Små små saker som fyller bägaren

I morse fick jag plötsligt för mig att jag skulle använda mig av springbandet innan jag väckte Flickan. Hur den ingivelsen plötsligt kom är en helt annan fundering. Jag var förstås medveten om att det låter en del, men tänkte aktivt på att hon ju naturligtvis är van vid ljudet och att hon ändå ska vakna. Har svårt att hitta tid att använda det annars. På kvällen känns inte heller precis ultimat att störa med ljudet. Och på eftermiddagen när de är vakna vill de liksom springa där med mig. Morgonen kändes därför plötsligt som det bästa alternativet.

Med två minuter kvar av mina två kilometer står hon plötsligt där. Med filten i armarna och tårar i ögonen. Den trevliga drömmen hade avbrutits av ett ljud hon inte var förberedd på och övergått i en mardröm. Länge satt vi i fåtöljen och pratade och kramades för att trösta.

Innan vi var klara att åka, ja, jag skjutsar henne på grund av ångestpåslagen av möjliga katter som plötsligt kan hoppa upp ur en buske, ska hon välja en nallebjörn att ta med sig till skolan. De jobbar med bokstaven N och fick igår en liten lapp med en gåta om vad hon ska ta med sig. En förutseende fröken hjälpte henne läsa lappen innan hon gick hem, så hon slapp vänta och slapp gissa. Hon som har svårt att välja ska välja något att ta med sig och visa upp. Tänk om hon väljer fel. På min inrådan lyckas hon till slut ole dole doffa för att göra sitt val. Kanske hjälpte det att hon inte har någon direkt anknytning till någon av nallarna.

Väl i skolan står ett par vuxenskor intill hennes plats. Inte under hennes hylla, men precis intill. Lite för nära för att vara okej. Ett par skor hon inte känner igen och som inte alls hör hemma där. Hon flyttar skorna. Ställer dem en bit bort. Jag ser att hon biter ihop, men jag som känner signalerna ser att det påverkar henne. Länge pysslar hon med sina övergångsobjekt innan hon klarar att pussa mig hejdå och därefter ställa sig i samma fönster som vanligt för att vinka av mig och ge mig en slängpuss. Precis som hon gör varje morgon. Saknaden lyser redan i hennes ögon och jag undrar vad som rör sig i hennes tankar.

Jag vinkar och formar ett hjärta med mina händer, vänder mig om och går. Först när jag kommer in genom dörren på andra sidan inser jag att jag inte vänt mig om igen för att vinka, så som jag brukar. Direkt vänder jag om, öppnar dörren igen och tittar ut, precis lagom för att se gardinen lägga sig tillrätta på andra sidan. Hon har sett efter mig hela vägen och jag har inte vänt mig om.

I sin skolbänk sitter hon nu med nallen jag fick när jag gifte mig med Flickans pappa. När hon kom fick hon veta att hon också ska skriva och rita om nallen.

Kanske är det några små saker för mycket under en och samma morgon som avviker från det vanliga. I morgon är det i alla fall lördag. Och just i morgon önskar maken byta sovmorgon. En rutin vi haft i flera år, jag sover på lördagar och maken på söndagar. Gissa hur bra den avvikelsen kommer fungera?

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *