Logiska resonemang

Ännu en biltur som ger insikter.

Vi pratade om sommaren och vad som är planerat framöver. Om en dryg vecka ska vi åka till mormors landställe. Landstället som är utan rinnande varmvatten, vägar och bilar. Landet där det existerar utedass, gott om flygfän och där man spenderar större delen av dygnet utomhus. Inte precis hennes högsta drömmar.

Inte minst är det landstället där den enda vägen dit går via en kort stunds båtfärd.

– Nästa vecka ska vi åka till mormor.
– VA? Nästa vecka? Igår sa du att det var om en och en halv vecka. 

– Ja, och det var det ju igår. Idag är det måndag och i mitten på nästa vecka ska vi åka dit. Det blir en och en halv vecka.

Jag tänker tanken att det är som gjort för ett samtal med "fel" fokus om jag behöver gå in på att dela upp en vecka i en halv vecka och är glad att hon inte frågar vidare om just det. 

I ögonvrån ser jag att hon inte alls ser särskilt glad ut. Minns också att pappan pratade med henne under gårdagen och att hon då uttryckte missnöje om framför allt båtfärden.

– Du ser inte glad ut. Vill du inte åka till mormor?
– Jo, men det är sådär att man måste åka båt dit.
– Ja?
– Förra året när vi skulle åka dit. När mormor kom och hämtade oss. Kommer du ihåg? Då kastade mormor en trasa till pappa som han missade. Och då landade den i vattnet. Jag fick aldrig se den trasan igen. Ända sedan dess har jag varit rädd för att jag ska tappa saker och att de ska försvinna. 
– Är det så? Är det därför du är rädd att tappa saker?

En stilla nickning säger mig att jag är på rätt väg.

– Är det så bara när du åker båt eller är du rädd för det även vid andra tillfällen? 
– Som när man åker bil på motorvägen. Då kan man inte bara stanna om man skulle tappa något genom fönstret. 
– Men vi har ju inte fönstret öppet när vi åker bil. 
– Jo, ibland. Som nu. 

Hennes fönster är öppet så lite att det skulle gå att sticka ut ett papper bara om man anstränger sig för att träffa rätt. I hennes värld är det alltså tillräckligt. För, för ett år sen försvann en trasa i djupet när vi åkte båt till mormors land och hon fick aldrig mer se den trasan. Och därför genererar bara tanken på att tappa saker, eller att åka båt till mormors land rädsla och ångest.

Idag var jag noga med att bara lyssna på vad hon sa. Inte värdera och inte uppmärksamma att jag var glad att hon berättar vad hon tänker. Vips kommer hon på att det är något som är förväntat av henne och så kanske hon slutar med det också.

Idag tänkte jag att uppmuntra hennes öppenhet i lagom doser är nog det smartaste. För jag vill för allt i världen inte vara utan dessa små samtal där hon avslöjar sina logiska resonemang. De hjälper mig att förstå men framför allt hjälper de mig att hjälpa. Kanske hjälper det också någon annan att förstå och hjälpa ett annat barn.

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *