Den där tiden på året

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp treåring plötsligt sov sig igenom tre veckor innan hon åter började prata om att vilja gå till dagis igen. Ingen sjukdom. Bara trött. Oöverkomligt trött.

Våren var den där tiden på året då hon knappt var fyra och vi inte fick upp henne på morgonen. Vi satte oss i sängen med henne i knät och matade henne halvt sovande med yoghurt för att hon alls skulle vakna.

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp femåring efter en måndag på dagis sa "jag önskar det vore lördag i morgon så jag får vila." Då när det tog två timmar bara att få i frukost, klä på kläder och komma ut genom dörren, för att hon verkligen inte ville till dagis.

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp sexåring, efter fem månader med en personlig resurs som enbart jobbade med henne och ibland ett barn till (eftersom det var allt hon klarade av efter höstens utmattning), till slut orkade vara hela fem timmar i sträck på dagis.

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp sjuåring, i förskoleklass, själv sa "det borde finnas lärare som kommer hem till barnen och lär dem istället, så de slipper vara i skolan." Den där tiden på året då vi stred för att få personalen att förstå att det fanns saker hos henne som de inte såg.

Våren är den där tiden på året då barn som mitt fått kämpa mer än rimligt ett helt läsår i en skola som säger sig vara inkluderande, men där inkluderingstänket bara sträcker sig så långt som till att hissen når till våning tre fast huset har tio våningar. Eller som att ett barn med behov av glasögon med styrka -5 bara ges glasögon med styrka -2. Resterande är upp till barnet själv att skärpa blicken, anpassa sig, eller rent av misslyckas, bara för att uppgifter och krav ställs på en annan nivå än vad barnets funktionsnedsättning tillåter.

Våren är den där tiden på året då föräldrar till barn som mitt, trots att man på läsårets alla otaliga möten kunnat konstatera vad barnet faktiskt behöver och mår bra av, ställs inför att barnets svårigheter kanske ändå inte existerar till hösten. För efter sommaren är det nytt läsår och då kanske inte pengarna längre räcker till att ge det stöd som varit otillräckligt redan pågående läsår. Tiden på året man som förälder till ett barn som mitt ånyo får förklara att autism och ADHD är funktionsnedsättningar som inte växer bort. Det är det särskilda stödet som avgör om barnet ska lyckas eller ej.

Det är den tiden på året då barn som mitt, på grund av extrem trötthet efter ett långt påfrestande läsår, är i extra stort behov av tydlighet, struktur, förberedelser och ramar för att stå ut också de där sista veckorna fram till sommarlovets vila.

Det är den tiden på året som skolan firar med extra många festliga och schemabrytande aktiviteter.

Själv vill jag helst bara gå i idé med mitt barn och skicka skolplikten någonstans där värmen är betydligt hetare än den svenska sommaren någonsin kommer vara.

One thought on “Den där tiden på året

  1. Malin

    Våren är när jag räknar dagarna tills skolavslutningen. Och jag vet att jag kommer få tillbaka mitt glada pigga flicka som orkar mycket mer än att ligga nerbäddad med sin tab under tyngdtäcket.
    Men denna vår så vet vi inte vilken skola hon börjar i till hösten. Hennes vanliga stängs om en månad fick jag reda på igår. Så nu håller vi tummar och tår att kommunen betalar att hon får börja i en annan kommun.
    Denna vår blir snart till sommar med sol och lek och ingen skola som tar energi.

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *