Hyperfokus

1 Kommentar

Efter en utflykt där det klappades på djur var det läge att tvätta händerna efter hemkomst. Upplevelsen från alla djur och mängden människor hade märkbart påverkat balansen i uppmärksamhet, koncentration och humör.

Flickebarnet är alltid väldigt detaljstyrd och hakar upp sig på enstaka ords betydelse när man berättar något för henne. Har hjärnan då redan fått jobba extra mycket sjunker den redan låga förmågan till att generalisera till en nivå där ingenting i en mening kan bli fel för att hon ska förstå helheten och sammanhanget. Stämmer inte varje liten detalj så går inte budskapet fram.

Idag tänkte mig därför lite extra noga för innan jag presenterade min plan.

"Eftersom vi varit borta och du har klappat kor och får och lamm behöver du tvätta händerna."
"Jag har inte klappat kor. Jag har klappat en ko."

Fail. Nytt försök. 

"Helt rätt, eftersom du klappat en ko och ett lamm behöver du tvätta händerna."
"Hur vet du att det bara var ett lamm jag klappade? Man kan inte se skillnad på dem faktiskt."

Fail. Igen. Av mig. Nu då?

"Eftersom du klappat en ko och lamm, behöver du tvätta händerna."
"Jaha, men då gör jag det i köket i så fall."

I ett desperat försök till att få henne tyst länge nog för att om möjligt tillåta John Blund att hälsa på fick hon ställa fem frågor till, sen skulle hon vara tyst. Att jag ens föreslog att hon skulle vara tyst var ett tecken på min egen sinnesförvirring. I tjugo minuter redan hade hon pratat oavbrutet och frågat om än det ena, än det andra. Nu grep jag i alla fall efter ett halmstrå. Vad som helst måste vara bättre än att ligga här hela natten och lyssna på ett ocencurerat och ofokuserat hyperpratande för att slippa somna tänkte jag nog. 

- Fem? Bara fem? 

- Mmm bara fem. Sen är det sova. 

- Hmm. Vems är det här rummet? 

- Ja, vems är det nu igen? 

- Ja, just ja. 

Från att inte tänka en sekund på orden som kom ut ur munnen fick hon plötsligt en mening med vad hon sa. Hon behövde tänka efter och resten av frågorna blev med ens svårare att komma på. För att inte tala om mer intressanta att också svara på, förutom den sista möjligen som mest slapp igenom filtret. 

  1. Varför föds man med autism och ADHD egentligen? 
  2. Vad är egentligen Big Bang?
  3. Hur gör man egentligen riktiga guld- och silverhalsband?
  4. Varför skulle vi sova över här egentligen? 

1 Kommentar

Flickans nyfunna intresse på Netflix är att se teckenspråksprogram med en döv (förmodar jag) flicka som åker runt och besöker döva barn och deras familjer i andra länder. Mycket i programmen är på engelska med svensk text, men det är också en svensk flickröst som sammanfattar vad som sägs på engelska.

När hon hade en kompis på besök för ett tag sen satte hon på programmet. Kompisen sa att hon inte kunde engelska.

"Jag kan lära dig, om du vill?"

De går i ettan. Hon kan nätt och jämnt läsa genom att ljuda sig igenom bokstäverna. Men hon hänger bra med i program som är på engelska. Och under julen beklagade jag mig över någonting på engelska genom att säga "why do I even bother to try" (eller något liknande.) Snabbt som sjutton svarade hon. "Jag vet vad det betyder! Varför försöker jag ens."

Jahapp. Så var det med det.

Långt innan vi fick träffa den person som såg vår dotter för den hon verkligen är och som gav oss svaren på vad vår dotters svårigheter egentligen handlade om, berättade en vän för mig att man kan behöva ha stationer med visuellt stöd i olika rum och på olika platser i hemmet. Bildsekvenser som visar vad man gör i de olika rummen. Jag skrattade lättat över att så svårt hade i alla fall inte vår dotter att förstå, så det skulle inte behövas. Vi behövde säkert lägga till att ha schema för dagen, men bilder för vad man gör i badrummet, i vilken ordning man klär på sig och för andra olika rutiner, det skulle vi i alla fall inte behöva.

20140125-122240.jpg

Hon var redan då fyra år och en mycket kompetent liten flicka. En flicka som inte heller vi såg för den hon verkligen var har vi med tiden fått erfara.

Vid den här tidpunkten styrde vi om livet med våra nya insikter kring ett neuropsykiatriskt perspektiv och vips fick vi en drägligare tillvaro hemma. Vi släppte alla oskrivna och skrivna uppfostringsregler som finns för föräldrar och började respektera och läsa av vår dotter där hon var istället för att göra som man "skulle" göra. Vi fick respekt tillbaka och kunde börja bygga upp den självkänsla vi tillsammans med den lika oförstående omgivningen under ett par års tid lyckats köra i botten. För det var faktiskt när hon fyra år ung efter ännu ett stort bråk och utbrott en dag mycket tydligt deklarerade:

Men jag tycker inte om mig själv!

som jag och min man på allvar började leta efter svar på de frågor som vi gått med redan sen hon var ett och ett halvt år gammal. Varför kan hon inte slappna av på kvällarna? Varför gör hon aldrig som vi säger? Varför är det alltid vi som får bära henne in när det är dags att gå in och äta? De andra barnen springer ju in när deras föräldrar säger till. Varför skriker hon sig till sömns varje kväll bara för att hon ska få som hon vill? Varför lär hon sig inte av det vi säger och gör? Vi gör ju som som man ska göra, ändå så funkar det inte. Frågor som andra slagit bort med "nej, hon har inte adhd, för hon kan koncentrera sig. När hon får stå själv vid staffliet så är hon jättefokuserad på att måla. Och hon sitter länge vid matbordet när hon äter. Det gör inte barn med ADHD.

20140125-122501.jpg

Allt eftersom vi använde visuellt stöd för dagarnas upplägg och struktur, desto mer detaljerat upptäckte vi att vi måste göra det. Idag ger vi inte schema för varje enskild dag, så länge det ser ut som det brukar. Vi kan sätta in en bild för en sak som händer en särskild dag, men behöver inte ge detaljerade dagscheman, just nu. Däremot ser vi ett stort behov av att förtydliga sekvenser av olika slag, i de olika rummen och på olika platser i hemmet.vad gör man i badrummet, hur beter man sig vid matbordet, vart lägger man undan olika saker i sitt eget rum, vad behöver man komma ihåg för att bli klar och komma iväg till skolan eller andra utflykter. Precis de där frågorna och stationerna som min vän så välvilligt gav tips om för flera år sen. Det där som jag då skrattade åt.

20140125-122343.jpg

Skrattar bäst som skrattar sist...