla andra.

Samtidigt som sorgen sköljer över mig att året inte blev som vi hoppades försöker jag lägga åt sidan det faktum att vi fortfarande inte vet ens något om hur de ska kunna känna sig välkomna när sommarlovet är slut i augusti. Alla fina bilder på glada avslutningsfirande barn i flödet hjälper inte till.

Svaret på denna rubrik kan läsas i två olika versioner. En kort och en längre.

Om man tror sig redan veta hur det är innanför dörrarna i en familj med barn med autism och ADHD så nöjer man sig kanske med den korta versionen. Då räcker det att läsa detta inlägg. Då kan man helt hoppa över att läsa nästa inlägg.

Men, för de som har förstått att man inte alls kan veta hur det är i en familj med autism bara för att man har mött fem eller femton andra familjer förut, så är man kanske nyfiken på att läsa den längre versionen. Den som handlar om hur omgivningens krav och förutfattade meningar har gjort att en familj som en gång tog ett aktivt beslut att vara öppen med sin situation, just för att det inte finns någonting att dölja, nu väljer att inte släppa in någon utan ett mycket noga övervägande.

********

När vår flicka var liten och vi började förstå att det vi levde i nog inte var enligt normen av hur barn fungerar och beter sig pratade vi mycket om ifall vi skulle vara öppna med det till omvärlden eller inte. Jag bloggade först ganska anonymt på Rosa Prinsessan. Vi visste ju inte då om det vi upplevde faktiskt var autism och jag tyckte det var jobbigt att bli granskad och ville inte heller utsätta mig för alla förutfattade meningar kring bokstavskombinationer och diagnosbarn innan jag visste mer.

När hon sen ett år senare till slut fick sina diagnoser autism och ADHD (uppfyllde för övrigt samtliga kriterier så det var liksom aldrig några tvivel, när det väl var en person med erfarenhet och kunskap om flickor som träffade henne och oss) tog vi diskussionen på nytt. Eller, nån egentlig diskussion var det väl aldrig, för vi var väldigt överens min man och jag.

Vi hade läst mycket under året, följt bloggar och hängt i forum med andra i samma situation och förstått att det inte var självklart för alla att vara öppna med att ens barn hade en autism- eller ADHD-diagnos. Vi uppfattade det som en rädsla för att barnet skulle få en stämpel på sig.

För oss, med en flicka som vi fick kämpa hårt för att få förståelse kring redan innan hon fyllt fem, kändes det självklart att vi skulle vara öppna och ärliga med hennes svårigheter och behov samt vad hennes beteende i vissa situationer stod för. Vi tänkte att det skulle underlätta för framför allt förskole- och skolpersonal att förstå både henne och oss bättre då. Allt för att hon skulle kunna ges rätt stöd och anpassningar i förskolan och senare även i skolan.

Nu har snart det femte skolåret passerat, förskoleklass inkluderat. Om jag skulle tvingas göra en väldigt kort summering, för att bespara någon att läsa ett långt och tungt blogginlägg, av vad vår öppenhet har lett till skulle jag svara att vi är längre ifrån en förståelse för dotterns och vår situation nu än vi någonsin har varit.

Redan innan dottern började förskoleklass hade vi ångest över hur vi skulle ta oss igenom skolåren. Vi hade redan haft tillräckligt många möten där vi mötts av förskolepersonal som hade alla svaren på varför vår dotter betedde sig som hon gjorde. Om vi vara gjorde si eller så, så skulle det fungera... Att det fanns läkare och psykologer som sammanställt fakta var oviktigt i sammanhanget. För det syntes ju inte utanpå, och då skulle man nog kunna lära även henne att äta köttfärssås. (Ja det var på riktigt en som ansåg sig kunna det.)

Vi gjorde ett aktivt val att vara öppna med vår situation och båda våra barns svårigheter i tron på att det skulle bli lättare. För att avsluta den korta versionen ska jag sammanfatta det till att det är bara när vi har mött personer med ett genuint intresse för autism tillsammans med en stor egen erfarenhet som vår öppenhet har gjort någon skillnad. I alla andra kontakter, den stora majoriteten (det får bli ett helt eget inlägg om alla kontakter jag haft sen -11 då den här resan tog sin början), har det vi berättat, förklarat och förmedlat i våra otaliga försök att få personal att nästan uteslutande tolkats till något annat än det vi har menat.

Idag har min villighet att göra det jobb som inte är mitt ansvar tagit slut. Det spelar ingen roll hur jag gör. Så länge omgivningen väljer vad de vill tro på har inga förklaringar i världen någon verkan på deras förståelse.

Härmed är den korta versionen slut.

********

Vet du andra som du tror skulle vilja, eller behöva, läsa mina texter? Då är det bara att dela.

Jag har tänkt länge på hur jag ska ta mig tillbaka och skriva här lite oftare. Jag vill skriva och jag har saker att skriva om, men det är som att något ligger i vägen. Kanske behöver jag skriva av mig kring varför jag plötsligt slutade.

Du känner säkert igen det där när man tänker att man ska ringa en vän man inte pratat med på länge. Det var så länge sen man pratade så man tycker inte att man har tid att ringa. Det är som att allting man inte har pratat om ligger i vägen för att ens leta fram numret och ringa. Och så skjuter man på det ett tag till.

För mig blir ingenting gjort när saker ligger i vägen. Jag måste rensa ut det som ligger i vägen först. Jag hann fylla 40 innan jag lärde mig att det är så jag funkar. Så, nu skriver jag ett inlägg om de senaste två årens innehåll, delar av dem åtminstone, så får vi se om det blir lättare att komma igång sen.

På nyåret -16 körde jag huvudet rakt in i väggen efter en höst med full närvaro på dotterns skola. Skolan hade vid läsårsstart inte anpassat efter de behov man under åk 1 hade konstaterat fanns och att lämna henne där själv hade inte fungerat. Hon fick till slut en heltids resurs, men det tog en termin innan vi hittade en grund vi vågade lita på ett tag. Efter jullovet skulle jag åka iväg till distansutbildningen jag påbörjat under hösten och jag kunde bara inte förmå mig själv att boka tågbiljett. Jag insåg att tre dagar i en lektionssal med mycket liten tid för mig själv inte skulle fungera. Jag kunde inte heller förmå mig att stanna hemma för allt jag ville göra var att få sova. Så jag tog bilen tidigt en morgon och åkte till en närliggande stad och checkade in på ett litet hotell redan före lunchtid. La mig och sov och där blev jag kvar i två nätter.

Det var bara början på den återhämtning jag ännu inte är fullt återhämtad ifrån, även om jag får vardagen att gå ihop betydligt bättre nu än jag gjorde det första och andra året. För mig har vägen upp till ytan gått i perioder om mellan tre till sex månader då jag stått kvar på en och samma nivå innan jag kunnat ta ett nytt steg uppåt i ork. Den första perioden sov jag bara. Så snart barn var lämnade på sina skolor la jag mig i soffan och där jag låg tills barn skulle hämtas igen. Efter den perioden byggde jag pussel, på pussel, på pussel. En perfekt sysselsättning för att sortera intryck och få ordning på tankar. Systematiskt sorterande av bitar som hörde ihop för att sen bygga en liten bit i taget.

När pusselperioden tog slut efter några månader övergick till att rensa ogräs på tomten. Det var också först då jag orkade bli lite mer fysiskt aktiv. Det var inte nödvändigtvis det viktigaste ogräset som rensades utan även här blev det ett systematiskt rensande, bara för att få göra något där jag inte behövde tänka så mycket på vad jag skulle göra. Parallellt med pusslandet hade jag börjat sträcktitta på Netflixserier. Detta fortsatte jag med under hösten, falskt förvissad om att flickan fortsatt hade en fungerande situation i skolan.

Att jag fick ett helt år av återhämtning i så lugn takt var till stor del tack vare att flickans resurs i skolan såg till att hon hade det bra där. Jag behövde inte lägga så mycket kraft på att få omgivningen att förstå vilket stöd hon behövde. Detta trots att hennes svårigheter, precis som innan, var näst intill osynliga utanför hemmet. Om man inte visste vad man skulle titta på.

För våra osynliga flickor hänger en fungerande skolsituation nästan uteslutande på den eller de personer som finns allra närmast flickan. Den som skapar en relation fylld med respekt och tillit, som ger barnet uppmärksamhet på "rätt" sätt, får barnets tillgivenhet och förtroende. För mig är det oftast bara de gånger hon har just någon av dessa sällsynta personer nära sig, som jag klarar att slappna av och veta att hon är i trygga händer. Det beror inte på att jag är misstänksam i min läggning. Det beror på att jag har fått samla ihop spillrorna alltför många gånger i perioder då hon inte haft turen att ha ett sådant hjälpjag i närheten.

Med ett hjälpjag som lyckas skapa en trygg resurs-elevrelation är det vanligt att flickan blomstrar och tar till och med stora kliv framåt. Hjälpjaget behöver inte längre finnas lika nära, eftersom de har skapat ett osynligt band av trygghet mellan sig. Flickan vet att resursen alltid finns i närheten och har lärt sig att lita på att hen finns där och förbereder och fångar upp när det behövs. Ibland fungerar det till och med så pass bra så att andra på skolan kan ha svårt att se att elevens fortsatta behov av en personlig och nära resurs.

När resursen blev gravid låg vi på för att få till en bra och trygg övergång mellan resurser. En lång inskolning skulle behövas, man skulle använda sig av samma metod vi gjort när resursen hade börjat under hösten -15. Dessvärre hade det nog fungerat alldeles för bra tillsammans med den nu gravida resursen så skolan hade lurats att tro att det skulle gå lättare denna gång. Det sas att flickan nu var tryggare med klasskamrater och mentor, så det skulle nog bli bra trots kort inskolning och näst intill ingen överlämning resurserna emellan.

Trots alla möten vi haft där vi förvarnat om riskerna med utmattning, vikten av att ligga många steg före etc hade inte haft önskvärd effekt. Utmattningen var ett faktum i slutet på åk 3. Parallellt med att kämpa med återhämtning har vi hela det här läsåret också kämpat för att skapa rätt förutsättningar på skolan för att hon ska kunna komma tillbaka.

Dessvärre är vi längre ifrån en fungerande skolgång nu än vi var efter sommaren då hon ville komma tillbaka, men det inte fanns några förberedelser för det. Det var tur jag fick det där första året att verkligen vara sjuk på, för det senaste har erbjudit allt annat än återhämtning. Hur vi ska ta oss vidare om vi får ett nej på den skolplacering som är ett måste till hösten vågar jag inte ens tänka på nu.

Med detta skrivet har jag i alla fall förhoppningen att jag lyckats bryta min egen tystnad så jag får lättare att återkomma lite oftare med inlägg. Både kortare och längre.

På återhörande snart, hoppas jag.

 

Schemat för Julafton är klart

Dan före dan har bestått i förberedelser inför julafton.

Beroende på vilken roll i familjen man har, har förberedelserna sett lite olika ut. Vi vuxna har tvättat, förberett julgodis och plockat bland alla tusen saker som sprids likt en explosion i vårt hem.

Vi firar julafton hemma med oss själva sen dottern firade sin tredje julafton. Bara att planera för att åka iväg var nog det året. Särskilt som vi visste att timmarna borta mest bara skulle bli stressade och ångestladdade för att ingenting runt henne bara flöt på som vi upplevde att det gjorde med barn vi såg omkring oss.

Vi behöver därför inte lägga ribban så högt med vad vi "måste" göra inför jul. Något som fungerar bra för oss. Det får bli lite som det blir och vi anpassar oss utifrån den form vi befinner oss i från år till år.

Dagen före julafton brukar däremot alltid innebära att vi bara är hemma. Vi gör det sista som vi vill få gjort. Maken och jag alltså. Dottern valde i år att stå ut med pirret och väntan på julafton och julklappar med att försjunka i MineCraft-världen. Förmodligen en mycket bra strategi med tanke på alternativen vi sett tidigare.

I eftermiddag gav jag henne en avledande fråga och förra årets julaftonsbilder. Kunde hon sätta upp bilderna för hur hon tror att julafton ska vara. Det viktigaste för henne var att jag skulle markera på tavlan vilken tid det är okej att gå upp, så att hon skulle veta ifall hon skulle vara tvungen att försöka somna om eller inte.

Förmodligen är det inte möjligt i vilket fall, men chansen är betydligt större att hon i alla fall sover lite längre om vi sätter en tidsgräns från början.

Eftersom även det innebar en väntan bestämde hon till slut själv hur länge hon kunde stå ut med att vänta.

Klockan nio i morgon kommer allt med julklappar vara klart. Eller, om vi ska gå efter hennes schema, är vi nog klara redan klockan sju. Det är ett val vi har gjort vis av erfarenheter.

Om man väntar en hel månad, minst, är det inte rimligt att låta ett barn med autism och ADHD vänta flera timmar till. Till vems glädje?

Tids nog kanske förmågan att vänta är mogen att utveckla sig. Då kommer vi träna på det. Men kanske är inte julafton det första tillfället att träna på.

Vi vill att julafton ska fungera och vara rolig för både barn och föräldrar. Då är kanske en julklappsöppning klockan sju en godtagbar anpassning?

God Jul! 

 

Det bränner som en varm hinna bakom ögonlocken och jag sväljer klumpen som växer i bröstet. Livet förde oss in på en annan väg än planerat. En ovälkommen, snårig och mörk stig. Jag vill fly. Jag vill inte se. Jag vill inte höra. Än mindre vill jag acceptera det jag nu ser. Jag vill ursäkta allting avvikande med att hon märker att vi ser på henne annorlunda nu och att hon bara spelar med. Att hon blir det hon tror att vi vill att hon ska vara. Samtidigt så är det nu hon är den hon ska vara. Det är nu hon slappnar av. Det är nu hon blomstrar. Men det är också nu hon vänder bort Carl Larssonljusstakarna för att de tittar läskigt på henne. Det är nu hon inte vill se mina ögon. Det är nu hon rättar till handdukarna i badrummet och inte hanterar om fjärrkontrollerna ligger i fel ordning och det är nu jag längtar bort mer än någonsin. Ta mig härifrån.

****

Ovanstående text är ett kort utdrag ur den bok jag skriver på om hur det kan vara att leva med en liten flicka med autism och ADHD.

Vill du att någon mer ska läsa så är du naturligtvis välkommen att dela med dig.

Krönika: Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn.

I november var jag med i dokumentären Vem kan hjälpa mitt barn? på SVT´s Dokument Inifrån och nu har jag skrivit en krönika med rubriken Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn.

Även om jag själv inte såg kopplingen mellan SVT-programmet och rubriken till min krönika förrän idag är det kanske inte alldeles långsökt att de båda tangerar samma sak, även om det naturligtvis inte är jag som är rubriksättare på Dokument Inifrån.

Vad jag nästan alltid utgår ifrån här är att jag vill sprida kunskap och öka insikt om flickor med autism och ADHD. Inte bara min utan allas små och stora flickor med autism, högfungerande autism, Aspergers och ADHD.

Men det är inte bara flickor det handlar om. Det handlar om både pojkar och flickor som inte blir sedda och förstådda, som blir bedömda utifrån andra parametrar än vad de borde och där en ofta oförstående omgivning säger att de kan om de bara vill.

När jag fick frågan om jag ville skriva en lista med punkter man aldrig ska eller bör säga till en förälder till ett barn med npf var det inte svårt alls att tacka ja. Hur många punkter skulle den innehålla sa du? Tio. Va? Men tio räcker inte. Kan jag skriva en lista på femtio?

Skämt åsido. Riktigt så gick det inte till. Däremot hade jag ett bestyr med att få ner allt det jag ville säga till bara tio punkter. Det är så mycket som både jag och föräldrar jag har kontakt med möts utav dagligen som skapar så oerhört mycket stress och ångest. Det borde inte behöva vara så.

Jag har läst några såna där listor med punkter tidigare där det står vad man inte ska säga eller göra. Många, tycker jag, har syrliga kommentarer som mer eller mindre slår mottagaren på fingrarna snarare än ger dem lösningen på vad man hellre skulle vilja höra.

Jag tror inte att det är lösningen. Jag tror inte att någon klarar att lyssna och ta till sig vad man ska göra annorlunda om man blir bemött med att man gör fel, att man borde ha fattat bättre. Det gäller vuxna såväl som barn. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såväl som utan.

I min krönika på Special Nest var därför mitt fokus att skapa medvetenhet. Jag valde att vända mig mot skolpersonal i alla led eftersom det är där vi oftast håller till. Det är där vi oftast råkar illa ut och det är där våra barn spenderar sina dagar.

Jag hoppas att min krönika kan vara ett bidrag till att öka medvetenheten hos de som möter föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD så att vi i en förhoppningsvis snar framtid kan samarbeta istället för att bråka. För det gynnar ingen av oss.

Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn.

"Även om vi föräldrar ofta, nästan alltid faktiskt, känner en mycket stark oro och stress inför att sitta i möten där vi ständigt blir ifrågasatta och motarbetade, där vi inte vet hur länge det stöd vårt barn kanske ändå har blir kvar och där ni säger att vi måste ju förstå att det är olika arenor, har jag fortfarande en tro på att de flesta av er ändå vill hjälpa oss och våra barn. Vågar jag ens tänka på hur alternativet skulle se ut?"

 

Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn går att läsa som prenumerant på webb-tidningen Special Nest. De första 31 dagarna är gratis och du kan när som helst avbryta din prenumeration.

 

OriginalPhoto-471015976.132377.jpg

KAT-kittet var det första material jag köpte efter att jag trätt in i autismvärlden. Faktum är att den var en av anledningarna till att insikten faktiskt kom den där mörka novemberkvällen för fyra år sen.

Jag var i en bar för att träffa kompisar jag inte träffat på länge och en vän som nyligen varit på kurs angående KAT-kittet hade med sig pärmen. Det var mycket som hände den där kvällen, men en sak som bidrog till insikten om autism var när vännen drog upp den ur påsen och sa "Jag bara måste få visa dig den här pärmen."

Åh min dotter skulle älska den här pärmen.

Det tog en stund innan jag insåg varför, men intuitivt visste jag redan. Några månader senare köpte jag en egen.

Vi har inte jobbat i den alls så mycket som jag hade tänkt mig och trott från början. Vissa delar har vi använt ibland. Andra inte alls. Det går lite i vågor. Ibland hämtar hon fram den själv för att titta och ibland tar vi fram någon av mallarna som vi pratar runt.

En stor del i KAT-kittet är nog termometern där man kan sätta upp hur man känner sig. Om känslan är stark, på en tia, eller om den är svag, på en etta, eller något däremellan. Ett sätt att börja lära sig att reflektera över sina känslor. Här har vi dock inte kommit särskilt långt alls.

Det är allt eller inget som gäller för henne fortfarande. Bra eller dåligt. Svart eller vitt. Glad 10. Ledsen 10. Alla andra känslor är svåra att ta på så det jobbar vi vidare med.

Jag har läst att KAT-kittet ska komma med en app. Det ser jag fram emot.

 

OriginalPhoto-471016012.292183.jpg

 

Hjälpmedelsboken – från grundskolan till gymnasiet och Hjälpmedelsboken – psykiska funktionsnedsättningar av Gunilla Gerland innehåller ett antal korta berättelser och konkreta beskrivningar hur man kan hjälpa personer med autism, ADHD, Aspergers syndrom tex.

Jag använder dem och slår i när jag letar efter något speciellt eller så läser jag för att förstå hur andra har gjort för att lättare kunna avgöra hur vi kan göra.

Trots att jag skriver minst om dem, så är det nog ändå dessa böcker jag oftast plockar fram när jag är ute efter något specifikt. De täcker in så mycket och med många bilder på exempel gör att det är lätt att ta till sig.

 

OriginalPhoto-471099961.407927.jpg

 

Vad betyder det? av är ett tjockt häfte med ett mycket konkret och bra material för att prata med barn och ungdomar med autism eller Aspergers.

Jag var eld och lågor över att jag hittat ett så tydligt och bra material som kunde förklara mycket av allt det som vi pratade om och återkommande körde huvudet i väggen kring.

Äntligen skulle vi komma nån vart. Äntligen hade något att jobba med.

Boken är uppdelad i ett antal kapitel där varje kapitel vänder sig först till barnet eller ungdomen och i slutet till föräldrar, vårdnadshavare eller skolpersonal där författaren beskriver hur man kan tänka och jobba för att hjälpa barnet inom just det området.

Dessvärre körde jag huvudet i väggen igen. Minst lika hårt som alla gånger tidigare.

Den här gången hade jag åtminstone vett nog att ge upp och inse att just detta material var inte rätt för min dotter. I alla fall inte just då. Hon behöver mer grundläggande förståelse om sig själv innan det ska vara möjligt att börja arbeta med den.

 

Övriga böcker

Det finns förstås en uppsjö med andra böcker som också handlar om autism och ADHD mm men som jag inte skriver om. Jag återkommer säkert med reflektioner om andra böcker längre fram, men för nu lämnar jag det ämnet.

Här har Autism- & Aspergerförbundet en uppdaterad lista med böcker som på något sätt anknyter till autism. De har sorterat upp den i olika kategorier så det är lätt att hitta beroende på vilken typ av bok man är ute efter.

Har du några tips som du vill dela med dig av är du mer än välkommen att göra det, antingen som en kommentar här i inlägget, eller i ett mejl till mig. Mejladress finns intill.

 

Böcker om autism, Asperger och ADHD skrivna för barn.

Två inlägg till med boktips. Nu med en lite mer sammanfattande karaktär.

För oss var det självklart att redan tidigt prata med både flickan själv men senare också med hennes lillebror om att hon har autism och ADHD. Vi ville sätta ord på det där som så tydligt var annorlunda än för andra så att hon själv skulle få en förståelse. Vi visste ju redan att hon noterat att andra klarade saker som hon inte gjorde. För oss var det viktigt att hon skulle förstå att det fanns ett skäl till att det var så, att det inte bara handlade om att hon var dum, vilket hon ju verkligen inte var.

Lillebror var bara tre när diagnoserna ställdes så med honom tog det lite längre tid innan vi satte ord på det, men så fort vi märkte att frågorna började komma hos honom om varför hon fick och inte han, varför det hela tiden blev bråk, varför hon aldrig gav sig, varför det alltid var hennes vilja som kom först, så började vi prata om att det är autismen som gör si och det är ADHD:n som går så.

Inte för att använda diagnoser som en ursäkt för att få bete sig hur som helst utan för att ge honom begripliga förklaringar till varför hon inte kunnat bättre i vissa lägen.

Vi har hela tiden lagt det på en nivå som de har klarat av, vilket förstås inte är helt lätt att få till.

En stor källa till att förklara för barnen, både om vad autism och ADHD är samt att hon inte är ensam om att ha det, har varit att läsa böcker. Jag har valt ut två som jag tycker har fungerat bäst för oss. Det finns fler. Sök på nätet eller fråga på biblioteket.

Abbe 8 år och 43 dagar, en bok om Aspergers syndrom av Kicki Polleryd tycker jag ger en mycket positiv och bra beskrivning av vad Aspergers kan vara. Den vänder på svårigheterna så man får förstå hur de gjort för att hjälpa Abbe istället för att det är han som inte kan.

Vi har läst den flera gånger och flickan själv har också tillåtit mig att låta vissa hjälppersoner läsa den som en ingång till att förstå lite om vem hon är.

En gång vid en rejäl låsning med en kompis som hälsade på minns jag att jag fick tillåtelse att läsa den högt för kompisen medan hon fortsatt satt låst i sitt rum för att något inte var som hon sett framför sig. Jag behövde en nyckel som kunde öppna upp situationen. Efter en liten stund kom hon, satte sig hos oss i soffan och en liten bit in i boken lekte dem för fullt, med en ny förståelse för varandra. Eller mest kompisen för henne antagligen.

Coolt med ADHD av Malin Rocca Ahlgren är en annan som varit bra. Den handlar om en flicka som fortfarande är lite äldre än vad min dotter är, så hon har nog ännu lite svårt att relatera till Alice. Det är en kapitelbok som jag tror passar bra från det att de är kanske nio tio år och uppåt, men allt är förstås beroende på barn.

Det kommer fler böcker för barn hela tiden vilket är mycket positivt tycker jag. Barn behöver karaktärer att känna igen sig i, men ibland kan det också vara det bästa sättet att beskriva ett barn inför sina kompisar på förskolan eller skolan.

Det jag saknar är en bok som beskriver dualiteten det innebär att ha både autism och ADHD. Hur svårigheter och förmågor i de olika funktionsnedsättningarna ofta krockar med varandra.

Eftersom det de facto är mer vanligt än man tror med överlappande diagnoser – det finns en bok om det här – vore det nog välkommet.

I morgon kommer ett inlägg där jag samlar några av hjälpmedelsböckerna som syns på bilden i det första inlägget.