Att ogilla förändringar

Hon har nyligen lärt sig cykla.

Skulle du fråga henne själv skulle hon svara att hon kunde cykla när hon var fem. För det kunde hon. Mycket vingligt och osäkert och efter ett besök in i en buske blev det inget mer cyklande. Vi såg det inte som att hon faktiskt kunde cykla.

Sen flyttade vi. Till en villa. Utan innergård mellan lägenhetshusen där hon kunde cykla. Vår tanke att en egen tomt skulle bli bra kanske inte var helt rätt, nu när vi vet bättre. Vi visste inte bättre och vi visste inte att den omgärdade tryggheten utan bilar skapade ett sammanhang som vi på två år ännu inte lyckats skapa för henne.

Helt enkelt för att vi inte vetat bättre.

På vår gata, som är väldigt lugn, har hon aldrig velat cykla.

Tills en kompis kom på besök med sin nya cykel en dag. Motivationens lampa tändes och vips var hon uppe på cykeln. Så länge kompisen var här var det gnäll och tjat om en ny cykel.

Dagen efter tog vi av stödhjulen. Pappan och jag pratade om att köpa henne en större cykel. Hon har fortfarande en liten på 16 tum till sina 130+ cm.

Jag vill nog inte ha en ny cykel. Jag vill bli mer van på den här först.

Självklart ska hon bli van på den hon har först. Och självklart ska hon byta skor när hon är redo att byta skor. Och är det en dag då man plötsligt lämnas ensam utan mamma, är det viktigare att ha samma kläder som dagen då mamma var med, än att kläderna är rena.

Om det nu bara hade handlat om att bli van på den lilla cykeln först.

Om man saknar förmågan att skapa sammanhang, eller att föra med sig kunskap från en sak till en annan, hur ska man då kunna veta att man kommer kunna cykla på en annan cykel än den man nu har? Bäst att säga att man är nöjd med den man har istället. Då blir alla nöjda.

Och hur ska man veta om det kommer gå bra med andra kläder? Kanske var det kläderna som gjorde att det gick okej igår. Eller kanske är det känslan av att ha mamma med sig om man har samma kläder.

Exakt vad det står för vet hon antagligen inte själv, men att förändringar för henne skapar stor förvirring, det råder det inga som helst tvivel om. Det rycker helt enkelt upp det mönster och sammanhang som hon lyckats skapa för sig själv, men som vi andra bara kan bli uppmärksamma på genom att vara henne nära.

Visst behöver det ibland ske förändringar, även för barn med autism. Men, man behöver tänka till om vad som är viktigt i sammanhanget och hur man förbereder barnet på förändringen.

Hur vi jobbar med att förbereda inför förändringar skriver jag mer om i ett annat inlägg.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *