Etikettarkiv: adhd

Krönika: Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn.

I november var jag med i dokumentären Vem kan hjälpa mitt barn? på SVT´s Dokument Inifrån och nu har jag skrivit en krönika med rubriken Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn.

Även om jag själv inte såg kopplingen mellan SVT-programmet och rubriken till min krönika förrän idag är det kanske inte alldeles långsökt att de båda tangerar samma sak, även om det naturligtvis inte är jag som är rubriksättare på Dokument Inifrån.

Vad jag nästan alltid utgår ifrån här är att jag vill sprida kunskap och öka insikt om flickor med autism och ADHD. Inte bara min utan allas små och stora flickor med autism, högfungerande autism, Aspergers och ADHD.

Men det är inte bara flickor det handlar om. Det handlar om både pojkar och flickor som inte blir sedda och förstådda, som blir bedömda utifrån andra parametrar än vad de borde och där en ofta oförstående omgivning säger att de kan om de bara vill.

När jag fick frågan om jag ville skriva en lista med punkter man aldrig ska eller bör säga till en förälder till ett barn med npf var det inte svårt alls att tacka ja. Hur många punkter skulle den innehålla sa du? Tio. Va? Men tio räcker inte. Kan jag skriva en lista på femtio?

Skämt åsido. Riktigt så gick det inte till. Däremot hade jag ett bestyr med att få ner allt det jag ville säga till bara tio punkter. Det är så mycket som både jag och föräldrar jag har kontakt med möts utav dagligen som skapar så oerhört mycket stress och ångest. Det borde inte behöva vara så.

Jag har läst några såna där listor med punkter tidigare där det står vad man inte ska säga eller göra. Många, tycker jag, har syrliga kommentarer som mer eller mindre slår mottagaren på fingrarna snarare än ger dem lösningen på vad man hellre skulle vilja höra.

Jag tror inte att det är lösningen. Jag tror inte att någon klarar att lyssna och ta till sig vad man ska göra annorlunda om man blir bemött med att man gör fel, att man borde ha fattat bättre. Det gäller vuxna såväl som barn. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såväl som utan.

I min krönika på Special Nest var därför mitt fokus att skapa medvetenhet. Jag valde att vända mig mot skolpersonal i alla led eftersom det är där vi oftast håller till. Det är där vi oftast råkar illa ut och det är där våra barn spenderar sina dagar.

Jag hoppas att min krönika kan vara ett bidrag till att öka medvetenheten hos de som möter föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD så att vi i en förhoppningsvis snar framtid kan samarbeta istället för att bråka. För det gynnar ingen av oss.

Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn.

"Även om vi föräldrar ofta, nästan alltid faktiskt, känner en mycket stark oro och stress inför att sitta i möten där vi ständigt blir ifrågasatta och motarbetade, där vi inte vet hur länge det stöd vårt barn kanske ändå har blir kvar och där ni säger att vi måste ju förstå att det är olika arenor, har jag fortfarande en tro på att de flesta av er ändå vill hjälpa oss och våra barn. Vågar jag ens tänka på hur alternativet skulle se ut?"

 

Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn går att läsa som prenumerant på webb-tidningen Special Nest. De första 31 dagarna är gratis och du kan när som helst avbryta din prenumeration.

 

Böcker om autism, Asperger och ADHD skrivna för barn.

Två inlägg till med boktips. Nu med en lite mer sammanfattande karaktär.

För oss var det självklart att redan tidigt prata med både flickan själv men senare också med hennes lillebror om att hon har autism och ADHD. Vi ville sätta ord på det där som så tydligt var annorlunda än för andra så att hon själv skulle få en förståelse. Vi visste ju redan att hon noterat att andra klarade saker som hon inte gjorde. För oss var det viktigt att hon skulle förstå att det fanns ett skäl till att det var så, att det inte bara handlade om att hon var dum, vilket hon ju verkligen inte var.

