Den som vänder sig inåt, är mindre viktig

Jaha lilla vän, så du är döv och behöver hjälp av en teckentolk? Men du förstår, vi har ingen teckentolk på skolan just nu och pengarna räcker inte för att anställa eller utbilda en. Du verkar kunna läsa så bra på läpparna så det ska nog gå bra ändå. Säg bara till om det är något du inte förstår.

Idag är det ingen som skulle bemöta en döv person på det här sättet. Lika lite som en rullstolsburen elev skulle förväntas ta trappan till andra våningen i skolhuset för att skolan inte har råd med en hiss. Eller att en elev med dyslexi skulle få avstå hjälpmedel för att det kostar för mycket att köpa in. Eller att en nyanländ elev inte skulle få språkhjälp för att det inte talar om att det inte förstår.

Lika fullt är detta den krassa verklighet som alltför många elever med osynliga funktionsnedsättningar som t.ex autism, Aspergers och/eller ADHD i skolans värld får utstå. Dagligen.

I morse sa min dotter till mig att jag inte fick lämna henne där när jag berättade att jag måste iväg på ett läkarbesök direkt, att det just idag var viktigt att jag kom iväg i tid. Sen några månader tillbaka har vi sett att hennes känsla och tilltro till skolan har minskat. Att det är för många personer inblandade under hennes dagar i skolan. Detta är något hon också själv talat om. Att lämna henne i hallen på morgonen utan en vuxen som plockar upp henne och tar över ansvaret, utifrån hennes behov, är som att kasta ut henne från ett plan utan att veta om fallskärmen löses ut.

Min dotter har alltid haft rutiner och ritualer. Sen några månader tillbaka har dessa blivit tydligare, mer omfattande och allt viktigare att hålla sig till. Ritualerna är hennes strategi att ta kontroll över det hon kan i en värld som för henne är obegriplig och otrygg. När klasskompisarna obehindrat säger hejdå till sina föräldrar och går in till sina platser i klassrummet behöver min dotter, likt en treåring på dagis, vinka till mig i fönstret när jag går. En gång glömde jag att vända mig om och vinka. Den dagen var hon ledsen och bröt ihop när jag kom på eftermiddagen. I hennes värld innebar det att jag glömde bort henne i samma stund som jag lämnade henne. Utöver den inrutade ritual vi har när vi säger hejdå har jag märkt att om jag blir kvar i trappen i skolbyggnaden på andra sidan skolgården står hon kvar i fönstret. Det räcker inte att jag har vinkat och gått in genom dörren för att hon ska lämna fönstret och gå in i klassrummet.

Eftersom vi på ett stormöte nyligen fick svara på frågan om hon kanske ändå skulle klara att bli lämnad utan att bli mött av en vuxen, blev jag idag nyfiken på hur hon själv ser på saken. Eftersom hon själv öppnat upp med att hon inte ville bli lämnad där idag såg jag det som ett bra tillfälle att fråga.

– Hur länge står du kvar där i fönstret när vi har sagt hejdå och jag har vinkat till dig?
– Tills din skugga försvinner.
– Är det så? Vad händer sen då, går du in i klassrummet då?
– Då är jag lika ledsen som den gången du kom in och sa att jag inte skulle se så ledsen ut.
– Är det så?
– Mmm, säger hon medan kniven vrids om i mitt hjärta.
– Men jag visar inte det mamma.

Jag svarar henne att jag förstår och ser att hon är ledsen och att det är därför som jag och hennes pappa sitter på möten med skolan. För att vi vill att hon ska få hjälp att vara trygg där.

I flera månader har jag sagt detta till henne. Jag kan fortfarande inte ge henne ett lugnande besked. I tre års tid har jag inför henne upprätthållit en positiv attityd till förskolan och skolan. Jag har inte velat smitta av vår maktlöshet på henne. Maktlösheten vi känner i relationen till den barnomsorg som idag prioriterar att ge extra resurser och stöd till de elever som utåt visar att de inte hanterar skolmiljön. Att det är eleverna som stör och blir utåtagerande som får hjälpen före henne.

– Men jag visar inte det mamma.

Jag kan inte längre hålla ett skolväsende bakom ryggen så länge de anser att det som vänds inåt är mindre viktigt än det som visas utåt.

Om du tror att fler kan behöva läsa, är det fritt fram att dela med sig.

2 thoughts on “Den som vänder sig inåt, är mindre viktig

  1. Plicka

    Hej! Har en dotter som vänt allt inåt. Ville inte gå i skolan, grät och sa "jag lär mig ju ingenting". Allt sprack när hon gick på gymnasiet i grannstaden, vi började ana att allt inte stod rätt till. Möten på BUP, hon är ju så duktig, vad behöver du hjälp med var några av frågorna. Har en son som vänt allt utåt, vi förstod tidigt att han inte trivdes i skolan. Två lärare förnedrade sonen så pass att vi bytte skola. Han blev utskälld för att ha gjort några sidor extra på matteläxan. Dottern kommenterade efter ett år på hans nya skola, "Mamma, varför bytte ni inte åt mig"
    Kan säga att kniven vreds om i magen. Nu är dottern snart 23 år och har legat inne pga ångest mm, det positiva är att någon äntligen lyssnar på henne. Vi har försökt när hon var liten att få henne att öppna upp men hon var aldrig till problem. Vi behövde aldrig uppfostra henne. Nu förstår vi att hon hela tiden försökte passa in och gjorde det så himla bra, utåt. Inåt blev det mer och mer kaos tills i höstas. Vet inte om hon passar i någon diagnos, skulle i så fall vara åt autistisk men hon passar även på bipolär.
    Jag hoppas det ordnar sig för er dotter.
    /Plicka

    Svar
    1. Inläggsförfattare

      Tack Plicka för att du delar med dig om din dotter. Det är så synd att det ska behöva gå så långt innan någon slutligen ser och lyssnar. Hoppas att hon hittar en bra balans snart. /Lotten

      Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *