Lägg skulden där den bör vara

Det är lite komiskt nästan. Eller sorgligt. Eller så är det jag som bara inte förstår hur det hänger ihop.

Inför min bok läser jag igenom våra journaler från både BUP, Mellanvården och utredningar. Mellanvården var vi på när vi föräldrar misstänkte ADHD och vi hade det tufft med dottern som var tre och ett halvt år. Hon skulle inte utredas, utan vi skulle få samspelsbehandling då samspelet med vår dotter inte fungerade. Eller, jag skulle få träning i hur jag skulle samspela med min dotter. För jag hade ju haft en förlossningsdepression.

I en journalanteckning läser jag; "ger psykoedukativa råd om samvaro mellan flickan och föräldrarna".

När jag så här i efterhand googlar på psykoedukativa råd läser jag på flera av de första länkarna som kommer upp (under psykoedukativa metoder) att man till personer med ADHD, bipolaritet, schizofreni, ensamkommande flyktingbarn och ganska svåra psykiska besvär använder psykoedukativa metoder. Vi ges dessa råd, vad det var minns jag inte just nu, och i meningen efter i journalen står; "Undertecknad ser inga koncentrationssvårigheter".

Varför gavs vi dessa råd när de sen avfärdade alla våra misstankar och all vår oro för att det var något med vår flicka som inte riktigt stämde med hur "det borde vara"? Jag tycker i alla fall det är märkligt.

Budskapet från Mellanvården under den där perioden var tydligt. Det var jag som mamma, som haft en förlossningsdepression och därför inte kunnat knyta an till min dotter, som var orsaken till att vi hade så många bråk hemma.

Frågeställningen var tydlig: Vi misstänkte att hon hade ADHD.

Vad jag ville jobba med: Hur ska jag bli av med skuldkänslorna kring första årets förlossningsdepression?

Målet för samtalen var: Föräldrarnas konflikt kring gränssättning.

Så här i efterhand tycker jag inte att frågeställning och mål riktigt hänger ihop. Jag önskar att jag hade förstått och vetat mer från början. Att jag hade kunnat säga ifrån. Att jag hade haft insikt i neuropsykiatrin och hur det kan te sig, framför allt för flickor, med svårigheter med koncentration, impulsivitet och hyperaktivitet. Jag önskar att jag då hade klarat att sätta ner foten och säga "Nej, detta har inte med min eventuella förlossningdepression att göra (ingen har satt den diagnosen på mig). Detta är något annat."

Lägg skulden där den bör vara. Och lyssna på föräldrarnas upplevelse av sitt barn. Ingen söker hjälp för att det är roligt.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *