Ett tack känns så futtigt

 

Jag är överväldigad över den otroliga respons och stora spridning mitt inlägg Det var faktiskt aldrig vår plan att hon skulle ha autism fick i förra veckan.

På mindre än tre dygn lästes inlägget av inte mindre än 10.000 unika besökare. Det är mycket för en rätt så liten blogg som min.

Jag är naturligtvis jätteglad över att så många gillade och spred mitt inlägg. Samtidigt känns det lite futtigt att bara skriva tack när skälet till varför det spreds så snabbt egentligen är väldigt sorgligt.

Det är så många som liksom jag i åratal bemötts av misstro och ifrågasättanden. Så många som känner att det är tröstlöst och hopplöst och att man snart inte orkar mer. Samtidigt har man inget annat val än att orka, bara lite till, och lite till. För om man slutar orka, vem driver då kampen för barnet vidare?

Jag är så ledsen och arg över att det ska behöva vara så här. Alla barn borde ha rätten att få synas och få komma till sin rätt. 

Mitt mål med den här sidan är därför just att sprida kunskapen om hur det kan se ut för en familj med en flicka med npf. Jag vill att fler utomstående ska förstå, eftersom jag vet att ju mer de förstår desto större chans är det att upptäcka flickor med dessa svårigheter, för att sen kunna ge dem den hjälp de så desperat behöver.

Jag har en uppsjö med utkast på inlägg på gång just för detta ändamål. Eftersom jag fortfarande är med min dotter i skolan har jag dock lite svårt att få tiden att räcka till just nu. 

I våras skrev jag inlägget Det blir som att byta skola, och så blev det verkligen. För oss båda. Det har varit en jättetuff start på terminen, men nu börjar vi äntligen se vi lite ljusning i horisonten. Mer om det en annan dag.

Hej så länge. Och tack!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *