Etikettarkiv: strategier

 

Ibland är det som att hitta rena rama trollformeln.

Jag: Det står här att djuren på Hay Day saknar dig.

Hon: Va? 

Lillebror: Då saknar nog mina djur mig också. 

De sliter sig från spelet i soffan och rusar till bordet.

Båda: Åhhh, vi måste dit och hälsa på dem. 

Och jag bara, vad hände? Jag är ju inte ens klar med maten än.

 

2 Kommentarer

Vi sitter i bilen och pratar om hur datorprogram och appar fungerar. Flickan undrar hur man egentligen kan göra en app och hur hon på iPaden kan se en app. Jag förklarar att det sitter någon vid en dator och skriver in bokstäver, siffror och tecken i olika kombinationer. Säger jag att de skriver in koder är för komplicerat, jag måste säga exakt det som är, inte bunta ihop och tänka att hon förstår sammanhanget.

Vi kommer precis ifrån ett möte med en fantastisk specialpedagog på habiliteringen, där Flickan fått svara på frågor om känslor som glad, rädd, arg och ledsen. Tanken är att föra in termometern i begreppet för att hon ska med tiden ska lära sig att känslor kan vara olika starka. Själv har jag sen länge förstått att för Flickan är känslor av eller på. Hon har inte konceptet att känslor kan vara olika starka. Det är alldeles för komplicerat och ologiskt. Vi samtalar oftare om hur hus är byggda och att Sverige borde finnas överallt, för här finns inga jordbävningar.

Det är ingen skillnad idag när specialpedagogen ställer frågorna. Om Flickan har den efterfrågade känslan, pekar hon på termometerns tia, även om hon naturligtvis gjort om den så den går till tolv, varför har de annars gjort så många streck vid sidan, liksom? På alla andra frågor svarar hon "vet inte" genom att skriva det på pappret. Ju längre vi kommer i arbetsmaterialet desto mer inser jag att hon inte alls förstår frågorna. Hon vet inte vad orden hon förväntas svara på betyder, därför blir svaret "jag vet inte." Specialpedagogen utbyter blickar med mig när Flickan inte ser som bekräftar de stora svårigheter hon kämpar med, men som den som inte tittar ritktigt nära kan förstå.

"Men hur kan du veta allt det där mamma", utbrister hon när jag är klar med min beskrivning av apparnas uppkomst.
"Jag har gått i skolan. Och så har jag läst en massa", om sånt som jag är intresserad av, men det säger jag inte, för det hade hon inte förstått. "Och så gör jag som du. Jag frågar om saker jag är nyfiken på. Då lär jag mig saker."
"Jag vet i alla fall varför vi har en cirkel på vår skolgård."
"Jaså, varför då?"
"För att om man inte har någon att leka med, kan man ställa sig i den, och då kan andra gå dit och fråga om de vill vara med och leka."
"Det är ju bra. Har du ställt dig där någon gång då?"
"Nej."

Här blir jag lite nyfiken på vad mer som gömmer sig här bakom, hur mycket av detta koncept hon verkligen har förstått, så jag bestämmer mig för att fråga vidare.

"Har du sett någon annan stå där någon gång då?"
"Nej. Jag antar att det är för att alla alltid har någon att vara med."
"Det är väl bra", svarar jag och tror att vi är klara. Men så fortsätter hon, utan att direkt binda samman med det hon sa dessförinnan. Jag drar mina egna trådar.
"En dag kom X och sa att hon inte hade någon att leka med."
"Vad sa du då?"
"Jag sa att hon kunde gå och ställa sig i cirkeln."

Att hon sitter bakom mig i bilen hjälper mig att dölja leendet som kommer sig av kärleken till denna lilla varelse. Ser hon att jag ler nu tar hon det som en förolämpning.

"Sen gick jag till cirkeln och frågade om hon ville vara med och leka", fortsätter hon lika självklart som att alla hus har tak.
"Kunde du inte frågat om hon ville vara med och leka på en gång?", frågar jag varpå vi hamnar i diskussionen att X faktiskt inte frågade om hon fick vara med och leka. Jag säger att X kanske tycker det är svårt att fråga. Kanske är det läskigt att få ett nej, och då är det lättare att bara säga att hon inte har någon att leka med. Men så plötsligt slår det jag inte haft en tanke på att jag skulle behöva förklara.
"Men du, när X sa jag har ingen att leka med, så var det hennes sätt att fråga om hon fick vara med."
Allt det glada och eftertänksamma byts mot en plötsligt ilska och förebråelse mot mig.
"Varför har du aldrig berättat det?"

***

Personligen har jag inga som helst problem att förstå att kompisen blev sur och inte alls hade lust att leka när Flickan sen kom och frågade. Flickan själv visste bara vad hon förväntas göra i situationen när någon står i cirkeln. Hon kunde inte sätta i sitt sammanhang att X´s kommentar betydde någonting annat än ett påstående om att hon inte hade någon att leka med.

Det är ofta precis så här det blir med barn som har svårt att förstå någonting annat än just precis det som sägs. Strikt regelmässigt lär de sig hur man ska göra.

  1. Vill man leka med någon så frågar man "får jag var med och leka?"
  2. Har man ingen att leka med kan man ställa sig i cirkeln.
  3. Ser man någon stå i cirkeln frågar man om de vill vara med, så de slipper vara ensamma.

Allt annat som sägs utanför vad de regelmässigt fått nöta in, ända sedan förskoleåren, om hur man är en bra kompis, är som att prata ett annat språk. Varje situation är en egen händelse och måste förklaras med en egen regel. Det som för utomstående kan låta komiskt och lite lustigt är i själva verket både sorgligt och lite tragiskt. Dessa flickor är ofta så otroligt skickliga på att dölja allt de inte förstår. Har de inte någon vid sin sida som tar sig tid att lyssna och som kan lägga ihop pusselbitarna till en helhet, lever de år efter år i ovisshet och hamnar hela tiden i konflikter och riskerar av kompisar hamna utanför för att de beter sig konstigt.

 

 

2 Kommentarer

I flickans diagnoser ligger per automatik att hon har svårt att reglera sig själv (ADHD). Det innebär att när hon blir glad och exalterad finns det inte några gränser för glädjen och hon kan springa och skutta omkring tills det ibland också går över styr åt något håll. Samma gäller när hon är trött och blir arg. Då finns det inga (eller få) gränser för ilskan och vad hon tar sig till.

Naturligtvis är det okej att bli arg, det blir vi alla då och då (vissa oftare än andra). Det är vad man gör av ilskan som är bra att lära sig strategier kring tänker jag. Och att med tiden förhoppningsvis lära sig förstå innan urladdningen kommer så att man kan välja andra alternativ. För, även om vi har rätt att bli arga och det ibland är nödvändigt för att avreagera sig, innebär det också ofta ett nederlag eller misslyckande de gånger som ilskan går över styr.

Jag har känt ett tag att det skulle underlätta både för henne, och oss, om hon fick större förståelse för att det finns olika lägen i samma känsla. Ibland har jag använt mig av termometern från KAT-kitet, och hon väljer i stort sett alltid glad bild och sätter på tio, oavsett i vilket känslotillstånd hon befinner sig. Förra veckan var ett tillfälle då hon väldigt tydligt var i ett tillstånd före lunch och ett annat efter lunch.

IMG_1032

För att testa hur hon själv såg på det tog jag fram den här skalan av känslor. Vi som iakttagit henne hade valt den rosa för "dåligt" för tiden före lunch och den gröna bilden för "jättebra" för tiden efter lunch. Själv skattade hon sig på "ok". Hon förstod inte skillnaden alls i humörväxlingarna. Eller, så ville hon bara inte svara på det för att frågan var för svårt ställd.

En annan sak som är svår är att förstå att allt vi gör tar eller ger energi. Ibland har jag lagt upp bilder som på en samtalsmatta för att värdera vad i skolan eller förskolan som varit plus eller minus. Det har funkat okej, men också egentligen varit för svårt har jag märkt. Vi behöver börja med att förstå att ibland kostar aktiviteter vi gör energi och när vi vilar eller t.ex äter så får vi energi.

Flickan har en egen iPad och har börjat förstå konceptet att för att kunna fortsätta titta på den så måste den laddas. Själv har jag noterat att hon blir stressad över när batteriet börjar ta slut, för då kan hon inte titta så länge som hon vill på den.

Jag har därför gått och tänkt ett tag att "man skulle prata om det som att det är ett batteri på något sätt". Men eftersom jag själv har lite svårigheter med föreställningsförmåga och att komma till skott har det stannat vid att vara en av alla tankar där uppe i huvudet. Så pratade jag över nätet med Lina som har sidan Kaosteknik, härom kvällen. Vi utbytte erfarenheter och idéer och vips kom hon upp med en bild till mig kring hur batteriet skulle kunna se ut. Någon dag senare hade hon tagit fram en pdf som nu går att ladda ner på hennes sida.

Från början var det bara tänkt att användas för att prata om energibalansen, men när jag höll på att plasta in det och flytta på staplarna insåg jag att det borde gå utmärkt att använda det även till att prata om olika känslor på samma gång. För, hur det än är, vi har ju ofta en tendens att må på lite olika när batteriet börjar bli urladdat.

Så här gjorde jag:

IMG_1037

När batteriet är fulladdat mår man bra och är pigg.

IMG_1035

Under staplarna satte jag upp en skala av känslor från glad till arg.

Så här har jag hittills hunnit använda den:

IMG_1034

Vid tillfällen då något har varit uppenbart jobbigt att göra, har jag plockat bort några staplar och sagt "För mig tog det här så här mycket energi. Och nu känner jag mig ungefär så här." Eftersom hon har svårt att avläsa ansiktsuttryck (och jag kanske inte är jättebra på att visa mina) har hon haft någon motkommentar om att det nog inte alls var så. Då har jag behövt förtydliga "för mig känns det så här inuti mig".

IMG_1038

Vid ett annat tillfälle var humöret nästan ända nere i botten. Då tog jag fram den och visade på känslobilden för sur/irriterad först. "Så här känner jag mig nu. Och titta så lite batteri det är kvar när jag känner mig så här. Nu behöver jag ladda på med något som ger mig energi."

Hoppas det här kan ge några idéer till hur du kan prata om energibalans och känslor med ditt eller dina bar. Berätta gärna hur du gör.

**

Jag funkar som så att jag inte från början vet exakt hur jag kommer att jobba med ett "verktyg". Jag kan bara ha på känn att jag borde kunna prata om något utifrån den här vinkeln. Sen uppfinner jag i stunden, utifrån tillfälle och situation.

Jag tänker att det också borde finnas en utveckling här där man kan prata om hur man laddar batteriet. En iPad sätter man in i en kontakt, men hur laddar man en person? Detta är såklart individuellt för var och en, men att ha staplar med mat, mellanmål, vila, ipad och sömn osv tänker jag mig kan vara smart.

Tack Lina, för att du satte bild på mina tankar.

(Tillsammans med barnan kom vi på att det måste synas att man är glad när batteriet är helt fulladdat. Därav det lösa och glada ansiktet som saknas på några av bilderna.)

 

Neurobloggarna har tema Framgångsstrategier. Vill du dela med dig av dina/era framgångsstrategier, skicka länk till ditt inlägg i ett meddelande på Neurobloggarnas fb-sida.

*******

Skärmavbild 2014-03-10 kl. 11.29.12  Skärmavbild 2014-03-10 kl. 11.29.24

"Det kan vara så att hon faktiskt inte kan göra det ni ber henne om, att hon inte har någon erfarenhet av att lyckas. Då är det bättre att misslyckas. För det är det enda hon vet."

Detta var ett av de första tips jag fick när insikten slagit mig att Flickan hade autism. Detta var långt innan utredningar och diagnoser och innan någon i vår omgivning förstått eller tagit notis om Flickans annorlundahet. Vi hade undrat länge och plötsligt en dag i samtal med en vän som har en egen flicka med autism gick det upp för mig. Min dotter hade autism. Allting stämde plötsligt in.

Tipsen jag fick var som att få på mig ett par nya glasögon. Istället för att bli arg och tjata på henne då hon kröp allt längre in i hörnet av sängen när jag bad henne komma, kunde jag möta henne där hon var. Om jag såg livet från där hon satt, kunde jag gissa mig till att hon inte visste hur hon skulle göra. Varför skulle hon annars panikslaget vägra. Att jag visste att hon kunde gå, prata, klä på sig, äta sin mat själv var till föga hjälp så länge hon själv inte kände att hon kunde. Jag fick börja fundera på vad som var viktigast i sammanhanget. Var det verkligen att hon gjorde det själv eller var det att hon hade kläder på sig när hon gick ut, fick mat i magen så hon orkade några timmar till eller att hon faktiskt kom till dagis på morgonen. Skit samma om hon gick eller åkte vagn.

Att inse att det enda min flicka visste var att misslyckas och göra tvärtom mot vad vi sa var fruktansvärt smärtsamt. Hade vi inte hjälpt henne rätt, hade vi inte peppat och pushat och lekt oss fram tillräckligt mycket för att hon skulle klara av saker?

Svaret på den frågan är minst lika smärtsamt som insikten att hon inte visste hur hon skulle lyckas. Vi hade gjort allt vi läst och hört att man skulle göra med barn som är trotsiga - " Ge dig inte, håll ut, låt henne skrika, hon behöver förstå att det är ni som bestämmer " - är bara några av alla råd som haglade de första åren.

Vi gjorde förstås det vi trodde var det rätta. Vi följde det som alla uppfostringsböcker och radiotips på Knattetimmen sa att man skulle göra. Man skulle vara konsekvent, visa vad det är som gäller "vid matbordet sitter vi stilla när vi äter" och lära barnet att det blir konsekvenser av att det inte kommer till bordet (om det nu var matsituationen det handlade om). Tips och strategier som fungerar på barn som är normalutvecklade, sk neurotypiska. Barn som har förmågan till ett konsekvenstänkande, som inte bara kan orden det uttalar, men som också förstår dess innebörd.

Det är som att göra allting tvärtom. Vi är hårda där andra kan vara flexibla och flexibla där andra behöver vara hårda."

När vi använt våra nya glasögon ett tag kunde vi se att om vi gjorde om och gjorde rätt, tillsammans med henne, så kunde hon börja våga lyckas igen. Hon började våga prova saker hon var rädd för och tillsammans kunde hon börja lära sig att lyckas. Blev det en låsning över något så fick vi backa några steg, fundera över vad det var som hände och när hon lugnat sig erbjuda hjälpen att göra om från början.

Att backa när andra går framåt och härda ut där andra ger med sig har varit en av våra framgångsstrategier.

I samvaro med familjer som har normalutvecklade barn underlättar det ofta att förklara sitt förhållningssätt. Jag brukar förklara det ungefär så här: "Det är som att göra allting lite tvärtom. Vi är hårda där andra kan vara flexibla och flexibla där andra behöver vara hårda."

***

Om du gillar det du läser är du välkommen att dela inlägget med flera. Du får också gärna hjälpa mig få veta lite mer om er som läser genom att klicka i läsarundersökningen till höger. Och vill du följa Flickan man inte ser på Facebook så går du in på sidan och trycker Gilla. Välkommen.

En till synes jämngammal flicka följer Flickan där hon går i affären och undersöker alla leksaker hon ser. Det tillhör en av hennes vanliga rutiner när hon är i en leksaksaffär. Se allt, upptäcka allt.
- Oj, titta där, ser du, med den där kan man göra si och med den där kan man göra så. Hon ser bara precis det hon har för ögonen, en färgglad docka med fina glittriga och rosa kläder, långt svallande hår och stora blåa ögon.
- En sån vill jag ha. Kan jag få det?

Den enda skillnaden idag är att hon blir nyfiket betraktad av en annan flicka. Hon undrar vad Flickan gör och vad det är hon upptäcker. Än en gång pratar Flickan med mig om vad hon ser. Hon vill dela sin upplevelse med mig. Hon ser ett babygym och blir fascinerad av de färgglada nallarna som hänger i bågen över mattan med speglar och prasslande tyger.

En kort sekund tittar den nyfikna flickan upp på mig för att dela min uppmärksamhet av vad Flickan ser och gör. Det är i precis den ögonkontakten som det blir så uppenbart hur barn med autism och barn utan autism skiljer sig åt om man bara ser till ögonkontakten.

Ögonkontakt

När man utreder ett barn med misstänkt autism iakttar man hur barnets ögonkontakten är. Tittar det i ögonen eller inte. Många är de barn som utreds som ser personen de pratar med i ögonen. Gissningsvis för att deras föräldrar och pedagoger omedvetet har tränat dem till det. Med Flickan är det i alla fall så. Jag märkte tidigt att hon inte verkade höra mig om hon inte såg på mig samtidigt. Min lösning blev att be henne titta på mig innan jag sa någonting till henne. I efterhand kan jag förstå att det blev en tillräckligt konkret och tydlig uppmaning som hon kunde förstå. Därför funkade det.

Ett barn som upprepade gånger blir påmind om att titta på den de pratar med lär sig att ta ögonkontakt, i vissa givna situationer. Frågan man kan ställa sig är hur kvaliteten på ögonkontakten är. Möter du verkligen blicken eller verkar hon bara stirra någonstans i ditt ansikte utan att egentligen se dig?

Att se på någon när man pratar är bara en form av ögonkontakt, den ögonkontakt som de med ständiga påminnelser och tillrättavisningar slutligen lär sig är bra att ha, för då blir läraren eller föräldern inte arg på mig.

Den blick som den nyfikna flickan i leksaksaffären gav mig är en helt annan form av ögonkontakt. Den handlar om delad uppmärksamhet. Jag tittar på dig för att se att du ser samma sak som jag.

Jag upplever ofta att barn som rör sig omkring mina barn ser på mig för att stämma av vad mina barn gör. Andra barn söker min ögonkontakt på ett sätt som mina barn aldrig gör, varken med mig eller med någon annan. De ser på mig eller tvingar mig att titta på något de vill visa, men de stämmer aldrig av med mig att jag ser samma som dem. De fortsätter titta åt samma håll och tar för givet att jag ser vad de ser. Det är en avsevärd skillnad.

Om du sett på mig så hade du förstått att jag skojade.

Tips: För någon som inte har förstått meningen med att se på den de pratar med, kan det vara bra att börja i den änden istället för att tvinga till en ögonkontakt som de troligen bara tycker är obehaglig.

Flickan kan inte avläsa på rösten om någon är allvarlig eller skojar. Eftersom hon inte heller såg på den som pratade med henne kunde hon inte utläsa i ansiktet om någon menade allvar eller skojade med henne. I förskolemiljön var detta ett stort problem eftersom personalen ofta skojade på ett sätt som Flickan inte förstod. Genom att vi skojade med henne och samtidigt vänligt upprepade "om du sett på mig så skulle du förstått att jag skojade" så lärde hon sig en mening med att se på oss. Hon fick hjälp med att hitta en strategi för att förstå om någon skojar eller inte. Idag märker vi en stor skillnad i ögonkontakten även vid andra situationer. Och att hon idag hjälpligt klarar av den ögonkontakten betyder inte att hon inte har autism.

Det är nog ofta så med Flickor tror jag. De lär sig strategier för att dölja sina avvikelser. De ser hur andra gör och så gör de likadant, fast de inte förstår varför. Det tar energi från dem, men de slipper visa att vad inte förstår.