Etikettarkiv: autism

En sexårings tankar en bit in på sin allra första skoltermin.
Två och en halv vecka i förskoleklass hade hon gått när vi hade detta samtal. (se länk)
Det var fyra år sedan.

Mina tankar en bit in på det fjärde skolåret. 
Två och en halv vecka in i årskurs fyra.
Två dagar har vi varit där i två timmar åt gången.
En tredje dag var vi där en dryg timme. Då utan att träffa klassen.
Efter det har hon varit hemma och vilat i fem dagar.

Dagens verklighet.

3 Kommentarer

 

Ett ritprat med hjälp av appen Ritprata
 
En sak som är vanligt vid framför allt autism är att man kan ha känsligare sinnen än andra. Man hör mer, känner mer, smakar mer, luktar mer och man ser fler detaljer. Perceptionskänsligheter brukar det kallas. 

Det är enormt påfrestande att hela tiden utsättas för intryck som man måste förhålla sig till. På vilket sätt och hur mycket energi det faktiskt tar för en person som är extra känslig att utsätta sig för mycket intryck är inte helt lätt att förstå. Det är inte heller helt enkelt för barnet, eller den vuxne, att beskriva hur det är.  

Om en form av upplevelse är den enda man känner till vet man inte heller hur det är för andra och vad man kan behöva förklara för omgivningen. Om man ens är medveten om hur intrycken påverkar en. Det är långt ifrån självklart att man förstår det. Kanske vet man bara att vissa miljöer bara inte funkat. End of discussion.

En vän till mig på Facebook, jag kallar henne Clara, har gjort ett sk ritprat i appen Ritprata där hon förklarar, med hjälp av bilder, hur det är för henne att processa mängden intryck under en fikadate på stan. 

Tack Clara för att du vill dela med dig av ditt ritprat så att andra lättare kan förstå.

 

 


 


 


 

 
 

Krönika: Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn.

I november var jag med i dokumentären Vem kan hjälpa mitt barn? på SVT´s Dokument Inifrån och nu har jag skrivit en krönika med rubriken Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn.

Även om jag själv inte såg kopplingen mellan SVT-programmet och rubriken till min krönika förrän idag är det kanske inte alldeles långsökt att de båda tangerar samma sak, även om det naturligtvis inte är jag som är rubriksättare på Dokument Inifrån.

Vad jag nästan alltid utgår ifrån här är att jag vill sprida kunskap och öka insikt om flickor med autism och ADHD. Inte bara min utan allas små och stora flickor med autism, högfungerande autism, Aspergers och ADHD.

Men det är inte bara flickor det handlar om. Det handlar om både pojkar och flickor som inte blir sedda och förstådda, som blir bedömda utifrån andra parametrar än vad de borde och där en ofta oförstående omgivning säger att de kan om de bara vill.

När jag fick frågan om jag ville skriva en lista med punkter man aldrig ska eller bör säga till en förälder till ett barn med npf var det inte svårt alls att tacka ja. Hur många punkter skulle den innehålla sa du? Tio. Va? Men tio räcker inte. Kan jag skriva en lista på femtio?

Skämt åsido. Riktigt så gick det inte till. Däremot hade jag ett bestyr med att få ner allt det jag ville säga till bara tio punkter. Det är så mycket som både jag och föräldrar jag har kontakt med möts utav dagligen som skapar så oerhört mycket stress och ångest. Det borde inte behöva vara så.

Jag har läst några såna där listor med punkter tidigare där det står vad man inte ska säga eller göra. Många, tycker jag, har syrliga kommentarer som mer eller mindre slår mottagaren på fingrarna snarare än ger dem lösningen på vad man hellre skulle vilja höra.

Jag tror inte att det är lösningen. Jag tror inte att någon klarar att lyssna och ta till sig vad man ska göra annorlunda om man blir bemött med att man gör fel, att man borde ha fattat bättre. Det gäller vuxna såväl som barn. Personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar såväl som utan.

I min krönika på Special Nest var därför mitt fokus att skapa medvetenhet. Jag valde att vända mig mot skolpersonal i alla led eftersom det är där vi oftast håller till. Det är där vi oftast råkar illa ut och det är där våra barn spenderar sina dagar.

Jag hoppas att min krönika kan vara ett bidrag till att öka medvetenheten hos de som möter föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar som autism och ADHD så att vi i en förhoppningsvis snar framtid kan samarbeta istället för att bråka. För det gynnar ingen av oss.

Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn.

"Även om vi föräldrar ofta, nästan alltid faktiskt, känner en mycket stark oro och stress inför att sitta i möten där vi ständigt blir ifrågasatta och motarbetade, där vi inte vet hur länge det stöd vårt barn kanske ändå har blir kvar och där ni säger att vi måste ju förstå att det är olika arenor, har jag fortfarande en tro på att de flesta av er ändå vill hjälpa oss och våra barn. Vågar jag ens tänka på hur alternativet skulle se ut?"

 

Snälla, hjälp oss att hjälpa våra barn går att läsa som prenumerant på webb-tidningen Special Nest. De första 31 dagarna är gratis och du kan när som helst avbryta din prenumeration.

 

Böcker om autism, Asperger och ADHD skrivna för barn.

Två inlägg till med boktips. Nu med en lite mer sammanfattande karaktär.

För oss var det självklart att redan tidigt prata med både flickan själv men senare också med hennes lillebror om att hon har autism och ADHD. Vi ville sätta ord på det där som så tydligt var annorlunda än för andra så att hon själv skulle få en förståelse. Vi visste ju redan att hon noterat att andra klarade saker som hon inte gjorde. För oss var det viktigt att hon skulle förstå att det fanns ett skäl till att det var så, att det inte bara handlade om att hon var dum, vilket hon ju verkligen inte var.

Lillebror var bara tre när diagnoserna ställdes så med honom tog det lite längre tid innan vi satte ord på det, men så fort vi märkte att frågorna började komma hos honom om varför hon fick och inte han, varför det hela tiden blev bråk, varför hon aldrig gav sig, varför det alltid var hennes vilja som kom först, så började vi prata om att det är autismen som gör si och det är ADHD:n som går så.

Inte för att använda diagnoser som en ursäkt för att få bete sig hur som helst utan för att ge honom begripliga förklaringar till varför hon inte kunnat bättre i vissa lägen.

Vi har hela tiden lagt det på en nivå som de har klarat av, vilket förstås inte är helt lätt att få till.

En stor källa till att förklara för barnen, både om vad autism och ADHD är samt att hon inte är ensam om att ha det, har varit att läsa böcker. Jag har valt ut två som jag tycker har fungerat bäst för oss. Det finns fler. Sök på nätet eller fråga på biblioteket.

Abbe 8 år och 43 dagar, en bok om Aspergers syndrom av Kicki Polleryd tycker jag ger en mycket positiv och bra beskrivning av vad Aspergers kan vara. Den vänder på svårigheterna så man får förstå hur de gjort för att hjälpa Abbe istället för att det är han som inte kan.

Vi har läst den flera gånger och flickan själv har också tillåtit mig att låta vissa hjälppersoner läsa den som en ingång till att förstå lite om vem hon är.

En gång vid en rejäl låsning med en kompis som hälsade på minns jag att jag fick tillåtelse att läsa den högt för kompisen medan hon fortsatt satt låst i sitt rum för att något inte var som hon sett framför sig. Jag behövde en nyckel som kunde öppna upp situationen. Efter en liten stund kom hon, satte sig hos oss i soffan och en liten bit in i boken lekte dem för fullt, med en ny förståelse för varandra. Eller mest kompisen för henne antagligen.

Coolt med ADHD av Malin Rocca Ahlgren är en annan som varit bra. Den handlar om en flicka som fortfarande är lite äldre än vad min dotter är, så hon har nog ännu lite svårt att relatera till Alice. Det är en kapitelbok som jag tror passar bra från det att de är kanske nio tio år och uppåt, men allt är förstås beroende på barn.

Det kommer fler böcker för barn hela tiden vilket är mycket positivt tycker jag. Barn behöver karaktärer att känna igen sig i, men ibland kan det också vara det bästa sättet att beskriva ett barn inför sina kompisar på förskolan eller skolan.

Det jag saknar är en bok som beskriver dualiteten det innebär att ha både autism och ADHD. Hur svårigheter och förmågor i de olika funktionsnedsättningarna ofta krockar med varandra.

Eftersom det de facto är mer vanligt än man tror med överlappande diagnoser – det finns en bok om det här – vore det nog välkommet.

I morgon kommer ett inlägg där jag samlar några av hjälpmedelsböckerna som syns på bilden i det första inlägget.

 

Rätt att leka av Maggie Dillner och Anna Löfgren

Egentligen hade jag inte tänkt skriva om den här boken alls i kalendern. Jag hade tänkt smyga undan det och låtsats som om jag inte hade den. Inte för att jag fortfarande inte har läst den, åtminstone inte mer än korta utdrag. Inte heller för att jag inte tror att den är läsvärd. Tvärtom tror jag det är en mycket bra bok att läsa om man är förälder till barn med autism eller om man jobbar med barn med autism.

Anledningen var enbart för att den mest påminner mig om saker som jag borde göra. Jag borde ha läst den boken för länge sen men framför allt så borde jag leka mer med mina barn. Framför allt med min dotter. Jag borde leka mer. Jag borde. Borde.

Jag vet inte hur det är med er, men jag är i alla fall inte så bekväm med att basunera ut det där som ligger som tung matta av dåligt samvete över mig. Särskilt inte när det dåliga samvetet också råkar handla om det som vi föräldrar så ofta numera blir kritiserade för.

Föräldrar, spendera mer tid tillsammans med era barn. Lägg undan era smarta telefoner och skärmar och spendera tiden med era barn istället så kommer allt där som du oroar dig för att räta ut sig och försvinna.

Vill jag verkligen berätta offentligt att min dotter härom kvällen sa att hon tycker att vi aldrig vill leka med henne? Vill jag verkligen låta omvärlden förstå att jag genom att inte leka med henne så mycket som jag borde, inte låter henne utveckla det som är så viktigt och som förmodligen också skulle hjälpa henne att ta steg i sin utveckling som hon annars inte skulle göra? Åtminstone inte i samma takt.

Nej, det kändes betydligt tryggare att låta bli att skriva om mitt förhållande till boken Rätt att leka! Hur barn med autism kan erövra leken hemma, i förskolan och skolan av Maggie Dillner och Anna Löfgren.

Men så ramlade jag in på ännu en i raden av alla de där artiklarna som talar om för oss föräldrar att om vi bara ger våra barn med autism och ADHD bra mat, sömn och minskar deras stress så kommer de må bättre och orka mer. Ibland står det till och med att de inte längre skulle ha npf om man gjorde allt det där. Ungefär så.

I den här artikeln läste jag också om anknytning och vad långvarig stress gör för minnet och kände, än en gång, hur snaran drogs åt kring halsen. Jag gör för lite. Jag borde göra mer. Jag borde. Borde.

Den där jäkla snaran som alltid får mig att inte kunna andas för att tiden i mitt liv som funkisförälder inte räcker till. Den räcker inte till att jobba. Den räcker inte till att ta hand om mig själv. Och den räcker definitivt inte till att sova. Åtminstone inte så mycket som jag borde.

När dottern somnat på kvällarna har vi ungefär två timmar kvar till midnatt. Det är då vi ska hinna avhandla allt det där som är viktigt just nu kring dottern, och sonen, om det finns tid och ork kvar till det. Med nästan sjutton timmar i knoppen är ingen av oss särskilt pigga. Ändå är det den enda tid vi har för att svara på mejl, skriva ansökningar, göra scheman, planera, informera skolan om sånt som är viktigt just nu, stödmaterial, strategier samt avhandla om något särskilt har hänt så att vi kan lära oss och göra bättre nästa gång, förhoppningsvis.

Eller ja, en del av det där gör ju jag på dagarna förstås, de där få timmarna som hon är i skolan, nu när jag inte är där med henne längre, då när de flesta andra föräldrar, till barn utan npf, är på sina arbeten.

Mina dagar är alltså fyllda med rutiner, förberedelser, planering, genomgångar, möten och mat. Ändå känner jag att jag borde göra mer. Jag borde. Borde.

Jag borde minska hennes stress. Jag borde få henne att äta något annat än den där filen som är vad hon livnärt sig på i ett halvår, typ. Jag borde läsa Rätt att leka så att vi bättre kan hjälpa henne att växa genom lek. Jag vet ju hur viktigt det är. Varför gör jag inte mer?

Kvällen efter att hon sa det där med att vi aldrig vill leka med henne ringde telefonen från kortis. Jag trodde hon ville ringa hem för att säga godnatt. Istället fick jag prata med en ur personalen. Fast hen hade lite konstig röst tyckte jag. Sen fick jag prata med tomten också. Tomten berättade för mig att han bodde på Nordpolen. Eller Sydpolen. Det var nog inte så viktigt tydligen. Det var i alla fall kallt där han bodde. Tomten berättade också för mig vad min dotter önskade sig i julklapp. Och det var ju väldigt bra att jag fick veta.

Hihi, det var bara jag. Visste du att det var jag mamma?

Det är en alldeles ny lek det här att hon låtsas vara någon annan. Det är bara några veckor sen hon började med det. Såklart att hon lekt ibland men då alltid med förhandsinformationen så att vi inte skulle råka tro att hon faktiskt är en katt, om det nu skulle vara katt hon skulle leka.

Varje gång hon ringer mig och låtsas vara någon annan så spelar jag med. Jag pratar med henne som om jag pratar med den hon utger sig för att vara. Det är aldrig några långa samtal och det är inte precis någon regelrätt dialog där vi frågar och svarar varandra saker. För så långt har hon inte kommit. Varken i lek eller verklighet.

Varje gång hon "avslöjar" sig så jag ska få veta att det faktiskt inte var tomten som ringde, blir jag lika förvånad. Och varje gång hon frågar om jag visste att det var hon svarar jag samma sak.

Ja älskling, jag visste att det var du.

Min dotter är åtta år och har precis börjat erövra en förmåga som barn utan autism börjar utveckla när de är ungefär runt tre, fyra, fem år. Hon tränar på att låtsas vara någon annan och på att förstå om jag kan veta att det är hon eller inte. För det är inte självklart för henne.

I hennes utveckling är det här ett jättestort kliv.

När jag började analysera hennes uttryck för att vi aldrig vill leka med henne insåg jag plötsligt det självklara. Det där som är som ett signum för min dotter. Som jag borde ha insett och frågat om på en gång. Pratar vi förresten om samma sak?

Min dotter har ett väldigt utpräglat autistiskt tänkande. För henne innebär det att hon är väldigt, väldigt, typ extremt alltså, detaljerad. Ett begrepp som för andra kan innefatta flera olika saker, kan inte det för henne. Om man inte, på ett logiskt plan, har vidgat begreppet för henne redan. Det går inte på automatik.

Hon ser helt enkelt inte samtalen till mig då hon låtsas vara någon annan som en lek. Hon ser inte gångerna som vi springer ikapp eller hoppar i vattenpölar som lek. Hon ser inte gångerna som vi leker tittut, kurragömma, kittlas eller hänger gubbe som att vi leker.

När man leker så leker man med dockor, barbies, gosedjur eller hästar. My little ponys alltså. Figurerna – eller gubbarna, fast det är förstås inga gubbar - prinsessorna, legofigurerns, djuren eller hästarna måste ha en förutbestämd roll. Finnas som en karaktär på en rollista till en film eller serie som hon har sett. Då vet hon hur "figurerna" förväntas agera i leken. Helt enkelt för att hon ännu inte har erövrat förmågan att själv föreställa sig eller att fantisera ihop vad de ska göra.

Det är nog här vi oftast krockar. Jag känner inte alla "hennes" karaktärer som hon vill att jag ska vara och det är inte tillräckligt för henne att jag bara är en rollfigur i taget. Jag ska helst vara tre eller fyra på samma gång. Jag är själv ingen superlekare inom rollekar, och det underlättar inte att jag inte får hitta på. Det flyter inte direkt på om jag uttrycker mig så.

När jag tänker efter så har vi ju faktiskt rätt bra med lekstunder ihop, bra sådana också, trots att det inte ser ut så som BUP, Habilitering eller Autismcenter brukar rekommendera, att man ska ha "barnets stund" tjugo minuter per dag. Vi utgår ifrån där vi är för stunden och skulle vi inte leka hund genom att lägga ut små saker på golvet som hon ska följa ibland, så skulle vi inte komma till sovrummet vissa kvällar.

Vi behöver såklart träna på den lek som hon ger uttryck för att sakna också, hur svårt det än kan kännas. Men, är det inte där själva kärnan är egentligen?

Vi måste träna på att leka.

Träna på att leka? Var är det lustfyllda, spontana och avslappnade i det liksom? Det förväntas vara roligt. Skratt och bus. Istället blir det konstlat, svårt och konfliktfyllt. Framför allt när vi "låser in" oss i att lek bara kan vara en speciell sak. Då blir det sällan varken spontant, lustfyllt eller avslappnat.

Fångar vi stunden och leker där vi är, på den nivån där hon är just nu, så har vi roligt. Då blir det spontant, lustfyllt och avslappnat. Tids nog kommer vi kanske fram till att det släpper med de där andra låtsasleken också.

En sak i taget. Som så mycket annat i mitt liv som förälder till ett barn med autism.

Först ska jag bara börja vidga begreppet lek i hennes värld. Prata om att lek kan innebära olika saker. Så att vi kan vara överens när vi pratar om att leka vad det är vi menar. Det blir nog mindre missförstånd då. Hoppas jag.

Sen ska jag nog ta och läsa den där boken också. För att bättre förstå hur leken påverkar utvecklingen för barn med autism. Hur de genom leken kan få hjälp att utveckla förmågor som de har nytta av också när de inte leker.

.

Här kan du läsa mer om lek och om Maggie och Anna på Speciella som engagerat och lekfullt jobbar för att hjälpa barn med autism erövra leken.

 

 

Barn som väcker funderingar av Gunilla Gerland och Ulrika Aspeflo

Det här var nog en av de första böcker jag läste på min resa i att förstå mer om autism och om min dotter. Först läste jag den rakt igenom. Sen läste jag den igen. Sen slog jag upp avsnitten som gav mig extra mycket och läste dem igen. Sen funderade jag över vad jag kunde använda i just min situation med min dotter.

Efter en flytt och Lillebrors start på en ny förskola noterade jag snabbt att personalen där var mycket intresserade av tydliggörande pedagogik. De gillade att använda saker som förenklade och förtydligade för barnen, oavsett svårigheter inom npf eller inte.

På ett föräldramöte, tror jag det var, pratades det om att det var hög ljudnivå när de var inne på förskolan. Det var inte så lätt för barnen att hålla nere ljudnivån inomhus. Jag tipsade om den här boken och bara några dagar senare satt det uppe flera skalor som blev till visuella verktyg för barnen att förstå vilken ljudvolym som var acceptabel vid olika tillfällen.

Skala som hjälp för att prata om ljudnivå

Jag önskar att fler förskolor och skolor hade den inställning som vi upplevde där.

Det som är nödvändigt för några få är också bra för de flesta andra.

Boken ger inte bara en tydlig bild av vad autism och ADHD är. Den beskriver också olika barns olika beteenden. Vad det kan bero på att ett barn inte klarar att sitta stilla på samlingen och vad man kan göra för att underlätta för barnet.

Den ger tydliga och lättförståeliga beskrivningar av barn som inom förskolan ofta väcker funderingar. Barn med utåtagerande beteende, barn med motoriksvårigheter, svårigheter att kommunicera och barn som har svårt att vara stilla.

Den tar upp att samma beteende hos olika barn kan ha olika orsaker. Att man behöver titta under ytan för att förstå ett barns beteende. Mot slutet av boken är det också ett kapitel med handfasta och praktiska tips.

För egen del var det väldigt mycket som blev tydligt kring min dotters beteenden när jag läste boken, trots att hon ännu inte blivit utredd och jag visste att hon skulle få både diagnosen autistiskt syndrom och ADHD.

Boken gav mig en fantastisk ingång till varför det blev som det blev och hur jag kunde göra för att hjälpa henne. Trots att jag bara var förälder och inte såg mitt barn i förskolemiljön.

Även om boken främst är skriven till pedagoger inom förskolan tänker jag att en hel del pedagoger i de yngre årskurserna i skolan samt föräldrar och anhöriga kan ha nytta av boken.

Förskolan min dotter gick på den här tiden var av den sorten som tyckte att de visste bäst själva. Vi skulle låta dem sköta sitt jobb. Vi fick höra att de aldrig tidigare varit med om att föräldrar påtalat oro om sitt barn.

Det brukar alltid vara vi som får påtala oro till föräldrar.

Det var tydligen skäl nog, som jag och min man uppfattade det, att anse att vår dotter inte alls hade de svårigheter vi försökte förmedla. För de såg inte det vi försökte förklara. Och vad de inte såg, det kunde inte finnas.

Trots vanmakten vi upplevde av att inte bli lyssnade på försökte vi ändå någonstans tro att det handlade om att de inte visste det vi visste. För det var väl klart att de ville hjälpa? Vi insåg att de hade en annan bild av henne än vi och det var ju faktiskt inte så länge sen som vi själva faktiskt tänkt precis så som de gjorde.

Att hon mest bara var viljestark och envis. Om hon bara lär sig att....

I ännu ett försök att nå fram för att vi skulle kunna samarbeta för att hon skulle börja vilja gå till förskolan igen, gjorde jag en ansats på ett möte för att rekommendera personalen att läsa den bok som hjälpt oss så mycket.

Tyvärr var rektorn inte mottaglig på den punkten alls. Jag hann inte ens säga boktiteln till slut innan hon högg av.

Hon väcker inga funderingar.

End of discussion. Hon var rektor och visste hur det låg till och det fick vi bara finna oss i.

Jag hade förståelse för att personalen inte såg de tecken, signaler och symptom på autism som vi föräldrar såg. Jag kunde också förstå att min dotters beteende i förskolemiljön på den tiden antagligen inte skapade så mycket funderingar hos personalen. Vi såg ju själva hur hon förändrades när vi kom innanför grindarna. Hur hon drog på sig en mask för att visa en annan, förväntad, sida av sig själv.

Det som var så mycket svårare att förstå, och som jag forfarande inte har lyckats förlika mig med, var hur hon kunde vara så snabb att avfärda oss. Hur kunde hon vara så säker på att hon hade rätt?

Det faktum att vi var så oense, var det inte skäl nog till att väcka funderingar?

*

Med tanke på att rektorns kommentar "hon väcker inga funderingar" var upprinnelsen till att jag sedan började skriva på boken med samma arbetsnamn, så funderar jag ibland på att hur jag ska återkoppla. Vi var inte kvar där när diagnoserna till slut ställdes och på något sätt skulle det kännas bra att få förklara hur det verkligen låg till med diagnoser, svårigheter och behov.

Kanske skickar jag en bok när den är klar. Kanske låter jag bli.

*

Här kan du köpa ditt eget exemplar av Barn som väcker funderingar. Se, förstå och hjälpa förskolebarn med en annorlunda utveckling. Det är en ny uppdaterad utgåva som kom ut 2015. Jag är sugen på att köpa den, bara för att få de nya avsnitten.

En ihopvikt julstjärna i väntan på att bli upphängd gör sig perfekt ihop med en hög böcker om npf.
En ihopvikt julstjärna i väntan på att bli upphängd gör sig perfekt ihop med en hög böcker om npf.

Jag fick en lysande idé i eftermiddags. Åtminstone tyckte jag det först.

En julkalender. På bloggen. Publicera ett inlägg varje dag fram till jul. Det kunde bli ett sätt att komma igång och skriva igen efter en lite... hur ska jag uttrycka mig nu... en lite... utmanande höst.

Och så tänkte jag lite till. Vad ska jag skriva om då? Ska jag publicera små utdrag av mitt manus som jag skulle ha redigerat under hösten? Nej, det behöver jag nog jobba med lite mer först.

Jag kan skriva om vägen fram till att vi är där vi är idag? Nä, det behöver vara lite korta inlägg, både för att jag ska hinna skriva och för att läsare ska hinna och orka läsa. Ja, en bokrecension om dagen, det blir bra. Böcker som jag gillar och har läst om autism, adhd, specialpedagogiska tips mm. Jag är ju ändå på väg att skriva boktips. Fast, jag har ju faktiskt inte läst alla i bokhögen än och skulle jag verkligen hinna skriva om tjugofyra böcker fram tills jul? Sannolikt inte.

Det är väldigt lätt att hitta ursäkter för att slippa undan de där roliga idéerna. Trots att de faktiskt är både roliga och lockande.

Till slut gav jag upp och tänkte att det nog inte var någon bra idé ändå. Det är ändå den fjärde december redan. Redan försenad liksom.

Ännu ett bra skäl till att låta bli.

Något har ändå fått mig att komma på nya tankar och idéer. Hela tiden. Snacka om att ha olika små figurer på varsin axel (om jag nu varit en person som kunnat föreställa sig de där små olika varelserna) som säger olika saker.

Spela roll om du är sen. Första ljuset tände du inte förrän fyra dagar för sent. Då kan du lika gärna börja med en julkalender den fjärde.

Det är väl bara att gilla läget. Någon kraft inom mig vill att jag ska skriva ett inlägg om dagen fram till jul.

Den sidan av mig som vill ha struktur och ordning anser det viktigt med ett tema. Den sidan kom upp med idén att skriva ett inlägg om dagen om hur man skapar en fungerande morgonrutin. Eller kvällsrutin. Eller hur man arbetar in ett schema över huvud taget. I 24 delar.

Jag är säker på att jag skulle kunna fylla minst två julkalendrar på det temat. Möjligen skulle det bli lite tjatigt. Eller så skulle det bli en hit.

Förmodligen skulle jag inte hinna med. Jag skulle nämligen vilja ta fram bilder på saker som jag har gjort. Det skulle ta mer tid än jag har i mitt schema.

Den sidan som vill berätta om vägen fram till idag insåg att en julkalender ska vara lite positiv och hoppingivande, samtidigt som den ska innehålla spänning och dramatik. Det sista har jag gott om.

Även om det just nu finns delar som är positiva och hoppingivande är allting alldeles för skört för att jag ska kunna vila i det eller måla upp en positiv bild av det. Hur gärna jag än skulle vilja.

Dessutom är jag alldeles för oförberedd och ostrukturerad för att kunna hålla en röd tråd under tjugofyra dagar fram till jul.

Eller, okej då. Tjugo dagar.

Ni får helt enkelt hålla till godo med vad som bjuds och ta det som det kommer. Förmodligen blir det en salig blandning av bildstöd, hur vi jobbat under hösten, förberedelser, lucior, tomtar och pepparkaksbak. Scheman, förskolor, skolor, strategier och så kanske en och annan bokrecension.

Ambitionen är en julkalender med 24 inlägg. Eftersom jag började några dagar sent blir det lite tätare i början för att sen bli ett inlägg om dagen.

En annorlunda vardag ger en annorlunda julkalender.

 

Jag trillade rakt in i frågespelet När & fjärran till lunchen. Inte så att spelplan och alla spelpjäser var uppställda utan det gick till som så att hon läste frågorna och vi skulle svara. Mormor, jag och Pappan. Lillebror var försjunken i sitt med hörlurar på, så som han gör eftersom han tycker det är jobbigt med störande ljud.

Det var noga att vi inte svarade rakt ut. Vi skulle räcka upp handen och vänta på att få svara. Glömde vi fick vi börja om.

Pappan och jag var lite granna uppe i annan planering när vi satte oss vid bordet, eftersom det är ett hårt eftersatt arbete här hemma och vi försöker få mycket gjort när mormor är på plats, så emellanåt glömde vi bort oss och var inte riktigt uppmärksamma. 

Då fick vi bannor för att vi inte lyssnade.

Hon hade förstås alldeles rätt. Spelar vi tillsammans så ska vi naturligtvis lyssna och vara uppmärksamma. Det var bara det att vi aldrig hade överenskommit att vi skulle spela spel eller svara på frågespelsfrågor, just den här lunchen – ofta gör vi det då det är ett bra tillfälle till samspel hemma hos oss – så jag hade lite svårt att hålla fokus på spel just idag.

För henne är det hennes aktivitet och tankar som kommer först. Alla gånger. Det är hon som är i centrum. Inte för att hon inte bryr sig om andra, för det gör hon absolut, utan för att hon inte förstår eller kan sätta sig in i andras tankar, känslor och intentioner. 

Inte ens om jag berättar att jag är upptagen med  annat har hon lätt att förstå varför jag inte kan göra det som hon vill, på en gång.

Det är den ena delen. Den andra är att förstå att andra inte förstår vad hon har tänkt. Att förstå att hon behöver berätta vad hon tänker eller känner. 

Det hon vet tror hon att alla andra också vet.

– Jag var inte med på att vi skulle spela idag så jag har lite svårt att fokusera på spelet just nu, sa jag efter en stund.
– Men jag tycker faktiskt inte det är roligt att bara ställa fråga till mormor. 

Det kan förstås stå för flera saker. Men det är såna tillfällen jag måste lära mig att inte skratta åt vad hon säger. För, att jag skrattar för att hon alltid i efterhand är så tydlig som bara hon kan vara med vad som är viktigt för henne och för att jag älskar henne för att hon är precis så där exakt och tydligt, det förstår ju inte hon.

Så såg jag att hennes blick riktad mot mig inte alls såg mig och att tårarna var nära. Då reste jag mig, gick till hennes plats och kramade om henne.

– Förlåt att jag skrattar hjärtat. Jag skrattar för att du är så underbar, för att du lär mig så mycket och för att du berättar för mig vad som är viktigt för dig. Jag älskar dig!

Då tog hon ett djupt andetag och kröp lite närmare. Sen kunde vi gå vidare. Tills hon efter en minut kom på något nytt att göra och lämnade bordet. Utan att säga vad hon skulle göra, eller att hon var klar.

Kärlek.