Sömn

 

Jag älskar dig.

Innan hon ska sova tar hon alltid med sig något som hon lägger på mitt nattduksbord.

Ja, på mitt. Hon somnar nämligen i min säng sen knappt ett år tillbaka. Det var inte längre värt att "tvinga" henne sova i eget rum. Vi blev ändå väckta varje natt och förmodligen behövde hon närheten när omvärlden var stor och otrygg.

Hon somnar i min säng, sen flyttar vi henne till en extrasäng som vi har ställt in så länge, vilket nu verkar vara just länge.

Hur som helst. Hon vill ha saker med sig in i rummet. Jag har fått jobba mycket med mig själv här. Jag har nämligen medvetet valt att nästan inte ha några saker alls i vårt sovrum. Gardiner och en bänk med lock att lägga överkast i fick räcka utöver säng, sängbord och en stor tavla med lugnande motiv. Jag ville ha ett sovrum utan prylar och saker som stör.

Att hon sover i vårt rum ska inte behöva innebära att också alla hennes saker bor i vårt rum, tänkte jag. Hon har några stycken nämligen.

Utöver alla fjorton, arton eller tjugofyra djur, filtar och kuddar hon har när hon somnar har vi till slut nått en överenskommelse, eller hon har kanske till slut snarare funnit sig i att det är en regel att hon som mest får ha leksaker som  ryms i en liten låda intill sängen. Inga stora saker och det bör vara samlat i lådan som får stå intill, eller på golvet nedanför sängen.

Förr pillade hon på allt när hon skulle sova. Hela tiden. Eller stod på huvudet. Det har hon förresten börjat med igen. Vid frukostbordet eller i soffan när det är dags att påbörja kvällsrutinerna. Så fort det är något hon helst vill slippa så är huvudstående en väldigt viktig sak att träna på har jag märkt.

Sisådär tre och ett halvt år efter att insikten om autism slog oss och vi förstod att det aldrig skulle räcka med att bara berätta vad hon skulle göra nådde vi fram till ett relativt lugn kring kvällsrutiner.

Många scheman, olika rutiner och många härdsmältor och bråk har det tagit innan vi slutligen hittat fram till vad som fungerar i alla fall ganska bra för oss.

Eftersom hon alltså liksom jag har svårt att motstå saker som ger henne impulser har jag inte velat att hon skulle ha något intill sängen på kvällen. På senare tid har hon däremot lyckats förmedla att hon vill ha något där för att veta vad hon ska drömma om på natten. Hon tänker att det hon ser innan hon somnar kommer hon ta med sig in i drömmen.

Först tyckte jag det mest lät som ett konstigt påhitt för att få ha småfigurer, pyssel eller legobyggen att leka med innan hon somnar. Men hon återkom till samma sak och nu förstår jag att förmodligen är det så hon tänker. Förmodligen tänker hon att om hon tittar på saker hon tycker om precis innan hon somnar så kommer hon drömma bra drömmar.

Om det handlar om brist på föreställningsförmåga, att hon vill tränga bort jobbiga drömmar eller att hon helt enkelt inte förstår hur man kan drömma och detta blir hennes lösning för att åtgärda ett problem, det vet jag inte.

Oftast finner jag mig i alla fall i att hon har de där små sakerna på mitt sängbord, trots att jag vill ha avskalat omkring mig någonstans i hemmet. Mår hon bra av det, så får det väl vara så just nu. Ibland blir jag ändå irriterad över att det tar sån tid innan hon blir klar.

Tills jag inser att hon skriver kärleksförklaringar.

Not: Nu var nog hälsningen till mig den här gången, hon saknade nämligen bokstäverna till mamma sa hon. Men visst vore det fantastiskt att ge sig själv ett sånt budskap in i drömmen?

26 Kommentarer

 

Med några minuter till godo rullar jag in på parkeringen till sonens skola. Trots att jag vet hur glad han blir när jag kommer och att det bara är han och jag idag tar orken slut. Kroppen tar mig inte ur bilen. Jag blir sittande. Vill gråta. Vill åka hem och stänga dörren om mig och bara få vara ifred. En enda kväll i veckan då jag på riktigt får vara ledig. Jag orkar inte täcka upp allt det han går miste om alla andra dagar. Inte just ikväll.

Som vanligt när hon ska till skolan ringde den första klockan halv sex. Jag förhandlar med mina ögonlock om det kanske ändå finns tid att ligga kvar. Det är flera timmar innan skolan börjar. Men, missar jag första anhalten kvart i sex blir det fel hela vägen.

Med bara några få timmars sömn i kroppen, eftersom alla kvällar när barnen somnat går åt till att planera veckan och uppdatera barnens egna schemaappar, masar jag mig ur sängen. Drar på mig morgonrocken, gör i ordning hennes medicin och sätter mig på sängkanten. Senast sex behöver hon ta den för att vi ska lyckas hålla det noggrant utarbetade schemat utan större låsningar och utbrott. Helst ska vi också vara i tid. Det ingår i mitt föräldraansvar att se till att hon är i tid.

När hon och jag pratar om morgonrutinerna innan hon ska somna säger hon alltid att det inte räcker med den tiden hon har. Hon vill ha mer än två timmar på sig.

– Mamma du får väcka mig tidigare. Du får väcka mig klockan fem. Det är så stressigt på morgonen. Det är så mycket som ska göras.

Min smärtgräns går ändå nånstans vid halv sex, men jag vet att jag behövt revidera hennes morgonschema många gånger tidigare för att få det att gå ihop. Förmodligen får jag göra det även i hösten. Men än så länge får det räcka med två och en halv timme för att få henne klar.

Det tar en kvart innan jag lyckats få henne att lyfta på huvudet, ta emot skeden med medicinen som ska hjälpa henne att fokusera - långt ifrån tillräckligt, men i alla fall bättre än om hon vore utan - och ta tuggummit som är belöningen för att hon ska ta den. Utan att öppna ögonen lägger hon ner huvudet igen och somnar om.

Det tog ungefär ett halvår innan jag fick bara den lilla detaljen att fungera.

Beroende på hur ogärna hon vill upp har jag därefter ungefär tjugo minuter på mig att sätta på mig egna kläder och ställa fram hennes frukost innan jag ska gå in till henne igen. Den här gången för att kliva upp och komma till matbordet. Fast matbord är det ju inte när det är frukost, som hon själv säger. Då är det ett frukostbord.

Så, jag lockar och pockar och försöker hela tiden hitta på nya saker varje dag som kan få henne att vilja komma ur sängen just den här gången.

Är det något jag vet att hon tycker om som hon ska göra underlättar det. Eller förresten, är det något sånt som ska hända är hon alltid uppe först av alla. Alla andra dagar, vilket faktiskt är den stora majoriteten dagar, så är hon svårväckt. Hon vill helt enkelt inte. Eller så är hon för trött. Eftersom gårdagen bjöd på, en helt vanlig skoldag.

När vi väl sitter vid köksbordet tar det ungefär fyrtiofem till femtio minuter innan vi är klara. Den första stunden funkar det att jag tar jag fram det jag ska äta. Det är den stunden då jag väntar på att effekten från medicinen ska slå in och hon kan börja äta. Sen behöver jag sitta intill och hjälpa till. Ofta genom att stoppa skeden i munnen eller hålla fram glaset så att hon dricker. Hon gör allting i en viss förutbestämd ordning. Att rucka på den rubbar alla cirklar för vad som är en fungerande morgon.

Det gäller alltså att jag inte gör fel när jag ska få henne att sätta benen över sängkanten och komma till bordet. Går det fel där, blir hela schemat förskjutet.

Efter frukost har hon bestämt att det är en bra ordning att sätta på kläder. Efter ytterligare motivationsarbete från min sida förflyttar vi oss in till hennes rum. Där hjälper jag henne att välja kläder. Ett plagg i taget. Jag håller upp två. Hon väljer. Jag lägger det hon vill ha på elementet så kläderna inte ska vara kalla när hon får dem mot huden.

Sen hjälper jag henne av med nattlinne, sätter på ett plagg i taget, i samma förutbestämda ordning som alltid. Går något fel och jag inte har det där tålamodet som krävs, eller då när Pappan och Lillebror är klara att åka precis när det är dags för oss att få på henne kläder, då havererar det mesta. För då ska de prata med varandra, säga hejdå, berätta allt det där de inte berättar för varandra andra stunder. Och så blir allt försenat. Igen.

För att slippa den krocken har Maken och jag lagt upp våra separata morgonscheman med varsitt barn lite så där lagom växelvis så att han och Lillebror ska bli klara och åka innan jag och dottern ska till sovrummet. Det går alltid lättare att säga hejdå när hon sitter vid matbordet. Förlåt, frukostbordet menar jag förstås.

Efter påklädning är det dags för morgontoaletten. Efter att jag borstat hennes tänder, i sängen, och hon sugit på tandborsten och vi gjort en high-five.

Det är sen, efter allt det andra, som det riktigt trickiga sätter in. Det är då hon slutligen ska bli klar för att gå. Väskan ska packas. Vad ska hon ha med sig idag? Vad kommer de säga om jag har det här djuret med mig idag? Mamma har sagt att jag inte får ha snuttefilten i skolan, men om jag har den på fritids då? Jag måste ha de här pennorna med mig också. Jag hade tio smådjur med mig i förra veckan, då får jag ha det idag med. Måste vi gå till skolan mamma?

Att jag förklarar att väskan är full har ingen betydelse. Att jag säger att hon får bära väskan själv om hon ska ha fler saker med sig vore att säga att det är hennes fel att hon har ångest över att lämnas i skolan utan trygghet och tydlighet.

Tyngden på väskan är en måttstock på den osäkerhet hon känner. Ju fler saker, desto mer osäkerhet.

Jag prisar varje dag det är tillräckligt varmt så vi åtminstone slipper jackor, vinterkläder, kängor eller stövlar. Eftersom alla former av valsituationer och förändringar skapar osäkerhet och ångest.

Till slut kommer vi ut. Jag låser dörren. Hon ser sig oroligt om för att veta att ingen katt är i närheten när vi ska gå. Hon tar mig i handen, rätt hand, efter att hon än en gång sett till att djuren i väskan får ett lufthål i dragkedjan.

Tio över åtta är hon slutligen på plats inne i sitt klassrum. Mitt kaffe har jag med mig i en termosmugg, eftersom det inte finns tid för mig att dricka kaffe i det körschema som måste flyta för att hon ska bli klar. Höjer jag rösten bara en liten aning sänker jag hela skeppet. Hon kan nämligen inte avgöra skillnaden mellan om jag är arg eller om jag bara är bestämd.

Efter sex timmar i skolan är både hon och jag trötta. Då har hon som bara med möda lyckas ta sig mellan matbordet, nej frukostbordet var det, och sovrummet - hennes sovrum - om det är för otydligt vad hon ska göra, tagit sig igenom instruktioner på lektioner, övergångar mellan lektion och rast, ätit en hårdbrödssmörgås till lunch eftersom hon fortfarande inte vill äta den pannkaka hon tröttnade på i våras - mitt i ett skiftbyte mellan de personer som ska finnas som hennes stöd - och haft idrott med ombyte både före och efter.

Idag gick det ändå ganska bra tror jag, men så fanns jag i närheten hela tiden också. Jag är hennes syrgas och förstärkare. Den som säger det hon bara kan säga till mig. Inte för att hon är blyg. För att hon har autism och ibland inte kan prata alls, ens med mig.

En timme efter att skolan slutade har jag haft ett samtal med personalen på kortis om hur detaljerat vi behöver tänka nu för att stötta upp den otrygghet och ångest som skolstarten skapat. Sen vinkar jag av henne i dörren. På samma sätt som alltid.

Kortis lyssnar och tar till sig. Svarar aldrig här går allting bra eller vi får testa och se hur det går först. De frågar hur hon mår och vad som är speciellt just nu. Vill veta hur de kan göra för att hon ska ha det så bra som möjligt. Kortis är en plats där mina erfarenheter och kunskaper om mitt barn räknas.

Dygnet som hon är där varje vecka är de enda timmar jag kan känna mig riktigt ledig. Där vet jag att hon är omhändertagen. Att någon har koll på hur hon mår. Som känner hennes signaler och som vet hur de ska fånga upp henne när hon faller.

När jag kommer till Lillebrors skola har jag några minuter till godo. Jag kollar av mejlen. Det har kommit ett protokoll från senaste mötet på skolan. Pulsen går upp. Jag minns mötet. Det var inget bra möte. Jag blev arg. Arg och så evinnerligt trött på att hela tiden bemötas av att förskolor och skolor ska testa och se. Det fungerar kanske bättre nu. Vi tror det blir bra så här. 

På mötet förklarade jag, att oavsett vilken tid hon kommer behöver hon få samma mottagande varje morgon. Hon behöver det för att det skapar trygghet och kontinuitet och gör det helt enkelt lättare för henne att ta sig dit. Istället för att fråga hur ett sånt mottagande behöver se ut, vilket kanske hade varit på sin plats om man fokuserat på hennes trygghet, svarade rektorn att det skulle underlätta för personalen om hon är där i tid.

Jag önskar jag svarat att det hade underlättat enormt både för mig och min dotter om skolan kunde kompensera för de brister hennes funktionsnedsättning faktiskt innebär, istället för att hon ska underlätta för personalen.

Jag undrade nog mest bara vad rektorn menade.

Ja, hur gör ni för att vara här i tid? Hon ska ju faktiskt vara här tio över åtta.

Ja, vad gör jag för att ta mitt föräldraansvar på allvar och se till att hon kommer i tid? Läs inlägget från början. Gå tillbaka till gå.

Jag hade kunnat förstå om det var Habiliteringen som hade frågat. För de är där för oss. De finns till för att göra det så bra som möjligt för min dotter. De bestämmer inte bara vad som ska gälla för att det ska underlätta för dem. De tar reda på vad min dotter behöver och hjälper henne utifrån det.

Eller om det hade varit kortispersonalen. De hade frågat för att få veta hur de skulle göra för att hjälpa henne tillrätta i sånt som är svårt. Och för att hon ska få det så lika som möjligt i alla miljöer. För att de förstår att oavsett vad de ser hos dem är det viktigt att barnet får det som de mår bra av. De finns till för oss och för vår dotter.

När rektorn frågade var det mer utifrån om jag verkligen ansträngde mig tillräckligt. Fanns det kanske inte något annat jag kunde göra för att vara där i tid?

Tills jag läste protokollet fanns det ändå en möjlighet att jag tolkat allting fel. Det är lätt att göra det i stridens hetta. Rektor kanske ändå bara ville veta hur vi gjorde för att hjälpa. Men så kom protokollet.

"Skolan uppmanar föräldrarna att försöka komma i tid till första lektionen eftersom det underlättar för personalen."

Ingenting om hur skolan ska underlätta för vår dotter. Vi ska underlätta för skolan. Det är som om vi kunde planera hur och när hennes låsningar och ångestattacker ska sätta in. Om det ändå hade varit så enkelt så att det räckte med att vi försökte bara lite till.

Det var faktiskt aldrig vår plan att hon skulle ha autism.

Med stor ansträngning och pulsen bultande öppnar jag bildörren och går upp mot skolgården. Mitt i ett åk i rutschkanan får han syn på mig. Han som värmer mitt hjärta. Som får mig att skratta och som gör att allt det där jobbiga för korta stunder känns lite längre bort.

Han klättrar upp för kanan och ser på mig stolt.
– Titta, jag tränar mina muskler. Jag har stora muskler här.

Tårarna är nära. Jag kramar honom länge. Han undrar var Storasyster är. Jag svarar att hon är på kortis och han pustar lättat ut. Åh all denna lättnad och samtidigt denna skam.

***

Vill du dela till flera går det naturligtvis jättebra.

Jag hör dina barfotasteg i hallen. Snabbt pilar du över golvet. Du är som vanligt inte särskilt försiktig och tyst när du kommer. Men du ropar aldrig efter oss från sängen. Du bara vaknar och kliver upp.

Det är på stegen jag hör att det är du. Små och snabba innan du lyfter på pappas täcke och kryper ner intill hans varma kropp. Men inatt slänger du dig ner mellan mig och pappa. Värmen sprider sig i min kropp när jag känner att inatt är det mig du väljer. Det är mig du vill vara nära. Du säger; Lägg på täcket, på det där oundvikliga sättet då det inte går att neka dig något, trots att du aldrig är särskilt vänlig när du beordrar oss.

Halvsovande ligger jag kvar med ryggen mot mitten. Jag lyfter på täcket så det ska täcka även din lilla nätta kropp. Du tystnar och bökar en stund. Verkar inte hitta någon bra ställning. Så känner jag en handflata mot mitt huvud, som att du vill att jag ska flytta på mig. Jag drar mitt långa hår åt sidan då jag tror att det kittlar dig i ansiktet. Det hjälper inte och du fortsätter att trycka bort mitt huvud. Är det min kudde du vill ha nu? Halvsovande säger jag ifrån. Jag har inget emot att du vill ligga nära mig och sova, men min kudde, den vill jag ha i fred. Du svarar mig med; Vill bara krama dig.

