Historien upprepar sig, igen och igen

Jag har äntligen påbörjat redigeringsarbetet på boken jag skrivit om tiden före och efter diagnos.

Då tiden sällan räcker till för att sitta still och läsa lyssnar jag på den via en talsyntesapp istället. På så sätt kan jag lyssna när jag är ute och går eller när jag kör bil.

Idag har jag varit in till stan för att hämta min dotter på kortis för att vi om en liten stund ska gå till skolan på den enda lektion som hon har besökt den här hösten. I manuset har jag kommit fram till perioden efter utredningen då hennes diagnoser ställdes. Tiden då hon gick på ett ganska litet föräldrakooperativ som hon började på enbart för att vi utlovades att hon redan från start skulle ges de anpassningar som varit framgångsrika de sista veckorna före sommaren då hon slutade på den förskola där allting började.

Jag blir så arg när jag lyssnar.

Arg för att allt det gamla väller upp.

Arg för att såret aldrig får chansen att läka.

Jag blir förbannad när jag tänker på hur nonchalant hennes svårigheter så många gånger har bemötts av personal som utgett sig för att ha sååå lång erfarenhet av att arbeta med barn.

Och sen blir jag arg för att det aldrig tycks ta slut. Det är samma visa om och om igen. År efter år.

Vi kan ingenting göra bara för henne. Hon måste anpassa sig lite själv också. Vi kan inte ge henne det om inte de andra får. Hon är så glad när hon är här. Barn fungerar olika på olika platser. Ibland kan saker fungera i skolan, fast det inte fungerar hemma.

Det är som att säga att svårigheterna är en förklädnad barnen drar på sig när de känner för det.

För det är förstås en helt orimlig tanke att tänka att det skulle kunna vara tvärtom.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *