Skillnaden som gör skillnad

I morse stoppade jag in huvudet hos specialpedagogen för att fråga om vi kunde ha ett möte kring matsituationen.

– Ja, jag har ett förslag på datum klart till dig redan.

Vederbörande hade redan en plan, vilket var väldigt glädjande. Jag berättade att Flickan har börjat prata om saker som inte är bra kring matsituationen, trots att den redan är anpassad utifrån hennes behov. Kanske finns det olika sidor av myntet, men hennes upplevelse är att det inte är bra.

– Oj, det var inte bra. Det måste vi självklart lyssna på. Vi ses nästa vecka.

De tre senaste åren, på lika många olika avdelningar/förskolor/skolor har jag mötts av en helt annan attityd. På det första har jag fått svaret: "Vi får ta det när vi ses. Jag måste kolla med de andra när det kan bli och återkomma till dig." Och sen har det tagit en månad, minst, innan vi i bästa fall fått till ett möte. Och på det mötet har vi sen ägnat tiden åt att förklara de olika sidorna av flickan som vi ser, istället för att vara effektiva och komma med konstruktiva lösningar.

På den andra kommentaren har jag fått svaret:  Men det fungerar jättebra här. Hon är så glad. Det är inga problem. Vi kan inte göra annorlunda för henne. Lite får hon anpassa sig också. 

***

En annan dag blev det en total härdsmälta när vår avlösare hämtade på eftermiddagen. Hon hörde av sig till mig för att höra hur hon ska göra. Jag pratade med Flickan och det fanns ingen möjlighet att över telefon lugna henne. På frågan hur det varit i skolan idag blev svaret "bra" med följdkommentarerna i tårar; "inte lunchen, och inte idrotten. Och sen sa hon innan samlingen att vi skulle göra något annat än vi brukar på fritis. Det var inte bra." Men på frågan om skolan varit bra, var svaret ändå "Ja." Det gäller att ställa frågan tillräckligt tydligt.

Slutligen kom de i alla fall iväg hem. Strax därefter ringde personalen som bevittnat sammanbrottet mig och bad om ursäkt. De hade helt missat att meddela och förbereda. Personen förstod mycket väl att det blivit tokigt.
– Hon var ändå jätteglad hela tiden hon var här. Men jag förstår ju att det ändå var för mycket.
– Nej, precis. Det är så det är.

Vi kom överens om att så snart som möjligt träffas, gärna redan veckan därpå, och prata ihop oss om hur det ska bli bra även på eftermiddagarna. Att hon behöver struktur och schema, precis som under skoltid.

Jag är oändligt tacksam över att vi idag har personal som tar det vi säger på allvar. Med den inställningen kan jag lättare ha överseende med att vissa saker inte fungerar klockrent. Jag vet att de tar henne på allvar och jag vet att de vill göra det bra för henne, i samarbete med oss.

Skillnaden som gör skillnad.

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *