Möte nummer 756, bara för detta läsår, väntar

Okej, jag överdriver lite kanske. Jag kommer bara upp i nittionio, 99, möten, vårdbesök samt inbokade telefonsamtal som rört båda barnens behov i skola, insatser på Habilitering, vårdkontakter etc under läsåret 17/18.

"Vanliga" tandläkarbesök, utvecklingssamtal och föräldramöten som de flesta har för sina barn har jag inte räknat med.

Jag har inte räknat med egna vårdbesök och möten gällande mig själv, de jag lyckats få in utöver arbetet kring barnen.

Jag har inte heller räknat med alla dagar/timmar/lektioner jag under hösten spenderade i skolan med dottern, för att ens möjliggöra att hon skulle kunna vara där. Inte heller alla timmar jag lagt ner på att göra den ena skolans arbete med att för barnet tydliggöra vad som väntas i skolan samt tydliggörande, förklaringar och handledning till personal.

Naturligtvis helt utan ersättning.

Trots detta är det ingen av barnens respektive skolor som har någon plan klar för hur deras elevs skolgång ska se ut till hösten. På den ena finns varken färsk kartläggning, utredning om särskilt stöd eller åtgärdsprogram. Den andra inväntar vi beslut från Skolinspektionen angående den anmälan vi skickade in i januari.

När jag bestämde mig för att sluta göra det som ligger i skolornas ansvar att utföra klarade barnen inte längre att komma till skolan. Den ena för att skolan misslyckats så många gånger att barnet inte längre har förtroende att vara där, oavsett min närvaro. Den andra för att dittills insatta extra anpassningar inte varit tillräckliga och att barnet därför drivits in i en omfattande utmattning.

För det straffades vi med en, sen en till, sen en komplettering till den första orosanmälan, till Socialtjänsten. Inte den respektfulla varianten där skolan uttrycker att vi alla har samarbetat och gjort många anpassningar men att det ändå inte fungerat. Det hade jag kunnat ta (tror jag), eftersom skolan anser att de måste följa huvudmannens riktlinjer kring att anmäla vid ogiltig skolfrånvaro.

Men nejdå, här la man istället krutet på att förmedla hur vi, eller mest jag som moder, brister i att bevilja mina barns önskemål att gå i skolan genom att inte ta dem dit. Vi ska enligt skolan sakna rutiner, struktur och strategier att hjälpa barnen till skolan. Inte heller kan vi, enligt skolan, sätta gränser gällande skärmtider, utevistelse eller att se till att barnet får på sig kläder under ett helt jullov.

Idag hade vi möte nummer nittionio i ordningen det här läsåret. Ett samverkansmöte för att stärka samarbetet mellan de olika verksamheterna vi har kontakt med kring barnen. Också för att vi önskar att alla parter förstår vår insats och får chansen att skapa sig en lite större bild av helheten kring den elev som utåt sett verkar fungera bra i skolans miljö.

När turen kom till skolan som inga åtgärdsplaner eller färska kartläggningar har fick vi höra att det är viktigt att vi visar skolan vårt förtroende och låter dem arbeta fram anpassningarna där, bara barnet kommer till skolan.

Mötet avslutades med.... tadaaaaa! att ett nytt möte bokades in. Eftersom vi sa att vi, och barnen, behöver veta vad som gäller INNAN vi kan ta ”semester”, blev vårt hundrade möte det här läsåret inbokat till dagen före midsommar. Då kommer nog allt att finnas på plats så att barnen kan börja i skolan i augusti. Eller?

Som avslutning av detta muntra inlägg passar jag på att citera vår LSS-handläggare som idag upprepade något hon bestämt uttryckte på vårt första möte på Socialtjänsten (då hon var med för att stötta oss) tidigare i våras:

Vad den här familjen behöver är inte flera möten. De behöver att det händer något konkret.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *