Strategier

3 Kommentarer

 

God Jul
 
En text som var menad att postas som inlägg 13, men som av olika anledningar ersattes av något annat. 

I livet med barn med autism kan man inte bara låta bli att göra en sak som man har sagt att man ska göra. Glömmer man bort att man lovat att åka till den där leksaksaffären om barnet bara gör det där som man säger att de ska göra, så får man göra det sen, oavsett om det passar in i schemat eller ej.

Julkalenderns sista inlägg handlar därför om Lucia istället för om julafton.

***

Peter vill så gärna hjälpa Vilda att vara med så han kommer hem till henne dagen innan, trots att förskolechefen gnäller och anser att barnen ska vara på förskolan och inga pedagoger kan gå till barnens hem, och berättar hur de ska göra, vilka sånger de ska sjunga och var barnen ska stå i rummet och sjunga för sina föräldrar. Han har ritat bilder på ett papper så att Vilda ska kunna se framför sig. De hade placerat Vilda på kanten närmast dörren så om hon skulle tycka att det blev för jobbigt skulle hon kunna smita ut. Peter har verkligen tagit till sig vad de har pratat om och det märks att han utgår ifrån Vildas behov. Hon behöver inte anpassa sig på något sätt och en glädje och längtan att faktiskt få delta sprider sig hos Vilda. För att vara helt säker på att hon förstår vad som ska hända ritar Mia till några saker på schemat. Hon berättar att efter tåget ska de gå till Alvars avdelning och lyssna på honom när han sjunger med sina kompisar. 

De kommer till förskolan och slår sig ner i en ring på golvet i ett litet trångt rum där alla barn samlas medan föräldrarna fyller stora rummet med kameror och spänd förväntan. Först nu går det upp för Mia att det är menat att även hon ska vara med i tåget. Hon får en plats bredvid Vilda vid dörren, men då Vilda absolut inte vill stå bredvid pojken på andra sidan står Mia istället på knä mellan Vilda och pojken, mitt i tåget. Det är en märklig känsla att hon som förälder plötsligt hamnade i ett luciatåg tillsammans med ett antal femåringar. Hon ville ju stå och titta och se hur duktig Vilda var som deltog. Känna stoltheten som de andra föräldrarna utstrålar då de ser sina små juveler sjunga de allra mest kända luciasångerna. 

Eftersom Vilda står närmast dörren är hon den som ska gå ut först. Vilda står som förstenad. Mia inser att hon inte berättat och ritat vad som händer när luciatåget är färdigt. Att de ska gå ut samma väg som de går in. Att de ska samlas i det lilla rummet och att det efteråt är fika med saft och pepparkakor tillsammans med alla föräldrar innan de ska gå till småbarnsavdelningen för att se Alvar vara tomte. Det är ett stort glapp i schemat. Som en stor djup avgrund utan svar till Vilda. Hur kunde hon glömma? Vilda vägrar gå ut genom dörren. Hon står som förstenad. Bakom dem flockas de andra barnen, redo att lämna rummet. Mia sträcker sig förbi Vilda och öppnar dörren. Hon tar henne lätt i handen och leder henne ut ur rummet och in i det lilla samlingsrummet. Upprymda över att de sjungit för alla föräldrar skrattar och stojar de andra barnen över att nu är det saft och pepparkaka. Vilda ligger som en våt fläck på golvet och andas tungt. Hon gråter förtvivlat och vill inte alls in i det stora rummet igen. Hon låser sig och Mia får lirka en lång stund innan Peter kommer till undsättning och hjälper dem ut i kapprummet. För att stärka Vilda i att hon faktiskt ändå klarade något hon varit så rädd för ger Mia henne en massa beröm och tar fram en servett för att rita lite på. Hon frågar hur Vilda känt sig innan de började.
”Vet du vad jag gjorde”, säger Vilda utan att svara på frågan.
”Nej det vet jag inte.”
”Först så kände jag mig så här”, säger hon och ritar ett huvud med en mun som är taggig och arg. ”Då tog jag ett djupt andetag och sen kände jag mig så här”, säger hon och ritar den här gången en ledsen mun. 

Värmen sprider sig i Mias kropp och hjärtat slår lite extra av stolthet. Något av allt det hon pratat med Vilda om under åren när hon sett hennes ångest segla upp inom henne har gått in. Den här gången lyckades hon alldeles på egen hand komma på en strategi för att kunna vara med och sjunga. När Vilda berättat klart har hon en servett med fem olika ansiktsuttryck på. Från väldigt dålig till väldigt glad. Mia stoppar den i tryggt förvar och tänker att den här ska hon spara och ta fram och visa någon gång för att berätta hur hon redan som liten var så klok.

Peter kommer till slut och hjälper Mia med alla kläder, overall, stövlar och ryggsäcken med snuttefilten, över till småbarnsavdelningen så att Mia kan bära Vilda över gården. Så snart hans luciatåg är färdigt hjälper Greta till att lirka på barnen ytterkläder för att snabbt komma iväg hem. Krafterna är slut och att stanna kvar är att utmana ödet mer än nödvändigt. Dagen efter blir hon hemma igen, precis som vanligt. 

***

Ovanstående text är ett kort utdrag ur den bok jag skriver på om hur det kan vara att leva med en liten flicka med autism och ADHD.

Det årets Lucia gav mig viktiga lärdomar. Dels såg jag vilken avgörande skillnad det gjorde när min dotter möttes av en pedagog som verkligen ville att hon skulle lyckas. Sen insåg jag hur otroligt viktigt det var med detaljerna när jag ger henne förberedande stöd. Jag får inte missa informationen om vad som händer sen.

Men mest av allt var det lilla dotterns egna ord då hon efter sin låsning förklarade hur hon löst situationen för sig själv som gjorde starkast intryck.

Vill du att någon mer ska läsa så är du naturligtvis välkommen att dela med dig.

 

Schemat för Julafton är klart

Dan före dan har bestått i förberedelser inför julafton.

Beroende på vilken roll i familjen man har, har förberedelserna sett lite olika ut. Vi vuxna har tvättat, förberett julgodis och plockat bland alla tusen saker som sprids likt en explosion i vårt hem.

Vi firar julafton hemma med oss själva sen dottern firade sin tredje julafton. Bara att planera för att åka iväg var nog det året. Särskilt som vi visste att timmarna borta mest bara skulle bli stressade och ångestladdade för att ingenting runt henne bara flöt på som vi upplevde att det gjorde med barn vi såg omkring oss.

Vi behöver därför inte lägga ribban så högt med vad vi "måste" göra inför jul. Något som fungerar bra för oss. Det får bli lite som det blir och vi anpassar oss utifrån den form vi befinner oss i från år till år.

Dagen före julafton brukar däremot alltid innebära att vi bara är hemma. Vi gör det sista som vi vill få gjort. Maken och jag alltså. Dottern valde i år att stå ut med pirret och väntan på julafton och julklappar med att försjunka i MineCraft-världen. Förmodligen en mycket bra strategi med tanke på alternativen vi sett tidigare.

I eftermiddag gav jag henne en avledande fråga och förra årets julaftonsbilder. Kunde hon sätta upp bilderna för hur hon tror att julafton ska vara. Det viktigaste för henne var att jag skulle markera på tavlan vilken tid det är okej att gå upp, så att hon skulle veta ifall hon skulle vara tvungen att försöka somna om eller inte.

Förmodligen är det inte möjligt i vilket fall, men chansen är betydligt större att hon i alla fall sover lite längre om vi sätter en tidsgräns från början.

Eftersom även det innebar en väntan bestämde hon till slut själv hur länge hon kunde stå ut med att vänta.

Klockan nio i morgon kommer allt med julklappar vara klart. Eller, om vi ska gå efter hennes schema, är vi nog klara redan klockan sju. Det är ett val vi har gjort vis av erfarenheter.

Om man väntar en hel månad, minst, är det inte rimligt att låta ett barn med autism och ADHD vänta flera timmar till. Till vems glädje?

Tids nog kanske förmågan att vänta är mogen att utveckla sig. Då kommer vi träna på det. Men kanske är inte julafton det första tillfället att träna på.

Vi vill att julafton ska fungera och vara rolig för både barn och föräldrar. Då är kanske en julklappsöppning klockan sju en godtagbar anpassning?

God Jul! 

3 Kommentarer

 

Ett ritprat med hjälp av appen Ritprata
 
En sak som är vanligt vid framför allt autism är att man kan ha känsligare sinnen än andra. Man hör mer, känner mer, smakar mer, luktar mer och man ser fler detaljer. Perceptionskänsligheter brukar det kallas. 

Det är enormt påfrestande att hela tiden utsättas för intryck som man måste förhålla sig till. På vilket sätt och hur mycket energi det faktiskt tar för en person som är extra känslig att utsätta sig för mycket intryck är inte helt lätt att förstå. Det är inte heller helt enkelt för barnet, eller den vuxne, att beskriva hur det är.  

Om en form av upplevelse är den enda man känner till vet man inte heller hur det är för andra och vad man kan behöva förklara för omgivningen. Om man ens är medveten om hur intrycken påverkar en. Det är långt ifrån självklart att man förstår det. Kanske vet man bara att vissa miljöer bara inte funkat. End of discussion.

En vän till mig på Facebook, jag kallar henne Clara, har gjort ett sk ritprat i appen Ritprata där hon förklarar, med hjälp av bilder, hur det är för henne att processa mängden intryck under en fikadate på stan. 

Tack Clara för att du vill dela med dig av ditt ritprat så att andra lättare kan förstå.

 

 


 


 


 

 
 

 

OriginalPhoto-471015976.132377.jpg

KAT-kittet var det första material jag köpte efter att jag trätt in i autismvärlden. Faktum är att den var en av anledningarna till att insikten faktiskt kom den där mörka novemberkvällen för fyra år sen.

Jag var i en bar för att träffa kompisar jag inte träffat på länge och en vän som nyligen varit på kurs angående KAT-kittet hade med sig pärmen. Det var mycket som hände den där kvällen, men en sak som bidrog till insikten om autism var när vännen drog upp den ur påsen och sa "Jag bara måste få visa dig den här pärmen."

Åh min dotter skulle älska den här pärmen.

Det tog en stund innan jag insåg varför, men intuitivt visste jag redan. Några månader senare köpte jag en egen.

Vi har inte jobbat i den alls så mycket som jag hade tänkt mig och trott från början. Vissa delar har vi använt ibland. Andra inte alls. Det går lite i vågor. Ibland hämtar hon fram den själv för att titta och ibland tar vi fram någon av mallarna som vi pratar runt.

En stor del i KAT-kittet är nog termometern där man kan sätta upp hur man känner sig. Om känslan är stark, på en tia, eller om den är svag, på en etta, eller något däremellan. Ett sätt att börja lära sig att reflektera över sina känslor. Här har vi dock inte kommit särskilt långt alls.

Det är allt eller inget som gäller för henne fortfarande. Bra eller dåligt. Svart eller vitt. Glad 10. Ledsen 10. Alla andra känslor är svåra att ta på så det jobbar vi vidare med.

Jag har läst att KAT-kittet ska komma med en app. Det ser jag fram emot.

 

OriginalPhoto-471016012.292183.jpg

 

Hjälpmedelsboken – från grundskolan till gymnasiet och Hjälpmedelsboken – psykiska funktionsnedsättningar av Gunilla Gerland innehåller ett antal korta berättelser och konkreta beskrivningar hur man kan hjälpa personer med autism, ADHD, Aspergers syndrom tex.

Jag använder dem och slår i när jag letar efter något speciellt eller så läser jag för att förstå hur andra har gjort för att lättare kunna avgöra hur vi kan göra.

Trots att jag skriver minst om dem, så är det nog ändå dessa böcker jag oftast plockar fram när jag är ute efter något specifikt. De täcker in så mycket och med många bilder på exempel gör att det är lätt att ta till sig.

 

OriginalPhoto-471099961.407927.jpg

 

Vad betyder det? av är ett tjockt häfte med ett mycket konkret och bra material för att prata med barn och ungdomar med autism eller Aspergers.

Jag var eld och lågor över att jag hittat ett så tydligt och bra material som kunde förklara mycket av allt det som vi pratade om och återkommande körde huvudet i väggen kring.

Äntligen skulle vi komma nån vart. Äntligen hade något att jobba med.

Boken är uppdelad i ett antal kapitel där varje kapitel vänder sig först till barnet eller ungdomen och i slutet till föräldrar, vårdnadshavare eller skolpersonal där författaren beskriver hur man kan tänka och jobba för att hjälpa barnet inom just det området.

Dessvärre körde jag huvudet i väggen igen. Minst lika hårt som alla gånger tidigare.

Den här gången hade jag åtminstone vett nog att ge upp och inse att just detta material var inte rätt för min dotter. I alla fall inte just då. Hon behöver mer grundläggande förståelse om sig själv innan det ska vara möjligt att börja arbeta med den.

 

Övriga böcker

Det finns förstås en uppsjö med andra böcker som också handlar om autism och ADHD mm men som jag inte skriver om. Jag återkommer säkert med reflektioner om andra böcker längre fram, men för nu lämnar jag det ämnet.

Här har Autism- & Aspergerförbundet en uppdaterad lista med böcker som på något sätt anknyter till autism. De har sorterat upp den i olika kategorier så det är lätt att hitta beroende på vilken typ av bok man är ute efter.

Har du några tips som du vill dela med dig av är du mer än välkommen att göra det, antingen som en kommentar här i inlägget, eller i ett mejl till mig. Mejladress finns intill.

Barn som bråkar av Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman

En julkalendervecka med fokus på boktips. Några korta. Några lite längre.

Jag börjar med boken Barn som bråkar av Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman. Att hantera känslostarka barn i vardagen står det som undertext.

För min åttaåring räckte det att se boktiteln för att säga jag vill inte prata mer när boken kom härom dagen.

Jag lyckades behålla hennes uppmärksamheten så pass länge så jag i alla fall hann säga en sak innan hon gick.

– Den är för oss föräldrar. Den är för att vi vuxna ska lära oss och träna på hur vi ska göra för att det inte ska bli bråk.
– Jaha, får jag gå nu? svarade hon och verkade i alla fall lugnas lite av mitt svar.

Jag tror att för barn som det alltid stormar lite extra omkring är det nog extra viktigt att vi vuxna påtalar vårt ansvar i situationer som uppstår. Barnen gör faktiskt så gott de kan. Därför var det viktigt för mig att hon inte gick därifrån i tron att jag skulle läsa en bok om att barn bråkar. Jag ville vara säker på att hon (så säker som det nu går att vara) förstod att det inte är hennes ansvar. Det är vårt ansvar att hjälpa henne, så att vi slipper bråka.

Och nu till alla de som säger att bråk är en del av livet. Om man inte bråkar kan man inte bli sams osv. Javisst är det så. Även här finns det nyanser i tillvaron. Vi bråkar på olika sätt och vi bråkar om olika saker. Med barn med autism, för att inte tala om ADHD, så händer det saker man annars inte riktigt tänkt sig. De utmanar mer än de flesta. De stormar mer än de flesta. Om vi som vuxna runt barnen lär oss hur vi ska ligga steget före och anpassa och förbereda, för att barnet ska hantera sin vardag, då tror jag vi kan minimera en hel del bråk. Om man slipper lägga energi på bråk och att lösa konflikter får man mer energi till att utvecklas och växa.

Jag har alltså inte hunnit läsa boken själv än. Den är nämligen ganska färsk på marknaden och damp ner i min brevlåda så sent som i fredags. De korta utdrag jag har läst är däremot mycket lovande och tilltalar hur jag tar till mig information. Korta avsnitt som beskriver ett scenario och sedan några förklarande stycken som hjälper läsaren att förstå och tänka om. Mycket pedagogiskt upplägg.

För egen del är det oftast först när jag väl har förstått varför en situation har uppstått som jag har kunnat hitta vägar runt låsningen, härdsmältan eller utbrottet. Visst, jag har kunnat ta mig förbi det där och då, när allt har lagt sig. Men att ligga steget före för att undvika att hamna i samma situation igen, det har jag bara lyckats med när jag väl har förstått varför motstånden uppstått.

Det ska bli mycket spännande att läsa Tinas och Bos beskrivningar av och förklaringar kring känslostarka barn i vardagen.

 

Utdrag ur boken Barn som bråkar

 På Adlibris kan du beställa ditt eget exemplar.

 

En hög med böcker fylla med inspiration, motivation och insikter.

Jag har en hel hög med böcker som jag samlat på mig genom åren. Av naturliga skäl handlar de flesta om autism. Men några handlar också om ADHD.

En del har jag läst en gång. De som är skrivna för barn har vi läst flera gånger. Några väntar fortfarande på att bli lästa och andra använder jag mer eller mindre som uppslagsverk.

Under veckan som kommer ska jag försöka skriva lite om vilka böcker jag gillar mest, vilka som gjort mest nytta för mig och varför jag rekommenderar just dem.

Jag hoppas att det kan komma någon annan till nytta.

 

Ett sätt att kommunicera
Ett sätt att kommunicera

Min dotter lärde sig tidigt att prata och alltid har varit väldigt verbal. Vi luras ofta att tro att hon förstår vad vi säger och vad vi vill.

En fingervisning om att hon inte har förstått vad som gäller är att hon inte gör det vi ber henne om. Ibland mindre pedagogiskt och utan det där stödet som vi vet är det som fungerar bäst för henne.

Dagar när livet flyter på, inom våra ramar, utan större låsningar och härdsmältor kan vi få för oss att det fungerar att vara flexibla och använda ett annat sätt att förbereda henne på än vad vi gör när det fungerar som bäst.

Med några års träning har vi några misstag på nacken så numera tycker jag att vi återhämtar oss ganska snabbt ändå när vi märker att vi kört fast. Men ojojoj som vi hållit på för att motivera, lirka, trixa, huta och mota för att försöka komma till matbordet, från matbordet, till sängen, ut genom dörren, in genom dörren.

Alla former av övergångar skapar någon form av konflikt. Ibland stora. Ibland små.

Det grundläggande är alltid att hon måste förstå. Hon måste vilja. Motivation är hennes grundpelare.

Ska jag få henne att göra något som jag vet att hon behöver göra, oavsett om hon vill det eller inte, så måste jag jobba med att skapa en mening för henne. Hon måste förstå varför det är intressant för henne att göra det som jag säger.

Jag måste ge henne förutsättningarna till att förstå vad hon ska göra, när det ska göras, vad hon får ut av att göra det, vad som kan hända när hon är där, vad som inte kommer hända (beroende av aktivitet), och hur vi ska ta oss dit.

Det är bara själva motivationen för att komma iväg. Ska hon sen till exempel till en djurpark så behöver hon veta att det börjar med att stå i kö, förmodligen, vad vi ska göra när vi är där samt att vi ska äta och vad. Inte minst viktigt är att hon får veta vad som är den sista aktiviteten innan det är dags att gå till bilen. Detta gäller även vid besök i köpcentrum.

Det går alltid att hitta en ny aktivitet att göra för att slippa avsluta nämligen. Och om jag hjälper henne att avsluta med en motiverande och avgränsad aktivitet blir övergången lättare. Förutsatt att hon vet om den i förväg.

Det som händer annars är att det tar en väldig massa tid. Hon blir stressad för att hon tycker att vi tjatar, vilket vi gör eftersom vi talat om att det är dags att avsluta och gå och då tar allting ännu längre tid.

Att ligga steget före och förbereda henne på vad som ska hända är alltså en framgångsfaktor.

Ibland glömmer jag bort det. Och ibland behöver jag prata och motivera henne utan att jag är så förberedd med bilder och scheman. Jag tränar och jag blir bättre. Men det tar tid. I min dotters liv behöver allt också vara väldigt väldigt extremt detaljerat för att hon inte ska haka upp sig, plus att det ibland går väldigt snabbt i svängarna så det är inte alltid jag hänger med.

För inte så länge sedan behövde vi prata om skolan och varför det var svårt att komma iväg just den morgonen. Precis som hon brukar när det blir för svårt så blev hon tyst. Istället för att svara hämtade hon sina bokstavsmallar och började fylla i någonting där istället.

Samtidigt som jag vet att det inte är någon idé att stressa på henne, det tar bara längre tid, så kröp sig stressen närmare. Jag ville vara i tid och hur svårt kan det vara? Det är väl bara att svara. Hon kan ju prata. 

Till slut blev hon klar med sitt ritande och sina bokstavsmallar. Stolt såg hon på mig och pekade med pennan på sitt svar.

Grönt för JA. Rött för NEJ.

Dagen efter tog jag fram bilderna istället. Det gick bättre så.

Nej, i vissa lägen kan de faktiskt inte prata. Det är viktigt att komma ihåg det.