Lillebror var bara tre när diagnoserna ställdes så med honom tog det lite längre tid innan vi satte ord på det, men så fort vi märkte att frågorna började komma hos honom om varför hon fick och inte han, varför det hela tiden blev bråk, varför hon aldrig gav sig, varför det alltid var hennes vilja som kom först, så började vi prata om att det är autismen som gör si och det är ADHD:n som går så.

Inte för att använda diagnoser som en ursäkt för att få bete sig hur som helst utan för att ge honom begripliga förklaringar till varför hon inte kunnat bättre i vissa lägen.

Vi har hela tiden lagt det på en nivå som de har klarat av, vilket förstås inte är helt lätt att få till.

En stor källa till att förklara för barnen, både om vad autism och ADHD är samt att hon inte är ensam om att ha det, har varit att läsa böcker. Jag har valt ut två som jag tycker har fungerat bäst för oss. Det finns fler. Sök på nätet eller fråga på biblioteket.

Abbe 8 år och 43 dagar, en bok om Aspergers syndrom av Kicki Polleryd tycker jag ger en mycket positiv och bra beskrivning av vad Aspergers kan vara. Den vänder på svårigheterna så man får förstå hur de gjort för att hjälpa Abbe istället för att det är han som inte kan.

Vi har läst den flera gånger och flickan själv har också tillåtit mig att låta vissa hjälppersoner läsa den som en ingång till att förstå lite om vem hon är.

En gång vid en rejäl låsning med en kompis som hälsade på minns jag att jag fick tillåtelse att läsa den högt för kompisen medan hon fortsatt satt låst i sitt rum för att något inte var som hon sett framför sig. Jag behövde en nyckel som kunde öppna upp situationen. Efter en liten stund kom hon, satte sig hos oss i soffan och en liten bit in i boken lekte dem för fullt, med en ny förståelse för varandra. Eller mest kompisen för henne antagligen.

Coolt med ADHD av Malin Rocca Ahlgren är en annan som varit bra. Den handlar om en flicka som fortfarande är lite äldre än vad min dotter är, så hon har nog ännu lite svårt att relatera till Alice. Det är en kapitelbok som jag tror passar bra från det att de är kanske nio tio år och uppåt, men allt är förstås beroende på barn.

Det kommer fler böcker för barn hela tiden vilket är mycket positivt tycker jag. Barn behöver karaktärer att känna igen sig i, men ibland kan det också vara det bästa sättet att beskriva ett barn inför sina kompisar på förskolan eller skolan.

Det jag saknar är en bok som beskriver dualiteten det innebär att ha både autism och ADHD. Hur svårigheter och förmågor i de olika funktionsnedsättningarna ofta krockar med varandra.

Eftersom det de facto är mer vanligt än man tror med överlappande diagnoser – det finns en bok om det här – vore det nog välkommet.

I morgon kommer ett inlägg där jag samlar några av hjälpmedelsböckerna som syns på bilden i det första inlägget.

 

Barn som väcker funderingar av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo

Det här var nog en av de första böcker jag läste på min resa i att förstå mer om autism och om min dotter. Först läste jag den rakt igenom. Sen läste jag den igen. Sen slog jag upp avsnitten som gav mig extra mycket och läste dem igen. Sen funderade jag över vad jag kunde använda i just min situation med min dotter.

Efter en flytt och Lillebrors start på en ny förskola noterade jag snabbt att personalen där var mycket intresserade av tydliggörande pedagogik. De gillade att använda saker som förenklade och förtydligade för barnen, oavsett svårigheter inom npf eller inte.

På ett föräldramöte, tror jag det var, pratades det om att det var hög ljudnivå när de var inne på förskolan. Det var inte så lätt för barnen att hålla nere ljudnivån inomhus. Jag tipsade om den här boken och bara några dagar senare satt det uppe flera skalor som blev till visuella verktyg för barnen att förstå vilken ljudvolym som var acceptabel vid olika tillfällen.

Skala som hjälp för att prata om ljudnivå

Jag önskar att fler förskolor och skolor hade den inställning som vi upplevde där.

Det som är nödvändigt för några få är också bra för de flesta andra.

Boken ger inte bara en tydlig bild av vad autism och ADHD är. Den beskriver också olika barns olika beteenden. Vad det kan bero på att ett barn inte klarar att sitta stilla på samlingen och vad man kan göra för att underlätta för barnet.

Den ger tydliga och lättförståeliga beskrivningar av barn som inom förskolan ofta väcker funderingar. Barn med utåtagerande beteende, barn med motoriksvårigheter, svårigheter att kommunicera och barn som har svårt att vara stilla.

Den tar upp att samma beteende hos olika barn kan ha olika orsaker. Att man behöver titta under ytan för att förstå ett barns beteende. Mot slutet av boken är det också ett kapitel med handfasta och praktiska tips.

För egen del var det väldigt mycket som blev tydligt kring min dotters beteenden när jag läste boken, trots att hon ännu inte blivit utredd och jag visste att hon skulle få både diagnosen autistiskt syndrom och ADHD.

Boken gav mig en fantastisk ingång till varför det blev som det blev och hur jag kunde göra för att hjälpa henne. Trots att jag bara var förälder och inte såg mitt barn i förskolemiljön.

Även om boken främst är skriven till pedagoger inom förskolan tänker jag att en hel del pedagoger i de yngre årskurserna i skolan samt föräldrar och anhöriga kan ha nytta av boken.

Förskolan min dotter gick på den här tiden var av den sorten som tyckte att de visste bäst själva. Vi skulle låta dem sköta sitt jobb. Vi fick höra att de aldrig tidigare varit med om att föräldrar påtalat oro om sitt barn.

Det brukar alltid vara vi som får påtala oro till föräldrar.

Det var tydligen skäl nog, som jag och min man uppfattade det, att anse att vår dotter inte alls hade de svårigheter vi försökte förmedla. För de såg inte det vi försökte förklara. Och vad de inte såg, det kunde inte finnas.

Trots vanmakten vi upplevde av att inte bli lyssnade på försökte vi ändå någonstans tro att det handlade om att de inte visste det vi visste. För det var väl klart att de ville hjälpa? Vi insåg att de hade en annan bild av henne än vi och det var ju faktiskt inte så länge sen som vi själva faktiskt tänkt precis så som de gjorde.

Att hon mest bara var viljestark och envis. Om hon bara lär sig att....

I ännu ett försök att nå fram för att vi skulle kunna samarbeta för att hon skulle börja vilja gå till förskolan igen, gjorde jag en ansats på ett möte för att rekommendera personalen att läsa den bok som hjälpt oss så mycket.

Tyvärr var rektorn inte mottaglig på den punkten alls. Jag hann inte ens säga boktiteln till slut innan hon högg av.

Hon väcker inga funderingar.

End of discussion. Hon var rektor och visste hur det låg till och det fick vi bara finna oss i.

Jag hade förståelse för att personalen inte såg de tecken, signaler och symptom på autism som vi föräldrar såg. Jag kunde också förstå att min dotters beteende i förskolemiljön på den tiden antagligen inte skapade så mycket funderingar hos personalen. Vi såg ju själva hur hon förändrades när vi kom innanför grindarna. Hur hon drog på sig en mask för att visa en annan, förväntad, sida av sig själv.

Det som var så mycket svårare att förstå, och som jag forfarande inte har lyckats förlika mig med, var hur hon kunde vara så snabb att avfärda oss. Hur kunde hon vara så säker på att hon hade rätt?

Det faktum att vi var så oense, var det inte skäl nog till att väcka funderingar?

*

Med tanke på att rektorns kommentar "hon väcker inga funderingar" var upprinnelsen till att jag sedan började skriva på boken med samma arbetsnamn, så funderar jag ibland på att hur jag ska återkoppla. Vi var inte kvar där när diagnoserna till slut ställdes och på något sätt skulle det kännas bra att få förklara hur det verkligen låg till med diagnoser, svårigheter och behov.

Kanske skickar jag en bok när den är klar. Kanske låter jag bli.

*

Här kan du köpa ditt eget exemplar av Barn som väcker funderingar. Se, förstå och hjälpa förskolebarn med en annorlunda utveckling. Det är en ny uppdaterad utgåva som kom ut 2015. Jag är sugen på att köpa den, bara för att få de nya avsnitten.

En ihopvikt julstjärna i väntan på att bli upphängd gör sig perfekt ihop med en hög böcker om npf.
En ihopvikt julstjärna i väntan på att bli upphängd gör sig perfekt ihop med en hög böcker om npf.

Jag fick en lysande idé i eftermiddags. Åtminstone tyckte jag det först.

En julkalender. På bloggen. Publicera ett inlägg varje dag fram till jul. Det kunde bli ett sätt att komma igång och skriva igen efter en lite... hur ska jag uttrycka mig nu... en lite... utmanande höst.

Och så tänkte jag lite till. Vad ska jag skriva om då? Ska jag publicera små utdrag av mitt manus som jag skulle ha redigerat under hösten? Nej, det behöver jag nog jobba med lite mer först.

Jag kan skriva om vägen fram till att vi är där vi är idag? Nä, det behöver vara lite korta inlägg, både för att jag ska hinna skriva och för att läsare ska hinna och orka läsa. Ja, en bokrecension om dagen, det blir bra. Böcker som jag gillar och har läst om autism, adhd, specialpedagogiska tips mm. Jag är ju ändå på väg att skriva boktips. Fast, jag har ju faktiskt inte läst alla i bokhögen än och skulle jag verkligen hinna skriva om tjugofyra böcker fram tills jul? Sannolikt inte.

Det är väldigt lätt att hitta ursäkter för att slippa undan de där roliga idéerna. Trots att de faktiskt är både roliga och lockande.

Till slut gav jag upp och tänkte att det nog inte var någon bra idé ändå. Det är ändå den fjärde december redan. Redan försenad liksom.

Ännu ett bra skäl till att låta bli.

Något har ändå fått mig att komma på nya tankar och idéer. Hela tiden. Snacka om att ha olika små figurer på varsin axel (om jag nu varit en person som kunnat föreställa sig de där små olika varelserna) som säger olika saker.

Spela roll om du är sen. Första ljuset tände du inte förrän fyra dagar för sent. Då kan du lika gärna börja med en julkalender den fjärde.

Det är väl bara att gilla läget. Någon kraft inom mig vill att jag ska skriva ett inlägg om dagen fram till jul.

Den sidan av mig som vill ha struktur och ordning anser det viktigt med ett tema. Den sidan kom upp med idén att skriva ett inlägg om dagen om hur man skapar en fungerande morgonrutin. Eller kvällsrutin. Eller hur man arbetar in ett schema över huvud taget. I 24 delar.

Jag är säker på att jag skulle kunna fylla minst två julkalendrar på det temat. Möjligen skulle det bli lite tjatigt. Eller så skulle det bli en hit.

Förmodligen skulle jag inte hinna med. Jag skulle nämligen vilja ta fram bilder på saker som jag har gjort. Det skulle ta mer tid än jag har i mitt schema.

Den sidan som vill berätta om vägen fram till idag insåg att en julkalender ska vara lite positiv och hoppingivande, samtidigt som den ska innehålla spänning och dramatik. Det sista har jag gott om.

Även om det just nu finns delar som är positiva och hoppingivande är allting alldeles för skört för att jag ska kunna vila i det eller måla upp en positiv bild av det. Hur gärna jag än skulle vilja.

Dessutom är jag alldeles för oförberedd och ostrukturerad för att kunna hålla en röd tråd under tjugofyra dagar fram till jul.

Eller, okej då. Tjugo dagar.

Ni får helt enkelt hålla till godo med vad som bjuds och ta det som det kommer. Förmodligen blir det en salig blandning av bildstöd, hur vi jobbat under hösten, förberedelser, lucior, tomtar och pepparkaksbak. Scheman, förskolor, skolor, strategier och så kanske en och annan bokrecension.

Ambitionen är en julkalender med 24 inlägg. Eftersom jag började några dagar sent blir det lite tätare i början för att sen bli ett inlägg om dagen.

En annorlunda vardag ger en annorlunda julkalender.

1 Kommentar

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp treåring plötsligt sov sig igenom tre veckor innan hon åter började prata om att vilja gå till dagis igen. Ingen sjukdom. Bara trött. Oöverkomligt trött.

Våren var den där tiden på året då hon knappt var fyra och vi inte fick upp henne på morgonen. Vi satte oss i sängen med henne i knät och matade henne halvt sovande med yoghurt för att hon alls skulle vakna.

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp femåring efter en måndag på dagis sa "jag önskar det vore lördag i morgon så jag får vila." Då när det tog två timmar bara att få i frukost, klä på kläder och komma ut genom dörren, för att hon verkligen inte ville till dagis.

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp sexåring, efter fem månader med en personlig resurs som enbart jobbade med henne och ibland ett barn till (eftersom det var allt hon klarade av efter höstens utmattning), till slut orkade vara hela fem timmar i sträck på dagis.

Våren var den där tiden på året då mitt barn som knapp sjuåring, i förskoleklass, själv sa "det borde finnas lärare som kommer hem till barnen och lär dem istället, så de slipper vara i skolan." Den där tiden på året då vi stred för att få personalen att förstå att det fanns saker hos henne som de inte såg.

Våren är den där tiden på året då barn som mitt fått kämpa mer än rimligt ett helt läsår i en skola som säger sig vara inkluderande, men där inkluderingstänket bara sträcker sig så långt som till att hissen når till våning tre fast huset har tio våningar. Eller som att ett barn med behov av glasögon med styrka -5 bara ges glasögon med styrka -2. Resterande är upp till barnet själv att skärpa blicken, anpassa sig, eller rent av misslyckas, bara för att uppgifter och krav ställs på en annan nivå än vad barnets funktionsnedsättning tillåter.

Våren är den där tiden på året då föräldrar till barn som mitt, trots att man på läsårets alla otaliga möten kunnat konstatera vad barnet faktiskt behöver och mår bra av, ställs inför att barnets svårigheter kanske ändå inte existerar till hösten. För efter sommaren är det nytt läsår och då kanske inte pengarna längre räcker till att ge det stöd som varit otillräckligt redan pågående läsår. Tiden på året man som förälder till ett barn som mitt ånyo får förklara att autism och ADHD är funktionsnedsättningar som inte växer bort. Det är det särskilda stödet som avgör om barnet ska lyckas eller ej.

Det är den tiden på året då barn som mitt, på grund av extrem trötthet efter ett långt påfrestande läsår, är i extra stort behov av tydlighet, struktur, förberedelser och ramar för att stå ut också de där sista veckorna fram till sommarlovets vila.

Det är den tiden på året som skolan firar med extra många festliga och schemabrytande aktiviteter.

Själv vill jag helst bara gå i idé med mitt barn och skicka skolplikten någonstans där värmen är betydligt hetare än den svenska sommaren någonsin kommer vara.

1 Kommentar

Du är bara människa. Vad betyder det att vara människa egentligen? Vad innebär det att vara förälder och rusta sitt barn för framtiden?

Jag vet inte. Jag har tappat bort mig själv i vad som är vad. Det är som att inget av det jag gör egentligen spelar någon roll när det väl kommer till att barnet inte mår bra och jag inte längre orkar hålla uppe fasaden av att allt är okej och går att ordna.

Hur mycket jag än gör, alla oändliga timmar jag sitter på möten för att förklara, försvara och förbereda, faller platt när mottagaren inte sitter på den kunskap jag har.

När mottagaren inte har några egna erfarenheter att hänga upp informationen om mitt barns detaljerade tänkande på.

När ingen på riktigt förstår vidden av vad det skapar i form av ångest och tvångsbeteende när hon ges anpassningar endast utifrån den ram som skolan kan tänka sig att erbjuda.

När jag efter ett par veckor ska svara på vad den extra insats med personligt stöd har givit, utan att jag egentligen vet hur dagarna är upplagda, står jag som ett frågetecken. Ett utmattat och stressat barn med en funktionsnedsättning som kräver månader av inkörning med nya saker. Hur ska jag efter ett par veckor kunna säga om det är tillräckligt eller inte? De gör ju bara hälften av vad vi säger att hon behöver.

När omgivningens krav på henne ställer så höga krav att hon inte längre orkar mer, orkar inte jag heller. För kraven ställs inte bara på henne. Kraven finns också på mig.

Det är jag som mamma som ska ha alla svaren. Det är jag som ska säga vad hon behöver. Mår hon bra eller dåligt? Vad behöver hon? Tror du det här blir bra?

"Så här långt kan vi sträcka oss. Anmäla till Skolinspektionen? Det vore intressant, då skulle vi kanske få svar på vad som är rimligt i en sån här situation", svarar skolan.

På vilket sätt kan det vara mitt ansvar som förälder att se till så att skolan får svar på vad som är rimligt? Skollagen är solklar. Alla barn har rätt att nå så långt de kan, både vad gäller kunskap och personlig utveckling.

Ändå får jag varje dag, månad efter månad, skicka mitt otrygga barn till en skola där hon förväntas klara saker en person med tränat öga efter bara ett par träffar ser att hon inte klarar utan stora ansträngningar. Också där vilar det på mitt ansvar att översätta och tolka.

Själv sitter jag på möten, som ska handla om mig. Inte heller där finns det någon annan som tar ansvar. Jag ska förklara, försvara och motivera till varför det är tufft och varför jag behöver någon som kan lyssna på mig och vad jag behöver. År ut och år in. Utan att komma någon vart.

När barnet inte orkar och faller ska jag likväl stå där med oförtrutet mod och ork och vara en förstående mamma och förälder. Jag ska hjälpa, stötta och ge henne strategier. Strategier ingen någonstans lyssnar på att jag inte själv har och ber om hjälp med att få. Allt för att jag ska kunna hjälpa mitt barn må bra och växa.

Inte bara för mitt barn blir omvärldens krav ibland övermäktiga och jag brister. Jag brister så att jag inte för stunden klarar att vara låg-affektiv och accepterande i det som är hennes uttryck av omvärldens alltför höga krav. Och så krockar vi.

Medveten om att varje krock raserar stora delar av det arbete jag under månader lagt ner för att arbeta in, för trygghet, tillit och välmående, klarar jag ändå för stunden inte av att vara den förälder som krävs till ett barn med mitt barns svårigheter.

Men hej, "Du är bara människa. Ingen orkar allting hela tiden", säger omgivningen medan jag ställer mig själv frågan;

Var går gränsen för när man inte längre är bara människa?

Ibland är ett hjälpmedel en timstock eller något annat som visar hur tiden går. Ibland är det ett schema, bilder eller text, med en övergripande struktur. Ibland behöver man göra ett schema för separata rutinsituationer som saker som ska göras på morgonen eller kvällen, eller vilka saker man behöver komma ihåg att göra när man går på toaletten. Kan man inte automatisera, dvs att det går automatiskt att man drar upp byxorna när man är klar, att man torkar händerna efter man tvättat dem och att man spolar efter sig när man är färdig, så kan man må bra av att få bilder som stöd för de olika stegen. Att barn inte tvättar händerna eller tar tvål, kan förstås också vara för att de helt enkelt inte förstår vitsen, men ibland tror jag det också handlar om att inte komma ihåg vad man förväntas göra.

Ibland är ett hjälpmedel en bok som beskriver en annan person som har samma svårigheter som barnet själv, eller en vuxen med för den delen.

coolt_med_adhd_framsida

Jag har just läst boken Coolt med ADHD tillsammans med båda mina barn. Flickan sju och Pojken fem. Flickan går just nu omkring med en massa frågor och funderingar, att hon inte vill ha ADHD, utan vill vara som sina kompisar i klassen som inte har det, och att det är orättvist mm. Det är en utmaning att beskriva de positiva delarna för henne, för att inte tala om hur knepigt det är att beskriva vad det är hos Flickan som är just ADHD eller autism. Det går inte alltid att helt och hållet särskilja vad som är vad. Ibland kan det också vara ganska utpekande att säga just vad hos barnet det är som är svårt. Då tror jag på att genom bok förklara hur det kan vara för andra. På så vis blir det också mindre ensamt. Boken beskriver tydligt de saker som Alice i boken kämpar med. Men också hur bra och lite spännande det sen kan kännas när fröken hjälper till att lyfta fördelarna med att ha just ADHD. Alice har gått några år i skolan redan, vilket Flickan inte har. Hon har också svårt att sätta boken i samband med sig själv och att känna igen vad som händer mellan Alice och hennes mamma. Som förälder kan jag däremot känna igen många situationer och den gav mig en större insikt, även om jag själv kanske borde veta det, i hur Flickan kanske också tänker i situationer när det blir bråk och tjafs och istället bara en massa tillsägelser.

Ett bok som hjälpmedel kan också med fördel användas genom att skolans personal också läser de böcker som barnen själva uppskattar om sina funktionsskillnader.

Neurobloggarnas sida på Facebook kan du läsa fler inlägg om Hjälpmedel. Bland annat skriver Unik Familj om hur olika bildstöd och scheman måste göras för att det ska bli rätt för det individuella barnet. Det inlägget kan du läsa om här.

Det är lite komiskt nästan. Eller sorgligt. Eller så är det jag som bara inte förstår hur det hänger ihop.

Inför min bok läser jag igenom våra journaler från både BUP, Mellanvården och utredningar. Mellanvården var vi på när vi föräldrar misstänkte ADHD och vi hade det tufft med dottern som var tre och ett halvt år. Hon skulle inte utredas, utan vi skulle få samspelsbehandling då samspelet med vår dotter inte fungerade. Eller, jag skulle få träning i hur jag skulle samspela med min dotter. För jag hade ju haft en förlossningsdepression.

I en journalanteckning läser jag; "ger psykoedukativa råd om samvaro mellan flickan och föräldrarna".

När jag så här i efterhand googlar på psykoedukativa råd läser jag på flera av de första länkarna som kommer upp (under psykoedukativa metoder) att man till personer med ADHD, bipolaritet, schizofreni, ensamkommande flyktingbarn och ganska svåra psykiska besvär använder psykoedukativa metoder. Vi ges dessa råd, vad det var minns jag inte just nu, och i meningen efter i journalen står; "Undertecknad ser inga koncentrationssvårigheter".

Varför gavs vi dessa råd när de sen avfärdade alla våra misstankar och all vår oro för att det var något med vår flicka som inte riktigt stämde med hur "det borde vara"? Jag tycker i alla fall det är märkligt.

Budskapet från Mellanvården under den där perioden var tydligt. Det var jag som mamma, som haft en förlossningsdepression och därför inte kunnat knyta an till min dotter, som var orsaken till att vi hade så många bråk hemma.

Frågeställningen var tydlig: Vi misstänkte att hon hade ADHD.

Vad jag ville jobba med: Hur ska jag bli av med skuldkänslorna kring första årets förlossningsdepression?

Målet för samtalen var: Föräldrarnas konflikt kring gränssättning.

Så här i efterhand tycker jag inte att frågeställning och mål riktigt hänger ihop. Jag önskar att jag hade förstått och vetat mer från början. Att jag hade kunnat säga ifrån. Att jag hade haft insikt i neuropsykiatrin och hur det kan te sig, framför allt för flickor, med svårigheter med koncentration, impulsivitet och hyperaktivitet. Jag önskar att jag då hade klarat att sätta ner foten och säga "Nej, detta har inte med min eventuella förlossningdepression att göra (ingen har satt den diagnosen på mig). Detta är något annat."

Lägg skulden där den bör vara. Och lyssna på föräldrarnas upplevelse av sitt barn. Ingen söker hjälp för att det är roligt.