Ögonkontakt

 

Jag frågar Lillebror om han vill ha en halv banan. Han svarar ja men när jag lägger fram den avbrutna bananen i skalet skjuter han den smått äcklat ifrån sig.

– Det är ingen som ätit på den. Den är bara avbruten, svarar jag som någonstans vet vad han tänker. Tror jag.
– Smoothie, säger han. Jag vill ha smoothie.

Det var ett tag sedan han åt frukost och det är ännu några timmar kvar till lunch. Jag mixar en banansmoothie med den halva biten banan, en äggula och hans Soygurt vanilj. Han gläds och fascineras åt att sugröret står rakt upp när jag ställer fram den till honom. När smoothien är slut reser han sig hastigt från bordet.

– Fixa en ny smoothie till mig medan jag går på toa.
– Nejmen hörrududu, säger jag med den där tonen jag använder när något nog inte blev riktigt som man tänkt. Nu förstod jag nog inte vad du sa. Vad var det du ville?

Insmickrande kryper han upp i min famn för en kram och ler lite urskuldande.

– Kan du göra meeer smoothie till mig, när jag går och kissar? Snääääälla.
– Jahaaa, var det det du ville, säger jag fast vi båda vet att jag visste redan från början vad det var han ville. Ja, det kan jag väl göra, för att du ber så snällt.

Han krånglar sig ner från mitt knä och springer, såklart, mot toaletten. Mitt i steget vänder han sig om

– Se till så att det inte blir för mycket bara. För jag är ganska så mätt.

***

Ett samtal i all sin enkelhet. När samspelet fungerar och när mottagaren kan läsa av vad som är viktigt i sammanhanget.

Och en lillebror som vet precis vad han vill och hur han ska få det som han vill ha det.

Hon har det lite tufft just nu min lilla tjej. Det är rörigt i skolan på grund av olika personalomständigheter. Hemma märker vi det på att hon blir mer kontrollerande än vanligt, med allt vad det innebär.

Förutom att vi hela tiden anpassar vår tillvaro utifrån hennes varierande behov, innebär hennes just nu lite sämre mående ett oändligt antal möten och samtal och förberedelser för att också omgivningen ska förstå och kunna anpassa sig till rådande omständigheter. En hel del av min tid, och energi, går därför just nu åt till att bara få vardagen att gå ihop.

Det där med att skriva, både här och på mina pågående projekt, hamnar i skymundan. Det finns helt enkelt varken tid, energi eller inspiration till att skriva. Tills den där dagen då vi är ute och åker bil, bara hon och jag. Det är där det händer. Det är där inspirationen kommer till att skriva om alla missförstånd som kan uppstå med en flicka som tolkar allting extremt konkret och kräver att allt in i minsta detalj förklaras på det sätt som hon kan förstå. Minsta lilla avvikelse går henne förbi och varje liten detalj behöver förklaras. Att hon alls hanterar en skolvardag med lektioner, olika vuxna, klä på sig inför raster, avbryta efter raster, få i sig mat på lunchen och äta frukt på förmiddagen, samt att avbryta lekar och andra aktiviteter är för mig en gåta. För att inte tala om att plocka ihop sina saker vid varje övergång. Det övergår mitt förstånd. Faktiskt. På riktigt.

Hon ser på mig med de där pliriga ögonen helt omöjliga att motstå. Hon vill hinna berätta allt hon varit med under helgen hos mormor. Att det är dags att sova och sömnhormonet sannolikt har börjat verka gör att hon kämpar än mer för att hålla igång så hon inte ska somna innan hon hunnit berätta allt.

"Slappna nu bara av och lyssna på avslappningsbandet."
"Men åh", säger hon med en glad suck. "Vad är slappna av egentligen?"
"Det är när du ligger alldeles stilla och inte tänker på någonting."
"Inte tänker på någonting?", med den efterföljande frågan hur går det till hängande i luften.
"Ja, det är förstås inte så lätt. Ligg bara stilla och andas lugnt. Som på bandet."
"Okeeej då."

Hon kryper närmare och lägger armen tvärs över min mage. Jag ser hur hon kämpar med att hålla ögonen stängda. I ansiktet behåller hon det där underbara leendet som bara hon har. Så öppnar hon dem igen och ser på mig.

"Mamma, vad blir tjugofyra plus tjugofyra?"
"Det blir fyrtioåtta."
Hon tänker en liten stund innan nästa fråga kommer.
"Men vad saknas då för att det ska bli sextio?"
"Tolv."
"Jaha."

 

På skolan tränar de just nu lilla plus och lilla minus, det vill säga talkamrater upp till tio.

 

En till synes jämngammal flicka följer Flickan där hon går i affären och undersöker alla leksaker hon ser. Det tillhör en av hennes vanliga rutiner när hon är i en leksaksaffär. Se allt, upptäcka allt.
- Oj, titta där, ser du, med den där kan man göra si och med den där kan man göra så. Hon ser bara precis det hon har för ögonen, en färgglad docka med fina glittriga och rosa kläder, långt svallande hår och stora blåa ögon.
- En sån vill jag ha. Kan jag få det?

Den enda skillnaden idag är att hon blir nyfiket betraktad av en annan flicka. Hon undrar vad Flickan gör och vad det är hon upptäcker. Än en gång pratar Flickan med mig om vad hon ser. Hon vill dela sin upplevelse med mig. Hon ser ett babygym och blir fascinerad av de färgglada nallarna som hänger i bågen över mattan med speglar och prasslande tyger.

En kort sekund tittar den nyfikna flickan upp på mig för att dela min uppmärksamhet av vad Flickan ser och gör. Det är i precis den ögonkontakten som det blir så uppenbart hur barn med autism och barn utan autism skiljer sig åt om man bara ser till ögonkontakten.

Ögonkontakt

När man utreder ett barn med misstänkt autism iakttar man hur barnets ögonkontakten är. Tittar det i ögonen eller inte. Många är de barn som utreds som ser personen de pratar med i ögonen. Gissningsvis för att deras föräldrar och pedagoger omedvetet har tränat dem till det. Med Flickan är det i alla fall så. Jag märkte tidigt att hon inte verkade höra mig om hon inte såg på mig samtidigt. Min lösning blev att be henne titta på mig innan jag sa någonting till henne. I efterhand kan jag förstå att det blev en tillräckligt konkret och tydlig uppmaning som hon kunde förstå. Därför funkade det.

Ett barn som upprepade gånger blir påmind om att titta på den de pratar med lär sig att ta ögonkontakt, i vissa givna situationer. Frågan man kan ställa sig är hur kvaliteten på ögonkontakten är. Möter du verkligen blicken eller verkar hon bara stirra någonstans i ditt ansikte utan att egentligen se dig?

Att se på någon när man pratar är bara en form av ögonkontakt, den ögonkontakt som de med ständiga påminnelser och tillrättavisningar slutligen lär sig är bra att ha, för då blir läraren eller föräldern inte arg på mig.

Den blick som den nyfikna flickan i leksaksaffären gav mig är en helt annan form av ögonkontakt. Den handlar om delad uppmärksamhet. Jag tittar på dig för att se att du ser samma sak som jag.

Jag upplever ofta att barn som rör sig omkring mina barn ser på mig för att stämma av vad mina barn gör. Andra barn söker min ögonkontakt på ett sätt som mina barn aldrig gör, varken med mig eller med någon annan. De ser på mig eller tvingar mig att titta på något de vill visa, men de stämmer aldrig av med mig att jag ser samma som dem. De fortsätter titta åt samma håll och tar för givet att jag ser vad de ser. Det är en avsevärd skillnad.

Om du sett på mig så hade du förstått att jag skojade.

Tips: För någon som inte har förstått meningen med att se på den de pratar med, kan det vara bra att börja i den änden istället för att tvinga till en ögonkontakt som de troligen bara tycker är obehaglig.

Flickan kan inte avläsa på rösten om någon är allvarlig eller skojar. Eftersom hon inte heller såg på den som pratade med henne kunde hon inte utläsa i ansiktet om någon menade allvar eller skojade med henne. I förskolemiljön var detta ett stort problem eftersom personalen ofta skojade på ett sätt som Flickan inte förstod. Genom att vi skojade med henne och samtidigt vänligt upprepade "om du sett på mig så skulle du förstått att jag skojade" så lärde hon sig en mening med att se på oss. Hon fick hjälp med att hitta en strategi för att förstå om någon skojar eller inte. Idag märker vi en stor skillnad i ögonkontakten även vid andra situationer. Och att hon idag hjälpligt klarar av den ögonkontakten betyder inte att hon inte har autism.

Det är nog ofta så med Flickor tror jag. De lär sig strategier för att dölja sina avvikelser. De ser hur andra gör och så gör de likadant, fast de inte förstår varför. Det tar energi från dem, men de slipper visa att vad inte förstår.