Stereotypa / upprepande beteenden

 

Mammas pannkakor är världens bästa pannkakor.

Den där känslan när jag vet att det tog henne ett och ett halvt år sen vi slutade med gluten tills hon accepterade att äta pannkakor igen och hon plötsligt säger mammas pannkakor är världens bästa pannkakor. Den känslan!

Det är då jag återigen blir påmind om hur otroligt svårt det är med förändringar. Det tar kraft och det tar tid. En massa tid. Men, med tålamod och en hel del låg-affektivt bemötande så kan det funka. Om man har lite tur med sig på vägen också.

 

När hon på förmiddagen inte ville visa glädjen då hon hörde att det skulle bli pannkaka till lunch och man inser att hennes sylt nästan är slut, det är då man inte säger att hon får ta en annan sylt istället.

Det är då maken får åka till affären en gång till, trots att han nyss var där för att köpa rätt sorts grädde.

För om det skulle vara så att det var just mixen med den pannkakssmeten, den sylten och den grädden som förra gången gjorde att hon idag till och med blev glad över att hon skulle få pannkaka, då äventyrar man inte läget genom att servera en annan sylt till samma pannkakor.

Man äventyrar inte läget genom att tänka det är nästan samma sak.

Man ser till att hon får det som funkade förra gången, eftersom man vet att det är de små små detaljerna som gör hela skillnaden.

Annars är risken överhängande att magin bryts och det blir just bara pannkaka av alltihop.

 

 

 

Vi har haft sportlov den här veckan. För att vara vi har vi haft ganska mycket saker inplanerade. Få dagar som fått vara bara vilodagar, vilket det finns ett stort behov av för både barn och vuxna i den här familjen.

Idag är det sagt att vi ska åka och bada. Roligt och mysigt javisst, den stund vi är i vattnet. Allting före och efter som ska fungera, not so mysigt. Och idag har vi vuxna inte riktigt den energi vi behöver för just ett badhusbesök.

När vi sagt något ska det mycket till för att kunna ändra det. Typ egen sjukdom, hennes alltså, är väl det som kan ge giltigt förfall. Att säga "det funkar inte idag, vi gör det på lördag eller i morgon istället", är helt uteslutet. Det enda skulle kunna vara att vi lyckas erbjuda något annat som är mycket mer intressant. Leksaksaffär? Nej. Bio? Bio kan funka.

– Kom så får ni titta på ett litet klipp här med mig.
– Vadå?
– Det är en film som heter Paddington.

Filmen börjar om ett par timmar. Gillar dem trailer och sneakpeaks så kan det funka. De skrattar och tycker björnen verkar rolig. Lillebror mest. Hon har lite svårare att förstå det komiska i vad som sker på skärmen.

– Det är en film som går på bio nu, lägger jag till för att locka fram lusten att se mer.
– Nu?
– Ja.
– Går den på bio just nu?
– Nej, alltså inte just just nu. Men, det går på bio idag.
– Nu?
– Lite senare.
– Den vill jag se, utbrister lillebror som alltid är den som är mest avledbar.
– Hörrö, säger hon avmätt och ser på honom. Vi ska faktiskt bada efter lunch.

Jaja, det hade ju kunnat fungera.

 

I morse fick jag plötsligt för mig att jag skulle använda mig av springbandet innan jag väckte Flickan. Hur den ingivelsen plötsligt kom är en helt annan fundering. Jag var förstås medveten om att det låter en del, men tänkte aktivt på att hon ju naturligtvis är van vid ljudet och att hon ändå ska vakna. Har svårt att hitta tid att använda det annars. På kvällen känns inte heller precis ultimat att störa med ljudet. Och på eftermiddagen när de är vakna vill de liksom springa där med mig. Morgonen kändes därför plötsligt som det bästa alternativet.

Med två minuter kvar av mina två kilometer står hon plötsligt där. Med filten i armarna och tårar i ögonen. Den trevliga drömmen hade avbrutits av ett ljud hon inte var förberedd på och övergått i en mardröm. Länge satt vi i fåtöljen och pratade och kramades för att trösta.

Innan vi var klara att åka, ja, jag skjutsar henne på grund av ångestpåslagen av möjliga katter som plötsligt kan hoppa upp ur en buske, ska hon välja en nallebjörn att ta med sig till skolan. De jobbar med bokstaven N och fick igår en liten lapp med en gåta om vad hon ska ta med sig. En förutseende fröken hjälpte henne läsa lappen innan hon gick hem, så hon slapp vänta och slapp gissa. Hon som har svårt att välja ska välja något att ta med sig och visa upp. Tänk om hon väljer fel. På min inrådan lyckas hon till slut ole dole doffa för att göra sitt val. Kanske hjälpte det att hon inte har någon direkt anknytning till någon av nallarna.

Väl i skolan står ett par vuxenskor intill hennes plats. Inte under hennes hylla, men precis intill. Lite för nära för att vara okej. Ett par skor hon inte känner igen och som inte alls hör hemma där. Hon flyttar skorna. Ställer dem en bit bort. Jag ser att hon biter ihop, men jag som känner signalerna ser att det påverkar henne. Länge pysslar hon med sina övergångsobjekt innan hon klarar att pussa mig hejdå och därefter ställa sig i samma fönster som vanligt för att vinka av mig och ge mig en slängpuss. Precis som hon gör varje morgon. Saknaden lyser redan i hennes ögon och jag undrar vad som rör sig i hennes tankar.

Jag vinkar och formar ett hjärta med mina händer, vänder mig om och går. Först när jag kommer in genom dörren på andra sidan inser jag att jag inte vänt mig om igen för att vinka, så som jag brukar. Direkt vänder jag om, öppnar dörren igen och tittar ut, precis lagom för att se gardinen lägga sig tillrätta på andra sidan. Hon har sett efter mig hela vägen och jag har inte vänt mig om.

I sin skolbänk sitter hon nu med nallen jag fick när jag gifte mig med Flickans pappa. När hon kom fick hon veta att hon också ska skriva och rita om nallen.

Kanske är det några små saker för mycket under en och samma morgon som avviker från det vanliga. I morgon är det i alla fall lördag. Och just i morgon önskar maken byta sovmorgon. En rutin vi haft i flera år, jag sover på lördagar och maken på söndagar. Gissa hur bra den avvikelsen kommer fungera?

Någon missade att förbereda barnen på vad det blev till middag. När maten serveras deklarerar både femåring och sjuåring att pannkakor är allt annat än önskvärt. Det ska helt enkelt inte ätas.

"Nu är det det här som serveras."
"Jag vill inte äta pannkakor", upprepar femåringen. "Jag vill ha korvstroganoff och ris."
"Det har vi inte. Du kan få ris."
"Ja, jag vill ha ris", säger han när han slår sig ner vid bordet och ser sig om. "Och plättar, och korv."

För allt i världen. Pannkakor och plättar är inte samma sak. Faktiskt. Snälla föräldrar, kan ni komma ihåg det så ni ger barnen rätt förutsättningar att kunna äta.

Sjuåringen gnäller över att plättarna inte är goda och vill inte äta. Eftersom hon vid matbordet är djupt försjunken i något annat, och vi för tillfället har strategin att sätta en färdig tugga på gaffeln i hennes hand, gör jag det utan att svara på hennes kommentarer. Så länge maten inte kommer ut igen fungerar det ändå, den här dagen. Det är när hon genast spottar ut allt på tallriken vi vet att smaken eller konsistensen faktiskt inte fungerar. Är jag bara tyst och sätter gaffeln i handen på henne får hon ändå i sig en okej portion. Förutsatt att vi serverar mat vi vet att hon oftast klarar av att äta.

Det gäller att hitta sina strategier och förstå vilken nivå man ska lägga det på, som saker kan börja fungera.

2 Kommentarer

Note to self:

Om du lämnar flickan på morgonen med cykel och cykelvagn och bara någon gång i förbifarten dagen innan råkat säga att du också ska hämta henne med samma cykel och cykelvagn, kom ihåg vad du har sagt, och ta för guds skull inte bilen för att du kommer direkt ifrån stan.

Risken är överhängande att du blir stående på en parkering utanför skolan, tvåhundra meter hemifrån med en flicka som vägrar åka hem i bilen. Hon och hennes saker åkte nämligen inte bilen dit. De åkte i cykelvagnen. Och då ska de åka i cykelvagnen tillbaka.

Bara utifall någon skulle få för sig att tro att det går bra att byta färdsätt till och från skolan.

För ett tag sen var min dotter i behov av en ny överdragströja. Hon vägrar sedan länge (alltid) tjockare tröjor som ska dras över huvudet. Mjuka kläder är det enda som funkar och bara vissa sorter i en viss speciell färg. Så har det varit länge och efter ett antal utbrott över att få henne göra som vi önskade lät vi det vara så. Välja sina strider liksom.

Bild från Lindex.seDen här gången kom jag ändå till punkten då jag inte hittade rätt färg och form i affären. Jag köpte den "näst bästa" färgen och formen och innejackan accepterades. Kors i taket. Efter ett tag behövde hon ytterligare en. Det är lite opraktiskt att inte kunna tvätta för att den ska användas varje dag om jag uttrycker mig så. När jag skulle handla fanns inte längre samma färg att köpa. Jag köpte då samma innejacka fast i en helt annan färg. På ett sätt trodde jag aldrig att den skulle gå hem. Den var ju blå liksom. Turkos visserligen så det kunde ju fungera. För turkos är inte blå, det är turkos. Särskilt stora förhoppningar hade jag dock inte.

Nu är det istället bara den innejackan hon ska ha och vips har vi en flicka som inte bara är klädd i rosa längre. Jag har också lyckats träna in en annan färg på tights, på samma sätt som på jackan, genom att erbjuda exakt samma byxa men i en annan färg. Hon är trygg med hur de känns att ha på sig, men det är en annan färg.

Tips: Att klippa bort lappar är ett annat hett tips när det gäller kläder. Var dock noga med att klippa "rätt" lappar. Klipper du bort fel (den där lappen som har som funktion att hänga upp byxan eller tröjan i) kan det innebära att barnet vägrar använda plagget igen.