Etikettarkiv: npf

Jag har tänkt länge på hur jag ska ta mig tillbaka och skriva här lite oftare. Jag vill skriva och jag har saker att skriva om, men det är som att något ligger i vägen. Kanske behöver jag skriva av mig kring varför jag plötsligt slutade.

Du känner säkert igen det där när man tänker att man ska ringa en vän man inte pratat med på länge. Det var så länge sen man pratade så man tycker inte att man har tid att ringa. Det är som att allting man inte har pratat om ligger i vägen för att ens leta fram numret och ringa. Och så skjuter man på det ett tag till.

För mig blir ingenting gjort när saker ligger i vägen. Jag måste rensa ut det som ligger i vägen först. Jag hann fylla 40 innan jag lärde mig att det är så jag funkar. Så, nu skriver jag ett inlägg om de senaste två årens innehåll, delar av dem åtminstone, så får vi se om det blir lättare att komma igång sen.

På nyåret -16 körde jag huvudet rakt in i väggen efter en höst med full närvaro på dotterns skola. Skolan hade vid läsårsstart inte anpassat efter de behov man under åk 1 hade konstaterat fanns och att lämna henne där själv hade inte fungerat. Hon fick till slut en heltids resurs, men det tog en termin innan vi hittade en grund vi vågade lita på ett tag. Efter jullovet skulle jag åka iväg till distansutbildningen jag påbörjat under hösten och jag kunde bara inte förmå mig själv att boka tågbiljett. Jag insåg att tre dagar i en lektionssal med mycket liten tid för mig själv inte skulle fungera. Jag kunde inte heller förmå mig att stanna hemma för allt jag ville göra var att få sova. Så jag tog bilen tidigt en morgon och åkte till en närliggande stad och checkade in på ett litet hotell redan före lunchtid. La mig och sov och där blev jag kvar i två nätter.

Det var bara början på den återhämtning jag ännu inte är fullt återhämtad ifrån, även om jag får vardagen att gå ihop betydligt bättre nu än jag gjorde det första och andra året. För mig har vägen upp till ytan gått i perioder om mellan tre till sex månader då jag stått kvar på en och samma nivå innan jag kunnat ta ett nytt steg uppåt i ork. Den första perioden sov jag bara. Så snart barn var lämnade på sina skolor la jag mig i soffan och där jag låg tills barn skulle hämtas igen. Efter den perioden byggde jag pussel, på pussel, på pussel. En perfekt sysselsättning för att sortera intryck och få ordning på tankar. Systematiskt sorterande av bitar som hörde ihop för att sen bygga en liten bit i taget.

När pusselperioden tog slut efter några månader övergick till att rensa ogräs på tomten. Det var också först då jag orkade bli lite mer fysiskt aktiv. Det var inte nödvändigtvis det viktigaste ogräset som rensades utan även här blev det ett systematiskt rensande, bara för att få göra något där jag inte behövde tänka så mycket på vad jag skulle göra. Parallellt med pusslandet hade jag börjat sträcktitta på Netflixserier. Detta fortsatte jag med under hösten, falskt förvissad om att flickan fortsatt hade en fungerande situation i skolan.

Att jag fick ett helt år av återhämtning i så lugn takt var till stor del tack vare att flickans resurs i skolan såg till att hon hade det bra där. Jag behövde inte lägga så mycket kraft på att få omgivningen att förstå vilket stöd hon behövde. Detta trots att hennes svårigheter, precis som innan, var näst intill osynliga utanför hemmet. Om man inte visste vad man skulle titta på.

För våra osynliga flickor hänger en fungerande skolsituation nästan uteslutande på den eller de personer som finns allra närmast flickan. Den som skapar en relation fylld med respekt och tillit, som ger barnet uppmärksamhet på "rätt" sätt, får barnets tillgivenhet och förtroende. För mig är det oftast bara de gånger hon har just någon av dessa sällsynta personer nära sig, som jag klarar att slappna av och veta att hon är i trygga händer. Det beror inte på att jag är misstänksam i min läggning. Det beror på att jag har fått samla ihop spillrorna alltför många gånger i perioder då hon inte haft turen att ha ett sådant hjälpjag i närheten.

Med ett hjälpjag som lyckas skapa en trygg resurs-elevrelation är det vanligt att flickan blomstrar och tar till och med stora kliv framåt. Hjälpjaget behöver inte längre finnas lika nära, eftersom de har skapat ett osynligt band av trygghet mellan sig. Flickan vet att resursen alltid finns i närheten och har lärt sig att lita på att hen finns där och förbereder och fångar upp när det behövs. Ibland fungerar det till och med så pass bra så att andra på skolan kan ha svårt att se att elevens fortsatta behov av en personlig och nära resurs.

När resursen blev gravid låg vi på för att få till en bra och trygg övergång mellan resurser. En lång inskolning skulle behövas, man skulle använda sig av samma metod vi gjort när resursen hade börjat under hösten -15. Dessvärre hade det nog fungerat alldeles för bra tillsammans med den nu gravida resursen så skolan hade lurats att tro att det skulle gå lättare denna gång. Det sas att flickan nu var tryggare med klasskamrater och mentor, så det skulle nog bli bra trots kort inskolning och näst intill ingen överlämning resurserna emellan.

Trots alla möten vi haft där vi förvarnat om riskerna med utmattning, vikten av att ligga många steg före etc hade inte haft önskvärd effekt. Utmattningen var ett faktum i slutet på åk 3. Parallellt med att kämpa med återhämtning har vi hela det här läsåret också kämpat för att skapa rätt förutsättningar på skolan för att hon ska kunna komma tillbaka.

Dessvärre är vi längre ifrån en fungerande skolgång nu än vi var efter sommaren då hon ville komma tillbaka, men det inte fanns några förberedelser för det. Det var tur jag fick det där första året att verkligen vara sjuk på, för det senaste har erbjudit allt annat än återhämtning. Hur vi ska ta oss vidare om vi får ett nej på den skolplacering som är ett måste till hösten vågar jag inte ens tänka på nu.

Med detta skrivet har jag i alla fall förhoppningen att jag lyckats bryta min egen tystnad så jag får lättare att återkomma lite oftare med inlägg. Både kortare och längre.

På återhörande snart, hoppas jag.

En ihopvikt julstjärna i väntan på att bli upphängd gör sig perfekt ihop med en hög böcker om npf.
En ihopvikt julstjärna i väntan på att bli upphängd gör sig perfekt ihop med en hög böcker om npf.

Jag fick en lysande idé i eftermiddags. Åtminstone tyckte jag det först.

En julkalender. På bloggen. Publicera ett inlägg varje dag fram till jul. Det kunde bli ett sätt att komma igång och skriva igen efter en lite... hur ska jag uttrycka mig nu... en lite... utmanande höst.

Och så tänkte jag lite till. Vad ska jag skriva om då? Ska jag publicera små utdrag av mitt manus som jag skulle ha redigerat under hösten? Nej, det behöver jag nog jobba med lite mer först.

Jag kan skriva om vägen fram till att vi är där vi är idag? Nä, det behöver vara lite korta inlägg, både för att jag ska hinna skriva och för att läsare ska hinna och orka läsa. Ja, en bokrecension om dagen, det blir bra. Böcker som jag gillar och har läst om autism, adhd, specialpedagogiska tips mm. Jag är ju ändå på väg att skriva boktips. Fast, jag har ju faktiskt inte läst alla i bokhögen än och skulle jag verkligen hinna skriva om tjugofyra böcker fram tills jul? Sannolikt inte.

Det är väldigt lätt att hitta ursäkter för att slippa undan de där roliga idéerna. Trots att de faktiskt är både roliga och lockande.

Till slut gav jag upp och tänkte att det nog inte var någon bra idé ändå. Det är ändå den fjärde december redan. Redan försenad liksom.

Ännu ett bra skäl till att låta bli.

Något har ändå fått mig att komma på nya tankar och idéer. Hela tiden. Snacka om att ha olika små figurer på varsin axel (om jag nu varit en person som kunnat föreställa sig de där små olika varelserna) som säger olika saker.

Spela roll om du är sen. Första ljuset tände du inte förrän fyra dagar för sent. Då kan du lika gärna börja med en julkalender den fjärde.

Det är väl bara att gilla läget. Någon kraft inom mig vill att jag ska skriva ett inlägg om dagen fram till jul.

Den sidan av mig som vill ha struktur och ordning anser det viktigt med ett tema. Den sidan kom upp med idén att skriva ett inlägg om dagen om hur man skapar en fungerande morgonrutin. Eller kvällsrutin. Eller hur man arbetar in ett schema över huvud taget. I 24 delar.

Jag är säker på att jag skulle kunna fylla minst två julkalendrar på det temat. Möjligen skulle det bli lite tjatigt. Eller så skulle det bli en hit.

Förmodligen skulle jag inte hinna med. Jag skulle nämligen vilja ta fram bilder på saker som jag har gjort. Det skulle ta mer tid än jag har i mitt schema.

Den sidan som vill berätta om vägen fram till idag insåg att en julkalender ska vara lite positiv och hoppingivande, samtidigt som den ska innehålla spänning och dramatik. Det sista har jag gott om.

Även om det just nu finns delar som är positiva och hoppingivande är allting alldeles för skört för att jag ska kunna vila i det eller måla upp en positiv bild av det. Hur gärna jag än skulle vilja.

Dessutom är jag alldeles för oförberedd och ostrukturerad för att kunna hålla en röd tråd under tjugofyra dagar fram till jul.

Eller, okej då. Tjugo dagar.

Ni får helt enkelt hålla till godo med vad som bjuds och ta det som det kommer. Förmodligen blir det en salig blandning av bildstöd, hur vi jobbat under hösten, förberedelser, lucior, tomtar och pepparkaksbak. Scheman, förskolor, skolor, strategier och så kanske en och annan bokrecension.

Ambitionen är en julkalender med 24 inlägg. Eftersom jag började några dagar sent blir det lite tätare i början för att sen bli ett inlägg om dagen.

En annorlunda vardag ger en annorlunda julkalender.