Åh, älskade lilla du. Van vid att din storasyster mest vill ta plats utan att mysa fräste jag för att få dig att sluta. Nu släpper jag in din mjuka hand under min nacke. Den andra lägger du över mitt ansikte och så klappar du mig mjukt på kinden. Dina andetag mot min nacke blir tyngre och när du sakta sjunker in i drömmarnas land ligger jag vaken och funderar över hur du kan vara så klok. Du vet så intuitivt vad du behöver och du vet hur du ska uttrycka dig för att få vad du vill. Jag tänker att vi måste ha träffats förut.

Att just du kom till mig den där lördagen en mörk höstnatt för några år sedan kan inte ha varit en slump. Att ha dig lär mig så mycket och jag önskar jag också kunde ge dig mer av allt det du behöver på din resa genom livet.

Du har fått en stor och viktig roll här i livet. Som lillebror till Vilda har du många utmaningar att tampas med. Men det är inte allt. Det är också en stor gåva att ha en storasyster som fungerar lite annorlunda än de flesta andra. Du kommer ha stor nytta av allt du lär dig på vägen. All den kärlek du får och också ger. All den ödmjukhet inför livet du får. Att du får lära dig att inte ta saker för givet. Allt du får lära dig av att vara diplomatisk.

Jag önskar bara att du inte behövt hamna så i skuggan av hennes stora svårigheter. Älskade lillebror. Jag är så glad att det är just dig jag har i mitt liv.

*******

Detta är ett inlägg på temat syskon som är Neurobloggarnas tema för den här och nästkommande vecka. Här kan du läsa fler temainlägg.

Det är också ett utdrag ifrån den bok som jag jobbar med och hoppas kunna färdigställa i alla fall lite mer under sommaren.

I ett desperat försök till att få henne tyst länge nog för att om möjligt tillåta John Blund att hälsa på fick hon ställa fem frågor till, sen skulle hon vara tyst. Att jag ens föreslog att hon skulle vara tyst var ett tecken på min egen sinnesförvirring. I tjugo minuter redan hade hon pratat oavbrutet och frågat om än det ena, än det andra. Nu grep jag i alla fall efter ett halmstrå. Vad som helst måste vara bättre än att ligga här hela natten och lyssna på ett ocencurerat och ofokuserat hyperpratande för att slippa somna tänkte jag nog. 

- Fem? Bara fem? 

- Mmm bara fem. Sen är det sova. 

- Hmm. Vems är det här rummet? 

- Ja, vems är det nu igen? 

- Ja, just ja. 

Från att inte tänka en sekund på orden som kom ut ur munnen fick hon plötsligt en mening med vad hon sa. Hon behövde tänka efter och resten av frågorna blev med ens svårare att komma på. För att inte tala om mer intressanta att också svara på, förutom den sista möjligen som mest slapp igenom filtret. 

  1. Varför föds man med autism och ADHD egentligen? 
  2. Vad är egentligen Big Bang?
  3. Hur gör man egentligen riktiga guld- och silverhalsband?
  4. Varför skulle vi sova över här egentligen? 

Hon ser på mig med de där pliriga ögonen helt omöjliga att motstå. Hon vill hinna berätta allt hon varit med under helgen hos mormor. Att det är dags att sova och sömnhormonet sannolikt har börjat verka gör att hon kämpar än mer för att hålla igång så hon inte ska somna innan hon hunnit berätta allt.

"Slappna nu bara av och lyssna på avslappningsbandet."
"Men åh", säger hon med en glad suck. "Vad är slappna av egentligen?"
"Det är när du ligger alldeles stilla och inte tänker på någonting."
"Inte tänker på någonting?", med den efterföljande frågan hur går det till hängande i luften.
"Ja, det är förstås inte så lätt. Ligg bara stilla och andas lugnt. Som på bandet."
"Okeeej då."

Hon kryper närmare och lägger armen tvärs över min mage. Jag ser hur hon kämpar med att hålla ögonen stängda. I ansiktet behåller hon det där underbara leendet som bara hon har. Så öppnar hon dem igen och ser på mig.

"Mamma, vad blir tjugofyra plus tjugofyra?"
"Det blir fyrtioåtta."
Hon tänker en liten stund innan nästa fråga kommer.
"Men vad saknas då för att det ska bli sextio?"
"Tolv."
"Jaha."

 

På skolan tränar de just nu lilla plus och lilla minus, det vill säga talkamrater upp till tio.

 

1 Kommentar

Ibland roar jag  mig med att läsa igenom saker jag skrivit för länge sen. Då när min dotter var liten och hon även för oss var en osynlig flicka. Inte så att vi inte såg alla hennes härdsmältor och utbrott för jobbiga, utan för att vi tog dem för trots och envishet istället för att förstå att hon inte kunde annat.

Nedanstående citat är från innan hon fyllde tre år och jag varit ute på ännu en extra promenad efter förskolan för att få henne att varva ner och kanske somna. Hon som inte sovit middag på över ett års tid.

Jag gör det gärna just nu för att hon behöver det extra mycket. Men den långa tiden för att varva ner och somna är skitjobbig. Jag har inte tålamod till hundra frågor om varför si, varför så, varför dit, när hon egentligen bara vill sova. Spelar ingen roll om jag är tyst och inte svarar, svarar kort, svarar långt, säger därför, säger snällt, säger irriterat. Frågorna haglar, ögonen är öppna, men kroppen, den är helt stilla och nästan utslagen.

...

Hela dagar är hon inte redo för än. En bra bit därifrån. Men på dagis märker de inget. Där håller hon sig flytande.

...

Långt innan vi fick träffa den person som såg vår dotter för den hon verkligen är och som gav oss svaren på vad vår dotters svårigheter egentligen handlade om, berättade en vän för mig att man kan behöva ha stationer med visuellt stöd i olika rum och på olika platser i hemmet. Bildsekvenser som visar vad man gör i de olika rummen. Jag skrattade lättat över att så svårt hade i alla fall inte vår dotter att förstå, så det skulle inte behövas. Vi behövde säkert lägga till att ha schema för dagen, men bilder för vad man gör i badrummet, i vilken ordning man klär på sig och för andra olika rutiner, det skulle vi i alla fall inte behöva.

20140125-122240.jpg

Hon var redan då fyra år och en mycket kompetent liten flicka. En flicka som inte heller vi såg för den hon verkligen var har vi med tiden fått erfara.

Vid den här tidpunkten styrde vi om livet med våra nya insikter kring ett neuropsykiatriskt perspektiv och vips fick vi en drägligare tillvaro hemma. Vi släppte alla oskrivna och skrivna uppfostringsregler som finns för föräldrar och började respektera och läsa av vår dotter där hon var istället för att göra som man "skulle" göra. Vi fick respekt tillbaka och kunde börja bygga upp den självkänsla vi tillsammans med den lika oförstående omgivningen under ett par års tid lyckats köra i botten. För det var faktiskt när hon fyra år ung efter ännu ett stort bråk och utbrott en dag mycket tydligt deklarerade:

Men jag tycker inte om mig själv!

som jag och min man på allvar började leta efter svar på de frågor som vi gått med redan sen hon var ett och ett halvt år gammal. Varför kan hon inte slappna av på kvällarna? Varför gör hon aldrig som vi säger? Varför är det alltid vi som får bära henne in när det är dags att gå in och äta? De andra barnen springer ju in när deras föräldrar säger till. Varför skriker hon sig till sömns varje kväll bara för att hon ska få som hon vill? Varför lär hon sig inte av det vi säger och gör? Vi gör ju som som man ska göra, ändå så funkar det inte. Frågor som andra slagit bort med "nej, hon har inte adhd, för hon kan koncentrera sig. När hon får stå själv vid staffliet så är hon jättefokuserad på att måla. Och hon sitter länge vid matbordet när hon äter. Det gör inte barn med ADHD.

20140125-122501.jpg

Allt eftersom vi använde visuellt stöd för dagarnas upplägg och struktur, desto mer detaljerat upptäckte vi att vi måste göra det. Idag ger vi inte schema för varje enskild dag, så länge det ser ut som det brukar. Vi kan sätta in en bild för en sak som händer en särskild dag, men behöver inte ge detaljerade dagscheman, just nu. Däremot ser vi ett stort behov av att förtydliga sekvenser av olika slag, i de olika rummen och på olika platser i hemmet.vad gör man i badrummet, hur beter man sig vid matbordet, vart lägger man undan olika saker i sitt eget rum, vad behöver man komma ihåg för att bli klar och komma iväg till skolan eller andra utflykter. Precis de där frågorna och stationerna som min vän så välvilligt gav tips om för flera år sen. Det där som jag då skrattade åt.

20140125-122343.jpg

Skrattar bäst som skrattar sist...