 

3 Kommentarer

MineCraft

Vi satt på ett möte för några år sen. Med en för oss, ännu en gång, ny person som i beslutsfattande position skulle avgöra saker som rörde vår dotter.

Precis som det varit varje gång en ny person kommit in i processen har vi ombetts att berätta. Berätta om vår dotter, vad som är svårt, vad hon behöver och vad hon är duktig på. Det sistnämnda har visserligen sällan haft någon stor plats på sådana möten. Framför allt med tanke på att vi från början redan vetat att deras bild av henne redan är att hon är duktig.

Det är inte den sidan vi haft behov av att förmedla till personer som ska hjälpa henne i olika situationer. Vi har behövt förmedla hur det blir när hon inte får det hon behöver. Hur vi märker att hon inte får rätt stöd och hur det påverkar både henne och oss som familj i ett större perspektiv.

Att dygnet och veckan har så många fler timmar än de timmar som dessa flickor kämpar för att hålla ihop och hålla ut i förskolans eller skolans miljö.

Här är liksom kärnan i problematiken för många av flickorna tror jag. Man missar att det finns fler sidor. Man missar att även om man har en funktionsnedsättning så kan man lära sig att hålla ihop så länge man är i en miljö där man måste.

Jag brukar jämföra det med hur vuxna ofta gör när de ska gå på en större tillställning som de kanske egentligen varken vill eller orkar med. En firmafest kanske. Man behöver mingla, umgås med personer som man egentligen inte är så sugen på att prata med. Eftersom man inte har något val så biter man ihop, går dit och gör sitt bästa. Sen när man kommer hem, eller dagen efter, så är man oftast helt slut.

Eller om man mår dåligt eller har en jobbig period på sitt jobb. Man kanske känner sig utfryst, orättvist behandlad av chefen eller helt enkelt bara inte trivs med sina arbetsuppgifter. Även om man mår dåligt av att vara på jobbet, oavsett skäl, så tar man sällan ut sin frustration och ilska på jobbet. Det kommer när man kommer hem. Då är orken slut. Kanske blir man mer arg än man borde på sin partner, ställer högre krav än rimligt på sina barn. Eller också blir man så trött så man bara vill sova.

När det gäller vuxna tycker vi inte att det är så konstigt. Vi har lärt, mer eller mindre, att det är så vi fungerar. Men så fort det kommer till barn som av olika skäl inte orkar med sin skolsituation, då kan vi inte förstå att de, precis som oss vuxna, klarar att hålla ihop i en miljö där det förväntas att de ska hålla ihop och uppvisa ett visst beteende.

Den där rektorn vi satt i mötet med för några år sen, vi trodde att hen skulle ha en viss förståelse för situationen. Vi hade nämligen fått berättat för oss att hen hade privata erfarenheter av npf.

Ni får kanske låta bli att ha så mycket aktiviteter under veckan. Det kanske räcker med någon aktivitet.

Allt vi gjort i flera år under vardagarna var att få henne till förskolan och skolan och sen hem igen några timmar senare. Allt vi gjort på helgerna var att vila. Hon orkade ingenting annat. Vi orkade ingenting annat.

Vår vardag var redan väldigt minimerad för att vi skulle mäkta med. För att vår dotter skulle mäkta med. För att hennes lillebror skulle mäkta med.

När att byta om från pyjamas till vanliga kläder på helgen blir för jobbigt, då är det inte aktuellt att gå på simskola, åka med till affären för att handla, leka med en kompis eller att ha middagsgäster på besök till helgen.

Rektorn hade förstås en välmening i sin rekommendation. Hen saknade dessvärre grund för hur vår vardag, på riktigt, såg ut för att ge oss ett sådant råd. Det är möjligt att det fungerat för dem i deras familj. Hos oss fanns ingenting att välja bort.

Vi bad om att skolan skulle anpassa sig mer så att vår dotter skulle orka mer, både i och utanför skolan. Vi behövde lägga till saker, inte ta bort.

Nu har det gått några år och den här familjens flicka har blivit några år äldre. Vissa bitar är på samma nivå som den alltid har varit. Annat har blivit bättre och lättare.

Framför allt har vi blivit duktigare på att avgöra när det är läge att låta pyjamasen sitta på och låta henne sjunka in i det hon behöver en hel dag.

Återhämtning kan få handla om att sitta i pyjamas och spela Minecraft en hel dag.