Det blir som att byta skola

Ibland kan det komma sig som så att ett barn säger till den gravida klassläraren att man faktiskt inte borde få barn när man har barn i skolan som behöver en. Och kommer med den briljanta lösningen att pappan kan ju vara hemma istället.

Och ibland kan det bli så att ett barn talar om för den som fungerar som elevens resurs i skolan, men som nekas av rektorn att vara det, att det blir som att byta skola om den personen inte kommer finnas kvar på skolan efter sommaren. Och att barnet då inte kommer att må bra.

Ofta ser det ut som så att i inget av ovan nämnda fall finns det någon ansvarig på skolan som tar höjd för hur barnet verkligen mår, på insidan, av att behöva skiljas från den trygga vuxna barnet slutligen lyckats knyta an till. Och ingen på skolan hjälper eleven att få en trygg övergång mellan det gamla och det nya.

Att barnet säger att det har ont i magen, efter rasterna, är det heller ingen mer än den resurs som inte får följa med till hösten, eller ens får någon info om vad som ska ske, som är intresserad av att lyssna till.

Och ibland kan det bli så att föräldern till det barnet istället för att vara glad för att barnet faktiskt vågar berätta för den vuxna hur det känner, inser att det inte på något sätt kommer hjälpa barnet att få någon ny trygg person, med särskilt ansvar, att knyta an till.

Skolan kommer snarare använda det som skäl till varför det är så viktigt att barnet lär sig att hantera flera olika vuxna, snarare än hjälpa barnet skapa tillit och trygghet till en först, för att sen kunna bygga vidare sina trygga kontakter med vuxna.

Ibland, eller ganska så ofta, borde vi lyssna mer på vad barnen själva uttrycker, även om de är flickor och inte agerar ut sin frustration i skolan.

Man ska göra så att barnen har det bra, inte så att de inte har det bra.

4 thoughts on “Det blir som att byta skola

  1. Det var en gång en massa mammor...

    Bra där!!
    Jag brinner speciellt för flickor även om jag har 3 pojkar med liknande problematik. Jag kämpade själv som liten med Autism/adhd hela skoltiden. Utbrotten kom till slut utanför hemmet. Då hade redan mina byxor vart neddragna och terrorn som ingen såg var obeskrivlig. I dag är jag en stolt rätt ärrad tjej på 40+ som jobbar med just dessa töser i skolan. Jag har 3 gossar inom AST/ adhd som har "ärvd" problematik . Tysta kämpande och mycket exploderande hemma. Jag har börjat våga peppa den minsta att våga visa, men visst är det svårt? Resursen som endast den minsta har, efter flera byten har äntligen sett ungens behov. Jag hejar på dig du modiga bloggare! Med ett medicin skåp fullt med elaka mediciner til 11 åringen, 20 åringen son bott på behandlingshem sen 15 och är helt utan hjälp nu och en 8- åring som vågar visa sig, känner jag att nu så.... "Bara någon kunde beställa telefontid till min klippning , för det grejar jag inte än"❤️

    Svar
  2. Pingback:

  3. Pingback:

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *