Julkalender – Inlägg 1, Julkalendrars ovälkomna överraskningar

 

Lillebrors Starwarskalender, den 3 december

 

En bra sak med julkalendrar är att de håller reda på hur många dagar det är kvar till julafton. Det var väl kanske det som var själva syftet från början kan jag tänka mig.

Man vet att det är 24 luckor. Har man öppnat fyra så kan man se efter hur många luckor det är kvar att öppna. Sen kommer tomten.

Otålig till naturen som hon är, är förstås väntan på födelsedagar och julaftnar närmast olidliga. Inte bara väntan på sin egen födelsedag är jobbig att vänta på. När hennes är klar börjar nedräkningen till pappas, sen lillebrors i oktober.

Det är tur Lillebror fyller i början av månaden brukar vi säga, för hela månaden som man fyller blir som en enda lång väntan. Inte bara hennes alltså. Även när det är lillebrors tur.

Det senaste året har hon löst en del av den jobbiga väntan med en egen form av nedräkning. Hon har räknat dagarna i en kalender och sen kryssat för så hon kunnat hålla koll på var hon är.

 

Nedräkning i en kalender.

Det är tur vi andra hellre använder den digitala varianten. Annars hade det kanske blivit svårt att se vad som skulle hända.

När vi väl kommit fram till december har hon tidigare varit fullständigt uppe i varv över allt vad julkalendrar, jul och julklappar heter, så när det varit dags att få sin julkalender vaknade hon klockan tre den första december för att få öppna första luckan. Och den andra. Den tredje, fjärde och femte luckan. Och den tjugofjärde. Stolt satt hon i sängen när vi vaknade och visade vad hon hade fixat.

Sen lärde vi oss att vara tydliga också med när på dygnet den första december som det är okej att öppna julkalender eller också styrde vi det genom tidpunkten för när hon fick den.

Så gjorde vi förra året. Misstänker att vi ville få sova på natten. Då fick hon kalendern kvällen innan så att hon kunde öppna första luckan redan den 30:e.

Också då öppnade hon alla luckor på en gång, men stängde sen igen dem igen för att en dag i taget ta fram vad som låg i luckan. Hon var tvungen att se vad som väntade för att kunna stå ut.

I år pratade hon om att hon inte skulle öppna alla på en gång. Hon skulle försöka vänta sa hon. Det hördes att hon var osäker på om det skulle gå, men bara det att hon pratade om det är stort. Att hon försöker. Inte för att vi säger att hon måste, förstås. För att hon själv verkar vilja träna på att stå ut med överraskningar.

Hur många dagar hon faktiskt klarade, det vet jag inte. Men jag vet att idag var alla öppnade och noggrant stängda igen. Förmodligen med varje liten legopåse oöppnad i sin rätta lucka i väntan på att bli öppnad, på den rätta dagen.

 

Att slopa överraskningar kan göra väntan överkomlig.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *