Impulsivitet

 

Lillebrors Starwarskalender, den 3 december

 

En bra sak med julkalendrar är att de håller reda på hur många dagar det är kvar till julafton. Det var väl kanske det som var själva syftet från början kan jag tänka mig.

Man vet att det är 24 luckor. Har man öppnat fyra så kan man se efter hur många luckor det är kvar att öppna. Sen kommer tomten.

Otålig till naturen som hon är, är förstås väntan på födelsedagar och julaftnar närmast olidliga. Inte bara väntan på sin egen födelsedag är jobbig att vänta på. När hennes är klar börjar nedräkningen till pappas, sen lillebrors i oktober.

Det är tur Lillebror fyller i början av månaden brukar vi säga, för hela månaden som man fyller blir som en enda lång väntan. Inte bara hennes alltså. Även när det är lillebrors tur.

Det senaste året har hon löst en del av den jobbiga väntan med en egen form av nedräkning. Hon har räknat dagarna i en kalender och sen kryssat för så hon kunnat hålla koll på var hon är.

 

Nedräkning i en kalender.

Det är tur vi andra hellre använder den digitala varianten. Annars hade det kanske blivit svårt att se vad som skulle hända.

När vi väl kommit fram till december har hon tidigare varit fullständigt uppe i varv över allt vad julkalendrar, jul och julklappar heter, så när det varit dags att få sin julkalender vaknade hon klockan tre den första december för att få öppna första luckan. Och den andra. Den tredje, fjärde och femte luckan. Och den tjugofjärde. Stolt satt hon i sängen när vi vaknade och visade vad hon hade fixat.

Sen lärde vi oss att vara tydliga också med när på dygnet den första december som det är okej att öppna julkalender eller också styrde vi det genom tidpunkten för när hon fick den.

Så gjorde vi förra året. Misstänker att vi ville få sova på natten. Då fick hon kalendern kvällen innan så att hon kunde öppna första luckan redan den 30:e.

Också då öppnade hon alla luckor på en gång, men stängde sen igen dem igen för att en dag i taget ta fram vad som låg i luckan. Hon var tvungen att se vad som väntade för att kunna stå ut.

I år pratade hon om att hon inte skulle öppna alla på en gång. Hon skulle försöka vänta sa hon. Det hördes att hon var osäker på om det skulle gå, men bara det att hon pratade om det är stort. Att hon försöker. Inte för att vi säger att hon måste, förstås. För att hon själv verkar vilja träna på att stå ut med överraskningar.

Hur många dagar hon faktiskt klarade, det vet jag inte. Men jag vet att idag var alla öppnade och noggrant stängda igen. Förmodligen med varje liten legopåse oöppnad i sin rätta lucka i väntan på att bli öppnad, på den rätta dagen.

 

Att slopa överraskningar kan göra väntan överkomlig.

 

 

Ibland är det som att hitta rena rama trollformeln.

Jag: Det står här att djuren på Hay Day saknar dig.

Hon: Va? 

Lillebror: Då saknar nog mina djur mig också. 

De sliter sig från spelet i soffan och rusar till bordet.

Båda: Åhhh, vi måste dit och hälsa på dem. 

Och jag bara, vad hände? Jag är ju inte ens klar med maten än.

 


Bild på pärlor

Håller på och tar fram bilder för att sätta upp på leksakshyllor och lådor för att underlätta undanplockning och att veta var saker finns.

Tanken är att det ska vara en bild med text på genomskinliga plastlådor och att samma bild också sitter på hyllplanet där lådan sen ska stå.

För att ta fram bilder letar jag på google som är en guldgruva när det gäller att ta fram bra bildstöd. När jag kommer till avdelningen pärlor fastnar jag dock. Vi har Hama pärlor, separat låda för själva pärlplattorna och en del instruktioner och inspiration. Sen har vi en uppsjö olika burkar och lådor med andra sorters plastpärlor och jag inser just att om jag tar fram och sätter upp bild på pärlor och förpackningar med pärlor som vi inte har, så kommer de pärlor vi faktiskt har inte få någon plats att bo på i hyllan.

Det blir till att leta lite till alltså. Alternativt ta fram kameran och ta egna kort.

 

Så var årets julkalendrar utdelade, öppnade och färdigbyggda. Igår. Den första advent. Att vänta var liksom inte meningsfullt.

Tjatet innan var visserligen mindre än förra året, men av erfarenhet vet jag att när hon väntar på något hon längtar efter är det inte bara svårt att somna. Hon vaknar också betydligt tidigare än vanligt, typ klockan tre eller fyra på morgonen, för att få komma till skott med det hon längtar efter. Förra året var alla luckor öppnade, inspekterade och omsorgsfullt stängda igen när vi andra vaknade klockan sju. Hon klarade bara inte av spänningen att inte veta vad hon skulle finna bakom varje lucka. Så fort hon visste vad som gömde sig där bakom klarade hon att vänta med att ta ut dem ur sina små hålrum, en dag i taget.

02-041040_360

I år var det nog mer femåringen som triggade att alla luckor skulle öppnas på en gång. Jag förklarade att julkalender har man, egentligen, för att kunna räkna dagarna fram till jul. Att varje dag få öppna en lucka för att väntan efter julafton och den möjliga tomten ska bli mindre. Han såg bara på mig med märklig min och bestämde sig sen för att sätta igång.

Flickan var snabbast och öppnade lucka ett, två och tre innan han var igång. De upptäckte att datumen på luckorna satt på samma ställe på bådas kalendrar. Det var också då Flickan utbrast;

"De sitter på samma ställe som de gjorde på min förra lego friends kalender. Den som jag fick för två år sen."

Jag är inte ens förvånad längre över vilken typ av information hennes hjärna lyckas lagra.

imagesNu är det december, med allt vad det innebär med schemabrytande aktiviteter och lov.

 

2 Kommentarer

I flickans diagnoser ligger per automatik att hon har svårt att reglera sig själv (ADHD). Det innebär att när hon blir glad och exalterad finns det inte några gränser för glädjen och hon kan springa och skutta omkring tills det ibland också går över styr åt något håll. Samma gäller när hon är trött och blir arg. Då finns det inga (eller få) gränser för ilskan och vad hon tar sig till.

Naturligtvis är det okej att bli arg, det blir vi alla då och då (vissa oftare än andra). Det är vad man gör av ilskan som är bra att lära sig strategier kring tänker jag. Och att med tiden förhoppningsvis lära sig förstå innan urladdningen kommer så att man kan välja andra alternativ. För, även om vi har rätt att bli arga och det ibland är nödvändigt för att avreagera sig, innebär det också ofta ett nederlag eller misslyckande de gånger som ilskan går över styr.

Jag har känt ett tag att det skulle underlätta både för henne, och oss, om hon fick större förståelse för att det finns olika lägen i samma känsla. Ibland har jag använt mig av termometern från KAT-kitet, och hon väljer i stort sett alltid glad bild och sätter på tio, oavsett i vilket känslotillstånd hon befinner sig. Förra veckan var ett tillfälle då hon väldigt tydligt var i ett tillstånd före lunch och ett annat efter lunch.

IMG_1032

För att testa hur hon själv såg på det tog jag fram den här skalan av känslor. Vi som iakttagit henne hade valt den rosa för "dåligt" för tiden före lunch och den gröna bilden för "jättebra" för tiden efter lunch. Själv skattade hon sig på "ok". Hon förstod inte skillnaden alls i humörväxlingarna. Eller, så ville hon bara inte svara på det för att frågan var för svårt ställd.

En annan sak som är svår är att förstå att allt vi gör tar eller ger energi. Ibland har jag lagt upp bilder som på en samtalsmatta för att värdera vad i skolan eller förskolan som varit plus eller minus. Det har funkat okej, men också egentligen varit för svårt har jag märkt. Vi behöver börja med att förstå att ibland kostar aktiviteter vi gör energi och när vi vilar eller t.ex äter så får vi energi.

Flickan har en egen iPad och har börjat förstå konceptet att för att kunna fortsätta titta på den så måste den laddas. Själv har jag noterat att hon blir stressad över när batteriet börjar ta slut, för då kan hon inte titta så länge som hon vill på den.

Jag har därför gått och tänkt ett tag att "man skulle prata om det som att det är ett batteri på något sätt". Men eftersom jag själv har lite svårigheter med föreställningsförmåga och att komma till skott har det stannat vid att vara en av alla tankar där uppe i huvudet. Så pratade jag över nätet med Lina som har sidan Kaosteknik, härom kvällen. Vi utbytte erfarenheter och idéer och vips kom hon upp med en bild till mig kring hur batteriet skulle kunna se ut. Någon dag senare hade hon tagit fram en pdf som nu går att ladda ner på hennes sida.

Från början var det bara tänkt att användas för att prata om energibalansen, men när jag höll på att plasta in det och flytta på staplarna insåg jag att det borde gå utmärkt att använda det även till att prata om olika känslor på samma gång. För, hur det än är, vi har ju ofta en tendens att må på lite olika när batteriet börjar bli urladdat.

Så här gjorde jag:

IMG_1037

När batteriet är fulladdat mår man bra och är pigg.

IMG_1035

Under staplarna satte jag upp en skala av känslor från glad till arg.

Så här har jag hittills hunnit använda den:

IMG_1034

Vid tillfällen då något har varit uppenbart jobbigt att göra, har jag plockat bort några staplar och sagt "För mig tog det här så här mycket energi. Och nu känner jag mig ungefär så här." Eftersom hon har svårt att avläsa ansiktsuttryck (och jag kanske inte är jättebra på att visa mina) har hon haft någon motkommentar om att det nog inte alls var så. Då har jag behövt förtydliga "för mig känns det så här inuti mig".

IMG_1038

Vid ett annat tillfälle var humöret nästan ända nere i botten. Då tog jag fram den och visade på känslobilden för sur/irriterad först. "Så här känner jag mig nu. Och titta så lite batteri det är kvar när jag känner mig så här. Nu behöver jag ladda på med något som ger mig energi."

Hoppas det här kan ge några idéer till hur du kan prata om energibalans och känslor med ditt eller dina bar. Berätta gärna hur du gör.

**

Jag funkar som så att jag inte från början vet exakt hur jag kommer att jobba med ett "verktyg". Jag kan bara ha på känn att jag borde kunna prata om något utifrån den här vinkeln. Sen uppfinner jag i stunden, utifrån tillfälle och situation.

Jag tänker att det också borde finnas en utveckling här där man kan prata om hur man laddar batteriet. En iPad sätter man in i en kontakt, men hur laddar man en person? Detta är såklart individuellt för var och en, men att ha staplar med mat, mellanmål, vila, ipad och sömn osv tänker jag mig kan vara smart.

Tack Lina, för att du satte bild på mina tankar.

(Tillsammans med barnan kom vi på att det måste synas att man är glad när batteriet är helt fulladdat. Därav det lösa och glada ansiktet som saknas på några av bilderna.)

 

Det är lite komiskt nästan. Eller sorgligt. Eller så är det jag som bara inte förstår hur det hänger ihop.

Inför min bok läser jag igenom våra journaler från både BUP, Mellanvården och utredningar. Mellanvården var vi på när vi föräldrar misstänkte ADHD och vi hade det tufft med dottern som var tre och ett halvt år. Hon skulle inte utredas, utan vi skulle få samspelsbehandling då samspelet med vår dotter inte fungerade. Eller, jag skulle få träning i hur jag skulle samspela med min dotter. För jag hade ju haft en förlossningsdepression.

I en journalanteckning läser jag; "ger psykoedukativa råd om samvaro mellan flickan och föräldrarna".

När jag så här i efterhand googlar på psykoedukativa råd läser jag på flera av de första länkarna som kommer upp (under psykoedukativa metoder) att man till personer med ADHD, bipolaritet, schizofreni, ensamkommande flyktingbarn och ganska svåra psykiska besvär använder psykoedukativa metoder. Vi ges dessa råd, vad det var minns jag inte just nu, och i meningen efter i journalen står; "Undertecknad ser inga koncentrationssvårigheter".

Varför gavs vi dessa råd när de sen avfärdade alla våra misstankar och all vår oro för att det var något med vår flicka som inte riktigt stämde med hur "det borde vara"? Jag tycker i alla fall det är märkligt.

Budskapet från Mellanvården under den där perioden var tydligt. Det var jag som mamma, som haft en förlossningsdepression och därför inte kunnat knyta an till min dotter, som var orsaken till att vi hade så många bråk hemma.

Frågeställningen var tydlig: Vi misstänkte att hon hade ADHD.

Vad jag ville jobba med: Hur ska jag bli av med skuldkänslorna kring första årets förlossningsdepression?

Målet för samtalen var: Föräldrarnas konflikt kring gränssättning.

Så här i efterhand tycker jag inte att frågeställning och mål riktigt hänger ihop. Jag önskar att jag hade förstått och vetat mer från början. Att jag hade kunnat säga ifrån. Att jag hade haft insikt i neuropsykiatrin och hur det kan te sig, framför allt för flickor, med svårigheter med koncentration, impulsivitet och hyperaktivitet. Jag önskar att jag då hade klarat att sätta ner foten och säga "Nej, detta har inte med min eventuella förlossningdepression att göra (ingen har satt den diagnosen på mig). Detta är något annat."

Lägg skulden där den bör vara. Och lyssna på föräldrarnas upplevelse av sitt barn. Ingen söker hjälp för att det är roligt.