Jag sa att hon kunde ställa sig i cirkeln

Vi sitter i bilen och pratar om hur datorprogram och appar fungerar. Flickan undrar hur man egentligen kan göra en app och hur hon på iPaden kan se en app. Jag förklarar att det sitter någon vid en dator och skriver in bokstäver, siffror och tecken i olika kombinationer. Säger jag att de skriver in koder är för komplicerat, jag måste säga exakt det som är, inte bunta ihop och tänka att hon förstår sammanhanget.

Vi kommer precis ifrån ett möte med en fantastisk specialpedagog på habiliteringen, där Flickan fått svara på frågor om känslor som glad, rädd, arg och ledsen. Tanken är att föra in termometern i begreppet för att hon ska med tiden ska lära sig att känslor kan vara olika starka. Själv har jag sen länge förstått att för Flickan är känslor av eller på. Hon har inte konceptet att känslor kan vara olika starka. Det är alldeles för komplicerat och ologiskt. Vi samtalar oftare om hur hus är byggda och att Sverige borde finnas överallt, för här finns inga jordbävningar.

Det är ingen skillnad idag när specialpedagogen ställer frågorna. Om Flickan har den efterfrågade känslan, pekar hon på termometerns tia, även om hon naturligtvis gjort om den så den går till tolv, varför har de annars gjort så många streck vid sidan, liksom? På alla andra frågor svarar hon "vet inte" genom att skriva det på pappret. Ju längre vi kommer i arbetsmaterialet desto mer inser jag att hon inte alls förstår frågorna. Hon vet inte vad orden hon förväntas svara på betyder, därför blir svaret "jag vet inte." Specialpedagogen utbyter blickar med mig när Flickan inte ser som bekräftar de stora svårigheter hon kämpar med, men som den som inte tittar ritktigt nära kan förstå.

"Men hur kan du veta allt det där mamma", utbrister hon när jag är klar med min beskrivning av apparnas uppkomst.
"Jag har gått i skolan. Och så har jag läst en massa", om sånt som jag är intresserad av, men det säger jag inte, för det hade hon inte förstått. "Och så gör jag som du. Jag frågar om saker jag är nyfiken på. Då lär jag mig saker."
"Jag vet i alla fall varför vi har en cirkel på vår skolgård."
"Jaså, varför då?"
"För att om man inte har någon att leka med, kan man ställa sig i den, och då kan andra gå dit och fråga om de vill vara med och leka."
"Det är ju bra. Har du ställt dig där någon gång då?"
"Nej."

Här blir jag lite nyfiken på vad mer som gömmer sig här bakom, hur mycket av detta koncept hon verkligen har förstått, så jag bestämmer mig för att fråga vidare.

"Har du sett någon annan stå där någon gång då?"
"Nej. Jag antar att det är för att alla alltid har någon att vara med."
"Det är väl bra", svarar jag och tror att vi är klara. Men så fortsätter hon, utan att direkt binda samman med det hon sa dessförinnan. Jag drar mina egna trådar.
"En dag kom X och sa att hon inte hade någon att leka med."
"Vad sa du då?"
"Jag sa att hon kunde gå och ställa sig i cirkeln."

Att hon sitter bakom mig i bilen hjälper mig att dölja leendet som kommer sig av kärleken till denna lilla varelse. Ser hon att jag ler nu tar hon det som en förolämpning.

"Sen gick jag till cirkeln och frågade om hon ville vara med och leka", fortsätter hon lika självklart som att alla hus har tak.
"Kunde du inte frågat om hon ville vara med och leka på en gång?", frågar jag varpå vi hamnar i diskussionen att X faktiskt inte frågade om hon fick vara med och leka. Jag säger att X kanske tycker det är svårt att fråga. Kanske är det läskigt att få ett nej, och då är det lättare att bara säga att hon inte har någon att leka med. Men så plötsligt slår det jag inte haft en tanke på att jag skulle behöva förklara.
"Men du, när X sa jag har ingen att leka med, så var det hennes sätt att fråga om hon fick vara med."
Allt det glada och eftertänksamma byts mot en plötsligt ilska och förebråelse mot mig.
"Varför har du aldrig berättat det?"

***

Personligen har jag inga som helst problem att förstå att kompisen blev sur och inte alls hade lust att leka när Flickan sen kom och frågade. Flickan själv visste bara vad hon förväntas göra i situationen när någon står i cirkeln. Hon kunde inte sätta i sitt sammanhang att X´s kommentar betydde någonting annat än ett påstående om att hon inte hade någon att leka med.

Det är ofta precis så här det blir med barn som har svårt att förstå någonting annat än just precis det som sägs. Strikt regelmässigt lär de sig hur man ska göra.

  1. Vill man leka med någon så frågar man "får jag var med och leka?"
  2. Har man ingen att leka med kan man ställa sig i cirkeln.
  3. Ser man någon stå i cirkeln frågar man om de vill vara med, så de slipper vara ensamma.

Allt annat som sägs utanför vad de regelmässigt fått nöta in, ända sedan förskoleåren, om hur man är en bra kompis, är som att prata ett annat språk. Varje situation är en egen händelse och måste förklaras med en egen regel. Det som för utomstående kan låta komiskt och lite lustigt är i själva verket både sorgligt och lite tragiskt. Dessa flickor är ofta så otroligt skickliga på att dölja allt de inte förstår. Har de inte någon vid sin sida som tar sig tid att lyssna och som kan lägga ihop pusselbitarna till en helhet, lever de år efter år i ovisshet och hamnar hela tiden i konflikter och riskerar av kompisar hamna utanför för att de beter sig konstigt.

 

 

2 thoughts on “Jag sa att hon kunde ställa sig i cirkeln

  1. Åh vad jag känner igen hela resonemanget från min dotter när hon var yngre. Och ja jag kan inte låta bli att le lite och Ja om hon hade sett det skulle hon bli förolämpad. Precis så!
    Och lite sorgligt är det förstås med tanke på alla tillfällen i utanförskap också. Jag skulle vilja ruska om alla ungar på jorden och säga till dom att Lek för sjutton, för min dotter är den finaste och goaste unge som finns!
    Nu är hon vuxen och verkligheten är lite samma som förr faktiskt. Fast det är inte samma utifrånkrav längre. Kanske lite konstigt, men att Leka och att vara Barn kan vara mycket svårare än att vara Vuxen och ha Kontakt med andra. Det är klart att min tjej fortfarande vill ha fler vänner än hon har, men hon behöver inte kunskap om hur man Leker.
    Kram!

    Svar
  2. Jill

    Den där flickan hade likaväl kunnat vara min lilla E. Som sagt, man måste lägga ner mycket tid på att förstå och förklara!

    Svar

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *