Etikettarkiv: böcker

 

Utsatta föräldrar av Lennart Lindqvist
Utsatta föräldrar av Lennart Lindqvist. Jag kommer inte skriva mycket om den alls. Jag hade den hemma ett tag och jag började läsa. Sen orkade jag inte. Det var för tungt. Det påminde för mycket om min egen situation. Och just då var jag inte mottaglig för att läsa om den också.

Tröttheten. Stressen. Utmattningen. Utsattheten.

Sen ska ärligt skrivas att det inte precis finns oceaner av tid att läsa då jag inte somnar innan jag läst första sidan till slut. Det blir väldigt svårt att få ett sammanhang av en bok på det sättet.

Boken har fyra indelningar, Sorger och bekymmer, Hopp och framtidstro, Bemötande – både av personer med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar men också bemötande av föräldrar – och sen en sista del med några sammanfattande tankar.

Boken börjar med att författaren Lennart Lindqvist har skrivit en vägledning inför läsning av boken. Där berättar han om indelningarna han har gjort, varför han valt att göra så. Han ger också korta förklaringar till varje kapitel och mot slutet skriver han också att han är införstådd i att det kan verka deprimerande när två kapitel samlar en stor mängd negativa symptom och bekymmer som föräldrar kan drabbas av. Han skriver också att boken är tänkt till föräldrar som varit med ett tag samt till alla som möter föräldrar i sin yrkesroll.

"Har du råkat skaffa den här boken när ditt barn alldeles nyss har fått en diagnos så råder jag dig att vänta lite med att läsa den, eller hoppa till kapitel nio på sidan 226 och läsa endast det först."

På Pavus Utbildning kan du läsa nedanstående läsarröster. Där kan du också beställa ditt eget exemplar av boken. Till dig själv eller till någon du tror skulle ha nytta av att läsa den.

Boken "Utsatta föräldrar" av psykologen Lennart Lindqvist riktar sig såväl till föräldrar som har erfarenhet av att kämpa för att deras barn med funktionsnedsättning ska få stöd som till alla som möter dessa föräldrar i sin yrkesroll.

Läsarröster:
"Utsatta föräldrar ger en utmärkt kunskapsöversikt om neuropsykiatriska diagnoser och om de svåra och oönskade konsekvenser som kan uppstå när kunskap saknas hos de myndigheter och vårdenheter som ska utgöra våra stöd- och skyddssystem. Boken är dessutom både en grundbok och ett uppslagsverk i ämnet för "alla", samtidigt som det är en handbok och självhjälpsbok för föräldrar som imponerar med sin bredd, sitt djup och praktiska tillämpning.
Författaren har fångat och satt ord på mitt eget utsatta föräldraskap vilket varit svårt känslomässigt men jag lämnas inte ensam i vanmakt, utan har fått mängder med viktiga insikter och konkreta användbara råd och metoder för stresshantering och mental mobilisering. Jag har har med god behållning hoppat mellan kapitlen.
Trots allvaret och de svåra problem som författaren beskriver i sin 25 år longitudinella studie av föräldrar till barn med neuropsykiatriska diagnoser, är det ändå hoppet, styrkan och möjligheterna som färgar mig.
Boken är viktig och jag rekommenderar den starkt till alla föräldrar som levt med vetskap om sina barns diagnoser en längre tid, och till dem som möter dessa föräldrar och deras ungdomar och vuxna barn i sitt yrkesliv. Det är det bästa jag läst inom området och jag kan inte föreställa mig ett viktigare litteraturbidrag till både socionom- och psykologiprogrammen samt lärar- och läkarutbildningen."
Malin Widerlöv

"Psykologen Lennart Lindqvist beskriver, i denna bok såväl genom sin egen erfarenhet som med andra föräldrars berättelser, hur det känns att vara en utsatt förälder. Att ha ett barn som behöver stödinsatser av samhället innebär en sårbar position. Den torktumlare av känslor - sorg, skam, oro, rädsla - som det väcker hos många föräldrar beskrivs på ett sätt som berör.
Bemötandet från olika myndighetspersoner kring barnet är avgörande. Hur det kan se ut när det inte fungerar beskrivs på ett tankeväckande sätt, men i boken finns också konkreta råd om hur skola, socialtjänst och andra kan förbättra bemötandet och skapa bättre möten med föräldrar. Boken lyfter fram många frågeställningar och bitvis väcker den starka känslor, men den ger också råd och tips hur man kan hantera stress. De viktiga kapitlen i avsnittet "Hopp och framtidstro" balanserar den tunga bild som framkommer i andra kapitel.
Jag vill rekommendera alla som möter föräldrar till barn med neuropsykiatriska funktionsnedsättningar att läsa denna bok."
Anna Sjölund , beteendevetare och handledare  

Någon gång, när vi är mindre utsatta och när jag har mer ork till att läsa, då ska jag ta mig igenom den här boken också. Eller också ska jag, precis som det står i ett stycke i bokens inledning, ta en liten bit i taget. För att veta vad det är jag rekommenderar.

"Se boken som en liten uppslagsbok om föräldrar till barn med neuropsykiatriska svårigheter."

.

Barn som bråkar av Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman

En julkalendervecka med fokus på boktips. Några korta. Några lite längre.

Jag börjar med boken Barn som bråkar av Bo Hejlskov Elvén och Tina Wiman. Att hantera känslostarka barn i vardagen står det som undertext.

För min åttaåring räckte det att se boktiteln för att säga jag vill inte prata mer när boken kom härom dagen.

Jag lyckades behålla hennes uppmärksamheten så pass länge så jag i alla fall hann säga en sak innan hon gick.

– Den är för oss föräldrar. Den är för att vi vuxna ska lära oss och träna på hur vi ska göra för att det inte ska bli bråk.
– Jaha, får jag gå nu? svarade hon och verkade i alla fall lugnas lite av mitt svar.

Jag tror att för barn som det alltid stormar lite extra omkring är det nog extra viktigt att vi vuxna påtalar vårt ansvar i situationer som uppstår. Barnen gör faktiskt så gott de kan. Därför var det viktigt för mig att hon inte gick därifrån i tron att jag skulle läsa en bok om att barn bråkar. Jag ville vara säker på att hon (så säker som det nu går att vara) förstod att det inte är hennes ansvar. Det är vårt ansvar att hjälpa henne, så att vi slipper bråka.

Och nu till alla de som säger att bråk är en del av livet. Om man inte bråkar kan man inte bli sams osv. Javisst är det så. Även här finns det nyanser i tillvaron. Vi bråkar på olika sätt och vi bråkar om olika saker. Med barn med autism, för att inte tala om ADHD, så händer det saker man annars inte riktigt tänkt sig. De utmanar mer än de flesta. De stormar mer än de flesta. Om vi som vuxna runt barnen lär oss hur vi ska ligga steget före och anpassa och förbereda, för att barnet ska hantera sin vardag, då tror jag vi kan minimera en hel del bråk. Om man slipper lägga energi på bråk och att lösa konflikter får man mer energi till att utvecklas och växa.

Jag har alltså inte hunnit läsa boken själv än. Den är nämligen ganska färsk på marknaden och damp ner i min brevlåda så sent som i fredags. De korta utdrag jag har läst är däremot mycket lovande och tilltalar hur jag tar till mig information. Korta avsnitt som beskriver ett scenario och sedan några förklarande stycken som hjälper läsaren att förstå och tänka om. Mycket pedagogiskt upplägg.

För egen del är det oftast först när jag väl har förstått varför en situation har uppstått som jag har kunnat hitta vägar runt låsningen, härdsmältan eller utbrottet. Visst, jag har kunnat ta mig förbi det där och då, när allt har lagt sig. Men att ligga steget före för att undvika att hamna i samma situation igen, det har jag bara lyckats med när jag väl har förstått varför motstånden uppstått.

Det ska bli mycket spännande att läsa Tinas och Bos beskrivningar av och förklaringar kring känslostarka barn i vardagen.

 

Utdrag ur boken Barn som bråkar

 På Adlibris kan du beställa ditt eget exemplar.

 

En hög med böcker fylla med inspiration, motivation och insikter.

Jag har en hel hög med böcker som jag samlat på mig genom åren. Av naturliga skäl handlar de flesta om autism. Men några handlar också om ADHD.

En del har jag läst en gång. De som är skrivna för barn har vi läst flera gånger. Några väntar fortfarande på att bli lästa och andra använder jag mer eller mindre som uppslagsverk.

Under veckan som kommer ska jag försöka skriva lite om vilka böcker jag gillar mest, vilka som gjort mest nytta för mig och varför jag rekommenderar just dem.

Jag hoppas att det kan komma någon annan till nytta.

En ihopvikt julstjärna i väntan på att bli upphängd gör sig perfekt ihop med en hög böcker om npf.
En ihopvikt julstjärna i väntan på att bli upphängd gör sig perfekt ihop med en hög böcker om npf.

Jag fick en lysande idé i eftermiddags. Åtminstone tyckte jag det först.

En julkalender. På bloggen. Publicera ett inlägg varje dag fram till jul. Det kunde bli ett sätt att komma igång och skriva igen efter en lite... hur ska jag uttrycka mig nu... en lite... utmanande höst.

Och så tänkte jag lite till. Vad ska jag skriva om då? Ska jag publicera små utdrag av mitt manus som jag skulle ha redigerat under hösten? Nej, det behöver jag nog jobba med lite mer först.

Jag kan skriva om vägen fram till att vi är där vi är idag? Nä, det behöver vara lite korta inlägg, både för att jag ska hinna skriva och för att läsare ska hinna och orka läsa. Ja, en bokrecension om dagen, det blir bra. Böcker som jag gillar och har läst om autism, adhd, specialpedagogiska tips mm. Jag är ju ändå på väg att skriva boktips. Fast, jag har ju faktiskt inte läst alla i bokhögen än och skulle jag verkligen hinna skriva om tjugofyra böcker fram tills jul? Sannolikt inte.

Det är väldigt lätt att hitta ursäkter för att slippa undan de där roliga idéerna. Trots att de faktiskt är både roliga och lockande.

Till slut gav jag upp och tänkte att det nog inte var någon bra idé ändå. Det är ändå den fjärde december redan. Redan försenad liksom.

Ännu ett bra skäl till att låta bli.

Något har ändå fått mig att komma på nya tankar och idéer. Hela tiden. Snacka om att ha olika små figurer på varsin axel (om jag nu varit en person som kunnat föreställa sig de där små olika varelserna) som säger olika saker.

Spela roll om du är sen. Första ljuset tände du inte förrän fyra dagar för sent. Då kan du lika gärna börja med en julkalender den fjärde.

Det är väl bara att gilla läget. Någon kraft inom mig vill att jag ska skriva ett inlägg om dagen fram till jul.

Den sidan av mig som vill ha struktur och ordning anser det viktigt med ett tema. Den sidan kom upp med idén att skriva ett inlägg om dagen om hur man skapar en fungerande morgonrutin. Eller kvällsrutin. Eller hur man arbetar in ett schema över huvud taget. I 24 delar.

Jag är säker på att jag skulle kunna fylla minst två julkalendrar på det temat. Möjligen skulle det bli lite tjatigt. Eller så skulle det bli en hit.

Förmodligen skulle jag inte hinna med. Jag skulle nämligen vilja ta fram bilder på saker som jag har gjort. Det skulle ta mer tid än jag har i mitt schema.

Den sidan som vill berätta om vägen fram till idag insåg att en julkalender ska vara lite positiv och hoppingivande, samtidigt som den ska innehålla spänning och dramatik. Det sista har jag gott om.

Även om det just nu finns delar som är positiva och hoppingivande är allting alldeles för skört för att jag ska kunna vila i det eller måla upp en positiv bild av det. Hur gärna jag än skulle vilja.

Dessutom är jag alldeles för oförberedd och ostrukturerad för att kunna hålla en röd tråd under tjugofyra dagar fram till jul.

Eller, okej då. Tjugo dagar.

Ni får helt enkelt hålla till godo med vad som bjuds och ta det som det kommer. Förmodligen blir det en salig blandning av bildstöd, hur vi jobbat under hösten, förberedelser, lucior, tomtar och pepparkaksbak. Scheman, förskolor, skolor, strategier och så kanske en och annan bokrecension.

Ambitionen är en julkalender med 24 inlägg. Eftersom jag började några dagar sent blir det lite tätare i början för att sen bli ett inlägg om dagen.

En annorlunda vardag ger en annorlunda julkalender.

Ibland är ett hjälpmedel en timstock eller något annat som visar hur tiden går. Ibland är det ett schema, bilder eller text, med en övergripande struktur. Ibland behöver man göra ett schema för separata rutinsituationer som saker som ska göras på morgonen eller kvällen, eller vilka saker man behöver komma ihåg att göra när man går på toaletten. Kan man inte automatisera, dvs att det går automatiskt att man drar upp byxorna när man är klar, att man torkar händerna efter man tvättat dem och att man spolar efter sig när man är färdig, så kan man må bra av att få bilder som stöd för de olika stegen. Att barn inte tvättar händerna eller tar tvål, kan förstås också vara för att de helt enkelt inte förstår vitsen, men ibland tror jag det också handlar om att inte komma ihåg vad man förväntas göra.

Ibland är ett hjälpmedel en bok som beskriver en annan person som har samma svårigheter som barnet själv, eller en vuxen med för den delen.

coolt_med_adhd_framsida

Jag har just läst boken Coolt med ADHD tillsammans med båda mina barn. Flickan sju och Pojken fem. Flickan går just nu omkring med en massa frågor och funderingar, att hon inte vill ha ADHD, utan vill vara som sina kompisar i klassen som inte har det, och att det är orättvist mm. Det är en utmaning att beskriva de positiva delarna för henne, för att inte tala om hur knepigt det är att beskriva vad det är hos Flickan som är just ADHD eller autism. Det går inte alltid att helt och hållet särskilja vad som är vad. Ibland kan det också vara ganska utpekande att säga just vad hos barnet det är som är svårt. Då tror jag på att genom bok förklara hur det kan vara för andra. På så vis blir det också mindre ensamt. Boken beskriver tydligt de saker som Alice i boken kämpar med. Men också hur bra och lite spännande det sen kan kännas när fröken hjälper till att lyfta fördelarna med att ha just ADHD. Alice har gått några år i skolan redan, vilket Flickan inte har. Hon har också svårt att sätta boken i samband med sig själv och att känna igen vad som händer mellan Alice och hennes mamma. Som förälder kan jag däremot känna igen många situationer och den gav mig en större insikt, även om jag själv kanske borde veta det, i hur Flickan kanske också tänker i situationer när det blir bråk och tjafs och istället bara en massa tillsägelser.

Ett bok som hjälpmedel kan också med fördel användas genom att skolans personal också läser de böcker som barnen själva uppskattar om sina funktionsskillnader.

Neurobloggarnas sida på Facebook kan du läsa fler inlägg om Hjälpmedel. Bland annat skriver Unik Familj om hur olika bildstöd och scheman måste göras för att det ska bli rätt för det individuella barnet. Det inlägget kan du läsa om här.